Under en tid nu har jag bett om att jag skulle få vakna upp med gudstankar. Jag kämpar nämligen som mest i mina tankar just där i brytningen mellan sömn och vaknad. Så där att det ibland på sistone inte har varit bra alls.
Och i morse vaknade jag med den här konversationen i mitt huvud:
- "Nu när jag känner Guds närvaro som minst är det tid att pressa mig lite och be mer än vanligt."
- "Men vad om det innebär att jag skapar en gudsnärvaro och hittar på allting själv?" (Hade läst om Richard Dawkins dagen innan.) "Och varför ska jag alltid kämpa? Gud kunde ju komma till mig. Varför skulle det vara upp till mig?"'
Det var då som de här orden kom till mig:
- "Gud är ju alltid här - i mig. När jag inte känner hans närvaro betyder det inte att han har gått nån annanstans och jag måste gå och leta upp honom eller ropa honom till mig. Det är som när man går med en vän och går tyst och inte pratar så mycket och kanske har lite attitydproblem. Även om vännen pratar på kanske jag inte helt lyssnar. Och det kan vara att jag måste komma över en tröskel för att kunna börja kommunicera med vännen igen."
Det är inte Gud det är fel på, och jag har ingen anledning att känna mig förorättad. (Fast jag tycker faktiskt det ibland.) Gud är ju alltid närmare än mitt nästa andetag. Problemet är väl ibland som någon sa att Han är närmare oss än vi är oss själva, och därför märker vi honom inte alltid. (Thomas Merton)