Jag är vid liv.

Jag sitter ute på balkongen med en kopp Starbucks kaffe. Jag känner mig som en människa för första gången sedan vi kom hit för en och halv vecka sedan! Det har nog något att göra med att vi ska ha en ledig dag och att vi idag får gå till ett Internet café. Kontakt med omvärlden! Vi känner oss alla rätt utmanade: duschen har slutat fungera, så det är dusch med skopa som gäller nu! Det är dammigt som bara vad och vi reser mycket i en luftfuktighet på 80% (minst). Jag har aldrig varit så svettig som nu – förutom i bastun! Men det tar ju bara 15 minuter och sedan är man ute… Oftast har vi ingen elektricitet heller, vilket betyder att fläkten som finns i ett av sovrummen inte alltid snurrar… Och att vi lagar mat i mörker när vi kommer tillbaka efter en dags arbete. Aldrig har jag varit så oändligt tacksam för elektricitet! Eller att få bli ren! Men vi är fortfarande vid gott mod, så glada över alla möjligheter vi har att tala om Jesus och göra en insats i ett av världens fattigaste länder. Fast jag har inte tänkt så mycket på att det är fattigt, för alla har det likadant ställt. Klyftor har jag inte sett några av. Men det gör också att vårt team inte har några ”andningshål” – vilket gör det svårt för en del. Vi har ingenstans att gå för att uppleva lite av det som är vår egen vardag. Och i vårt hus har vi en liten snyltgäst: en råtta på cirka 20 cm plus svans som bor under vår gasspis. Jag tror att Gud måste ha frälst mig från min råttfobi, för jag bryr mig inte märkbart.