Nej nej, jag lovar, jag ska inte gifta mig. Men jag råkade sitta och prata med Sabine från Tyskland här i veckan och hon berättade sin märkliga historia om hur hon”blev gift”. Sabine har varit med UMU sedan 2002 – på Fidji … Australien … och från 2005 arbetade hon i norra Indien. Under en 40 dagars fasta (som Gud sa åt henne att gå in i efter att en relation till en indier som hon hoppats mycket på inte blev till något) sa Gud till henne att hennes man kommer att komma till Indien. Så hon började be över saken, oviss om att en brasilianare var på väg tillbaka till Indien – en man som redan bett över henne i 6 månader. Han hade sett henne på ett foto tillsammans med familjen som hon arbetade med (ett brasiliansk-tyskt par) och upplevt då han såg henne att Gud sa att hon skulle bli hans fru. Hon var 35 och han 36 vid tillfället. Sabine berättade för sin medarbetare om vad Gud delat med henne och han frågade henne om hon skulle vara beredd att gifta sig med en brasilianare! Varför, undrade hon, fortfarande oviss om att hennes blivande man pratat med hennes medarbetare. Det skulle dröja innan de faktiskt träffades, för när Mannen kom till Indien for Sabine hem 6 veckor. Och när de väl såg varandra slog det inga gnistor. Han var fyra centimeter kortare än henne! Båda hade besvikna gått inför Gud. Han hade inte tänkt sig en kvinna som var längre än honom, och hon hade alltid gillat att se upp till män. Men i bönen hade Gud sagt samma sak till dem båda: “Det här är det bästa jag har för dig.” Tre veckor senare var de förlovade och 6 månader efter det var de gifta – år 2007. Nu har de tvillingpojkar och Sabine är höggravid med deras tredje barn medan de arbetar med en DTS här på basen.