Som singel tycks den stora frågan vara om Gud har ”den rätta” för en eller om man väljer själv. Den överhängande uppfattningen, från mitt perspektiv, tycks vara att man väljer själv med den visdom som Gud ger. Själv har jag också under största delen av mitt singelliv varit övertygad om att man kan få ett förhållande att fungera med vem som helst – bara båda är villiga att få det att fungera – och att Gud välsignar våra val.
Nu är jag faktiskt inte så säker på att det är hela sanningen längre. Ja, jag tror att det i princip är sant, men jag tror ännu mer att vad det än gäller i vårt liv så kan vi välja hur mycket vi låter oss ledas av Gud – till vilken grad vi överlåter våra liv till honom. (Detta är oberoende av frälsningen. Frälsningen ges åt oss – vi kan bara välja att ta emot den eller inte. När vi väl har den kan vi sedan arbeta på den olika mycket.)
Ta t.ex. det här med finanser. I Jerusalem träffade jag en familj med två små barn. Deras deal med Gud var att de samtidigt som de gav generöst, köpte de aldrig något till sig själva – inte ens mat – utan de litade helt och fullt på att Gud skulle förse dem med allt de behöver. Och det gör han! Även om jag beundrar deras starka överlåtelse och tro så vill jag inte leva så när jag tänker efter. (Fast kanske Gud leder mig till att göra det en dag, vem vet.) Det är mitt val i grad av överlåtelse. Samma gäller för en livspartner.
För israeliterna gällde också lite olika regler beroende på stam. Leviterna hade inget eget land, utan Gud var deras arvedel. De andra stammarna som ägde land och hade jobb (dvs. får och getter och kor) skulle förse leviterna med vad de behövde. (5 Mos. 18:2 och framåt.)
Jag tror att Gud har Någon (den rätte) för mig, någon som också vill vandra i Guds fullkomliga vilja. Men om jag nu skulle träffa någon annan som jag tycker verkar bra så står och faller inte världen eller mitt liv med Jesus på det. Fast jag väntar hellre.