Det fanns tillfällen när jag var yngre då jag var totalt fascinerad av Uppenbarelseboken, särskilt kapitel fyra. Men nu närmade jag mig boken som om det var en helt ny bekantskap för mig. På sistone har jag lämnat boken och inte försökt att förstå den. Jag har haft en önskan att komma in i den, men inte vetat hur man ska närma sig den. Ärligt talat har det känts som att jag inte fattar ett ord av Uppenbarelseboken. Denna vecka har helt förändrat allt detta.
Jag har fått riktigt värdefulla nycklar hur man ska gräva i boken. Den första nyckeln var definitivt att höra hur boken egentligen börjar: med en vision av Jesus - som är mitt bland de troende i alla deras lidanden och svagheter. Det gjorde mig helt gråtfärdig. Den andra saken var att förstå den kontext som de ursprungliga åhörarna levde i: hela boken får ett annat ljus när man inser att åhörarna levde under verkligt svår förföljelse (tänk Nero eller Dimitian). Den tredje saken som klickade med mig var att se boken utifrån en struktur där berättelsen berättas flera gånger, men med tyngd på olika karaktärer för varje gång. Att veta om symboliken gör förstås också världens skillnad.
Mest av allt har bilden av en kärleksfull och mäktig Frälsare genomträngt min syn på Uppenbarelseboken. Sannerligen något annat än den förvirring jag hade innan!!