Ensamheten och missionen.

Under några dagar har ensamheten satt in hos mig. Fast vi är ju ett team, så på det viset är vi inte direkt ensamma här, men det får mig att tänka på de missionärer som på riktigt är ensamma någonstans långt ute – utan tillgång till en gemenskap. Utan att höra från dem hemma…  Utan att känna att det finns någon som står bakom dem.

Varenda gång någon skriver till mig och delar sitt liv känner jag mig hedrad och mindre ensam. Inte så utkastad i tomma intet. Men som Ida sa till mig häromdagen: kallar Gud så måste man nog gå även om man måste gå ensam. Trofast är Han som kallar.