I fredags ville vi göra lite vanliga saker. Som att se på en film, äta popcorn och dricka Coca-Cola. Glada i hågen for vi med Mackendy ut på stan, men det skulle visa sig att det var mission impossible som vi gett oss in på.
På DVD-butiken
DVD-butiken är samma ställe som vi brukar gå till för Internet. (När det fungerar.) Väggarna är tapetserade med DVD-omslag. Tjejerna hade sett ut någon film som de vill se.
- ”Hej!” inleder jag välartikulerat. Vi skulle vilja hyra en film. Mannen som äger stället tittar oförstående på mig, så jag pekar på väggarna och försöker på nytt.
- ”Vi skulle vilja. Hyra. En film.” Med en huvudskakning svarar han:
- ”Nej.”
- ”Nej?” Hur kan han säga nej bara så där? Kanske det är något fel på min franska. Jag försöker något annat.
- ”Finns det något annat ställe som hyr ut filmer?”
- ”Nej,” lyder svaret igen, men denna gång med en generös gest mot datorerna. Varsågod och använd datorerna.
- ”Nej, nej, vi är inte här för Internet. Vi skulle vilja…” I den stunden träder Mackendy in i butiken med några coola gangsterrörelser och något ”Yo, what’s up”-liknande uttryck. Han talar en stund på kreol och visar sedan åt oss att följa efter in i butikens bakre rum. Där får vi en 30 cm x 40 cm extremt dammig låda full av DVD-omslag framkastade åt oss. Ägaren öppnar några av dem och visar på DVD-skivor som är helt tomma. Så vi går igenom dem alla och tar med oss några som verkar vara komedier.
Popcornen
Popcornen hade inte varit något större problem om det varit så att vi 1) hade haft en microvågsugn (och seriöst, vem i hela Haiti har en microvågsugn? En vild gissning säger att det är de som arbetar för FN och som kör omkring i sina fina vita bilar eller går omkring i sina militäruniformer med löjligt mycket accessoarer.) eller 2) om vi hade haft elektricitet.
Coca-Colan
Som bekant brukar det inte vara svårt att få tag på Coca-Cola, oberoende av var man befinner sig på denna jord. Inte heller på Haiti, men det är något krångligt. Den säljs i halvliters glasflaskor, och just därför måste man stjälpa i sig innehållet på ort och ställe. De kostar 3 haitiska dollar (€0,30). En dag skulle tre av oss köpa och vi lämnade fram en 100 gourdes sedel. Alltså skulle vi ha 55 gourdes tillbaka. Men nej, kvinnan skulle behålla alla pengar tills vi kom tillbaka med flaskorna. Det ville inte vi, så Mackendy måste ge sitt körkort som pant istället.
- ”Men det gör inget, för jag har två!”
Denna kväll letade jag någon lite större flaska. Det fanns det på lyxiga Deli-Mart. Två liter för 33 dollar. Så det blev Pepsi istället.
När vi körde hem genom den mörka staden sa Mackendy:
- ”Väldigt mycket folk ute!”
- ”Är du aldrig rädd att köra på Haiti,” frågade jag. Mackendy skrattade.
- ”Jag är haitisk chaufför. Allt jag behöver är lite utrymme för att tränga mig igenom.” Ingen mission impossible där inte.