När jag kom hit till Curitiba i södra Brasilien för en och halv månad sedan fick jag veta att mina Sverigesläktingar hade grundat en församling i just Curitiba. I samma veva fick jag veta att kyrkan där vi bodde startades av svenskar. Men Curitiba har ju tre miljoner invånare med många församlingar och många svenska missionärer. Så oddsen var inte så stora för att det skulle vara så som det faktiskt var: mina Sverigesläktingar hade grundat församlingen vi bodde i!
Häromdagen inbjöds jag till deras hem och det kändes som att sitta vid min mosters köksbord och prata med min kusin. Dessutom fick jag Kalles kaviar!! Gunilla och hennes man arbetar båda som professorer vid universitet här och Helena, dottern – som är lika gammal som jag – arbetar på delstaten Paranás största tidning som utrikesjournalist. Hon var mycket uppmuntrad av vad jag berättade om turnén som vi just avslutat, men gav också det mer intellektuella perspektivet av Brasilien.
- “Hoppas bara att tidningarna inte får tag på dessa berättelser,” sa hon.
- “Varför inte?” frågade jag.
- “För då kommer det bli ett väldigt rabalder om att det ni gjort är olagligt.”
Jag som trodde att organisatörerna för turnén överdrev då de sa att detta antagligen kommer att vara sista gången det är möjligt att göra en skolturné i Brasilien där man kan predika i skolan. Och Helena var väldigt förvånad då hon hörde hur folket hade strömmat fram för att ta emot Jesus efter VARJE föreställning. Jag som började tro att det var normalt i Brasilien. Men allt är möjligt då den Helige Ande börjar röra vid människor!