Under några år upplevde jag att min livsdröm hade slagits i spillror. Passionen var borta och jag kände inte att jag hade något som drev mitt liv. Förskräckligt. Ända fram till juni i fjol var det en stor sorg och kamp för mig. Att inte vet vad jag ska specialicera mig på för min jordevandring. Att inte kunna känna hjärtat pumpa så där starkt som jag mindes att det gjorde under mina tonår. Då jag levde för såna saker som jag hade kunnat gå i döden för.
Fram till juni i fjol, alltså. Juni och juli var jag i Johannesburg och arbetade med barn i innerstan. Barn med en vardag mycket värre än vi vill föreställa oss. Och där var den! Den där passionen i mitt innersta som verkar kunna förflytta BERG och motstå vilka starka strömmar som helst. Att få ge kärlek åt dessa barn, att få influera dem med hopp, att få vara ett exempel för det liv som Jesus dog för att ge också dem… Jag skulle ha stannat i Johannesburg om vi inte hade andra uppdrag att dra vidare till.
Och så var det Haiti. Som kändes så meningsfyllt. Men aldrig tänkte jag att jag skulle åka tillbaka dit, trots att jag fick inbjudan på inbjudan. Under tre månader kunde jag inte se på mina foton från Haiti – det var känslomässigt alltför överväldigande. Sedan var jag i Finland och måste berätta för församlingarna om Haiti. Och plötsligen kunde jag inte sluta prata om det eller tänka på det.
Människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker [men det är Herrens syften som står kvar]. (Ords. 19:21)
Det har gått en tid och fortfarande är mina tankar fulla av Haiti och den förlorade generationen – Haitis barn. Som en eld i mitt inre. Jag måste få göra något för att de ska få det bättre. Jag vill gå till dem som ingen annan går till.