Fruktan.

Igår morse berättade en av lärarna på engelskskolan här på basen, en afrikaanerkvinna på runt 40 år, att hon blev våldtagen i fjol och att hon nu är gravid. Hon planerar ge upp barnet för adoption. Det händer allt möjligt och av någon anledning har jag själv under detta år inte känt mig lika frimodig som förra året. I fjol var jag så övertygad om att han som är i mig är starkare än han som är i världen där jag gick på gatorna, men nu har jag låtit rädsla komma och störa min frid. Och det blir inte bättre av att jag blev intagen på sjukhus eller det faktum att jag backade på en bil (vilket jag inte har försäkring för). Då kommer tankarna smygande. Kanske det inte var meningen att jag skulle komma hit? Vilken olycka kommer att hända nu? Fast jag vet ju att det är fienden som vill plantera korn av oro och att svaret är att stanna nära Faderns hjärta. Under tiden tackar jag så mycket för förbön…

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen… Rom. 8:15