I slutet på november var det en som ville inleda ett förhållande med mig. Pojkvän/flickvän typ av förhållande. Det var faktiskt inte alldeles ovanligt under fjolåret att jag fick den frågan - jag tror det hände sju gånger (varav fem gånger kan man ifrågasätta allvaret i närmandena). Den här gången var det lite annorlunda för jag är faktiskt ganska god vän med personen i fråga och jag tyckte mig se väldigt goda kvaliteter hos honom. (Så goda att till och med min kära syster tyckte det kunde vara något att satsa på.) Men jag har ju ett avtal med min broder Jesus som går ut på att Han ska arrangera ett äktenskap åt mig om han så tycker. Annars får det vara. En inställning som många tycker är totalt överdriven, medan jag själv tycker att det ju har hänt förr och dessutom är det mycket mer spännande så här. Och så blir det mindre press på mig och jag kan koncentrera mig på att leva. Hursomhelst blev det en del funderande och frågande mellan mig och Jesus. Men när frågan kom från mannen så kunde jag bara konstatera att Jesus inte hade talat. Så, i tro sa jag nej. Och i tro har jag fortsatt vandra här i två månader - fortfarande med mycket funderande och frågande. (Men utan att vara mindre rak och tydlig i kommunikationen till mannen.) Och idag, två månader efter nej-sägandet, kom slutligen "beviset" och jag kunde inte annat än bara fyllas med tacksamhet över att Jesus än en gång räddat mig undan ett förhållande som skulle ha varit ödesdigert! Jag formligen ÄLSKAR att vandra med Jesus och höra hans röst. Han är verkligen trofast och rättfärdig på alla sina vägar - också när jag inte riktigt har en aning om vad han har på gång.