Sorg är ett så märkligt fenomen. I söndags fick vi veta att polisen hade gett upp letandet efter en av engelskaskolans elever som var på semesterresa med en grupp andra koreaner. Han hade gett sig ut för att simma i Sedgefield utanför Knysna och strömmarna hade tagit honom. Han var en av dem som alltid log och som var uppe klockan fem varje morgon för att be. Och han spelade trummor i ett av lovsångsbanden. I måndags fick vi krishjälp. Även om jag inte var väldigt närstående är det intressant hur sånt här påverkar en och hur egna obehandlade saker kommer upp inom en.
På något sätt är det ändå som att livets ändlighet gör nuet så mycket värdefullare. Som med värdefulla stenar - ju färre av dem det finns desto dyrare är de.
På den ljusa sidan fick vi också veta i söndags att Bri, min kollega på engelskskolan som för ett par veckor sedan fick veta att hon hade hela lungorna fulla av cancer är helt frisk! Wow.