This morning I was going through some worship songs and these words hit me and cleared all fog.

Så finns det ju dem som påverkar otroligt mycket, men lämnar en att känna sig rätt värdelös, ful och otillräcklig.

Jag hoppas att det är godhet och nåd som följer efter mig.

Identitet är en ständig källa till fascination, tycker jag. Rent etniskt (en motsägelse i sig själv, ursäkta) är jag ju halvsvensk, vilket jag sällan tar upp och jag tycker det är rätt jobbigt när folk påvisar en viss rikssvensk accent hos mig. Jag identifierar mig inte riktigt med svenskar och blir lite smått obekväm i deras sällskap, jag måste anstränga mig för att orden inte ska stocka sig i munnen och jag känner mig något osäker på om de förstår när jag pratar. Men de tycks finna min finlandssvenska humor lite kul, så då känner jag mig säkrare. Fast helt säker är jag inte.

I Helsingfors blev jag plötsligen mycket österbottnisk. I Sverige blir jag finlandssvensk. I Europa blir jag finsk. I Grekland blir jag nordeuropé, och i Sydafrika blev jag europeisk. Men på skandinaviska kyrkan i Aten känns det lättast att umgås med svenskarna. Det sistnämnda har gjort mig lite förvirrad. Är jag kanske mer svensk än jag tror? Eller är det "nordbo i utlandet" som förenar oss? Eller så är det språket.

Finskan utgör ju en stor tröskel för mig.

Det var därför som jag blev så förvånad då jag imorse läste skandinaviska kyrkans informationsblad Ikaros över en kopp franskrostat Paulig's. Jag läste med lätthet prästens intressanta och trevliga inledning. Men sen läste jag med mycket mindre lätthet diakonijohtajan inlägg. Jag var tvungen att stanna upp och översätta i mitt huvud och det var kanske fem ord på en sida vars betydelse jag inte hade en aning om. Men där sitter jag med ens och berörs i min själ så till den milda grad att jag måste lägga ifrån mig bladet tre gånger för att gråta.

...iloiset kasvot eivät aina kerro totuutta. (De glada ansiktena berättar inte alltid sanningen.)

...mutta silloin elämä jää elämätta. (...men då förblir livet olevt.)

Ehkä meidän tulisi hyväksyä se, että elämä on mysteeri, salaisuus, joka avautuu vain sille, joka on valmis ottamaan vastaan sen sellaisena kuin se on. (Kanske måste vi acceptera att livet är ett mysterium, en hemlighet som öppnar upp sig bara för den som är redo att ta emot det sådant som det är.) (Jarmo Karjalainen)

Bakom de svårtillgängliga finska orden fanns tongångar som resonerade med min själ.

(Fast det ska sägas också, att jag var oerhört berörd på förra gudstjänsten av de vackert formulerade svenska orden med djup innebörd. Så helt svart eller vitt är det väl inte.)

Det känns rätt märkligt att de som är födda på 1990-talet är vuxna. Eller att de som är yngre än en själv, men ändå rätt gamla - som 30 år, har kommit "längre" i livet än man själv.

Fast egentligen känner jag att jag kommit förbi en gräns där jag inte alls behöver jämföra mig med olika åldrar och vad man uppnått. Nu handlar det om det liv jag valde. Och man kan välja många slags liv.

Jag kommer ständigt tillbaka till berättelsens makt, som jag tycker bevisas så bra i filmen Big Fish. Ett vanligt liv kan vara alldeles ordinärt eller särdeles sagolikt - beroende på hur vi ser på det. Eller hur vi väljer att berätta och beskriva det.

Vad som är värt att uppnå kan bara den enskilde själv bestämma och välja att vara nöjd med. Det är ju det sista som är det svåra, i synnerhet om man lever i en omgivning där saker och ting bör vara på ett visst sätt och där det inte finns vare sig nyfikenhet eller uppskattning för det som är annorlunda.

Jag önskar att folk vore så trygga i sina val att man kunde uppskatta och beundra andras livsväg, utan att försöka trycka ner eller jämföra.

Tja, jag hade med nöd och näppe tagit mig från jobbet och hemåt. Migrän kallas det och det händer inte så ofta, men nu tvingade den mig att gå tidigare från jobbet. Jag var faktiskt lite borta, men ville bara ha något salt. Och så fick jag en huvudvärkstablett.

Den grekiska vänligheten.

Fast jag vet inte om jag är redo.

De grekiska männen.

Jag måste nog få observera mer. Förvånas lite till. Förtvivla ännu en stund.

Fördömelse, förfäran, satir, sarkasm - humor?

Ska man gå med i spelet och upphöja dem till skyarna, medan man egentligen undrar vilken grotta de just kravlat ut ifrån?

Se, där är det redan. Mitt linjeval.

Men jag ville ju aldrig se ner på en annan människa!

Men det är ju de som ser ner på mig!

"Det är klart att du inte är bra i köket med de där kläderna."

"Du borde ha större örhängen för att vara riktigt vacker."

"Jag känner en kvinna som jag ska ta dig till för en extreme makeover."

