Jag kämpar med Gud. Oftast låtsas jag inte om det. Och jag vet ju att det bara är dumt att kämpa med Gud. Men troskrisen dröjer sig kvar. Särskilt i de arla morgontimmarna där mellan sömn och verklighet. Tänk att det ska vara så svårt att lita på Gud ibland.
Jag hade en pojkvän från april till september. Det var jättefint, men förhållandet är över nu och jag förstår inte vad Gud menar. Häromdagen var det extra svårt, kanske för att de flesta på turnén känner oss båda och ständigt påminner mig om hur de inte förstår varför i gjorde slut. I bussen på vägen hem satt jag i min egen lilla värld när en flicka som jag inte känner så bra sa att hon bett för mig kvällen före och att hon fått en bild.
I bilden hade jag hoppat fritt fall, men mitt ansikte visade rädsla för jag visste inte var jag skulle landa. Nästa bild visade hur jag landade – på en plats som var så mycket vackrare och bättre än jag hade kunnat föreställa mig, omringad av höga berg. Det var precis den platsen där jag var menad att landa. Ingen nödlandning. Ingen andra chans. Precis rätt.
Men medan jag faller är det mitt val att antingen stanna i rädslan över hur och var och när jag ska landa eller njuta av färden ner i full förtröstan på att Gud har situationen under kontroll. Hans vägar är så mycket högre än våra vägar och hans tankar är större än våra.