”Ingen stuga för långt borta, ingen familj för isolerad, inget hinder för oöverkomligt.” Så lät de så kallade circuit riders motto då de reste runt i vilda västern på 1800-talet för att hålla gudstjänster och predika. Deras liv var tufft och de flesta dog innan de fyllt 30. Deras lön var minimal, men de var överlåtna till att se Guds rike komma. Deras liv inspirerar mig något enormt och får mitt hjärta att bulta. Tanken på att leva som dem gör att jag känner mig levande.
För några veckoslut sedan satt jag och hörde lite extra från Gud (det är oftast på helgen som jag har tid att göra det) och det var som att han gav mig lite riktning för mitt liv framöver. (Nu säger jag inte att det är exakt så här det kommer att se ut, men jag fick en känsla av att veta vart jag är på väg.) Min kallelse är utan tvivel till dem som lever i dödsskuggans land, men det landet kan ju se ut på många olika sätt. Min dragning är till de stängda nationerna. Det kanske är Bhutan. Det kanske är Maldiverna. Det kanske är Mellanöstern eller något muslimland. Det kanske är Europa. Men det kan inte ske förrän våren 2014 då mitt pass går ut och jag blir av med mitt missionärsvisum till Sydafrika… Och jag skulle ju gärna se att någon missionsorganisation eller samfund skulle vilja ge mig jobb och sända ut mig. Det skulle vara skönt att ha ett sådant stöd på hemmaplan. Men det är i Guds hand. Han vet bäst.