"Man har alltid tid att laga mat."

Jag tror att jag har råkat ut för en smärre kulturkrock.

Och det är sårande, så jag passar på att vara fördömande:

Vem går omkring med ett litet fotoalbum i fickan med bilder av sig själv på diverse platser runtom i världen. Samt med ett vykort av Rhodos. För alla pratar ju om de grekiska öarna, det blir snabbt klart. Och jag tänker: "Honey, give me something new."

Att se på bilder av en självupptagen man - ska det fylla mig med beundran?

Att höra saker om mig själv i en nedlåtande ton - ska det få mig att falla handlöst?

"Du är benig."

"Jag ska ta dig till gymmet."

"Har du klippt håret nu igen?"

Om du inte tycker om hur jag ser ut kan du väl gå och flörta med någon annan? - "En sån där kommentar är avstötande." No shit, Sherlock.

Och även om det i och för sig inte är cigarettrök det doftar då man går över plateian, så lär polisen bara vara alltför glad åt att bevara Exarhias rykte som knarkcentrum - och att hålla knarket här. Då kan det kontrolleras. Men det känns mera som 1970-talet med socialistflaggan i topp, än 1980-talets Miami Vice. Och en supermarket är stört omöjligt att hitta. Barer och autentiska grekiska restauranger, som turisterna inte hör talas om, finns det gott om. Mindre lätt är det dock att hitta en café-bar (ett fantastiskt koncept, förresten - en riktig signatur här, där de är som en förlängning på folks vardagsrum och där man ofta hittar Nanna, drickandes ένα πράσινο τσαι, en grön te) där man inte känner sig som världens största hädare, då man plockar upp en iPad istället för en tidning, och man skulle behöva sitta med en stor fet cigarr i mungipan, á la Che Guevara.

Det känns hemtrevligt att höra musiken från våningarna ovanför och ljudet från området på kvällarna. Inte så ensamt. Och jag läste att det höga ljudet är medvetet från den lokala befolkningen, som är mycket grekisk, för att hålla uteliggarna borta.

Nu kan det tyckas i den heta hen-debatten (som jag knappt fattat faktiskt är på riktigt, i min frånvaro från Norden de senaste åren) att detta är en helt ovidkommande fråga och så avfärdar man den med att man ska klä sig som man vill. Men det är ju sällan så enkelt. Vi sänder ju ut budskap med våra kläder och jag är osäker på om jag sänder ut det budskap jag vill.

Det började med att jag från några (manliga) håll i Grekland fick höra att min klädstil inte är tillräckligt intressant för män och att jag borde ändra på den. (Otroligt oförskämt kunde man tycka i nordiskt perspektiv, men jag ger dem så mycket försprång som att de är från en machokultur. Och jag insåg ju det i Sydafrika, där män vågar säga vad de vill, att män inte gillar märkligheter på kvinnor, typ höga midjor och Carrie Bradshaw-inspirerade utstyrslar.) Det bör tilläggas att det inte är som att hela mitt självförtroende farit med den här kritiken, utan jag vill ärligt veta vad de menar!

Så jag kollar och kollar på kvinnor - är det där månne kvinnligt? Men det finns ju ingen som klär sig kvinnligt norr om Grekland! Och kvinnligt i Grekland är bara tråkigt eller billigt för mig.

Billigt. Ja, det blev inte bättre i mina funderingar efter att jag såg den där franska kortfilmen som cirkulerar på facebook om en man som helt gått in i den stereotypa kvinnorollen och t.o.m. blir antastad/våldtagen av ett gäng tjejer. Jag blev chockad av min egen reaktion. Jag såg ner på honom! Jag tyckte han var svag! Jag var äcklad - av offret.

Är det så jag innerst inne ser på kvinnor, och med mig en halv värld? Vad är det med mig då jag ser en normal klänning i en Dolce&Gabbanareklam och tycker att det ser utmanande och billigt ut? Varifrån kommer dessa föreställningar hos mig?

Så. Vad betyder egentligen hela frågan om vad som är kvinnligt? Betyder det "vad är tilldragande för män hos kvinnor?" Och vad handlar det då om? Sexuell attraktion?

Är kvinnligt det som kvinnor tycker är kvinnligt eller det som män tycker är kvinnligt? Och är det relevant huruvida det är män eller kvinnor som säger vad som är kvinnligt?

- "Mmm..."

- "Men du har bara inte hittat din idealman?"

- "Ja, så är det väl. Fast mest vill jag ha en god vänskap. Men du kan ju be till Gud att han ska sända en sån man."

- "Okej! Och du kan be att jag snabbt får komma till Tyskland."

Julannandag hemma hos mig med två tonårsflickor och brödbakning. Och på vägen till metron gick vi i armkrok och sjuttonåringen fortsatte:

- "Nannaaaaaaa. Jag är så glad att ha dig. Efter att vi lärt känna dig känner jag mig inte så ensam längre. Jag blir glad när vi är tillsammans."

Och med det känns det som att jag fick vitsord 10 på julbetyget. Och det känns värt det att fortsätta.