Tillbakakommen efter fyra dagar på läger med den nya lärjungaträningsskolan. Kallt och varmt om vartannat. Extrem blåst en natt och en kastrull i huvudet (så jag beslöt att det inte var tryggt att ha huvudet vid tältväggen). Team building aktiviteter och en tio plus timmars hajk. I sol, i regn, i blåst, i ljus och i mörker. När vi gått ungefär en fjärdedel måste min medledare gå tillbaka till lägret eftersom kocken meddelade över radion att hela lägret var borta, bara ett av fem tält stod kvar och köket hade också blåst omkull. Så vi fortsatte leta efter vägen vi måste ta uppför berget. Den här gången hade Bernard och Taylor tydligen haft extra roligt då de märkte ut leden, som gick genom fynbos-terräng uppför en brant bergssida. Vi kom nämligen fram till ett (torrt) vattenfall där vi skulle ta oss rakt uppåt, först 1,5 m och sedan fem meter genom att bara hugga tag i grenar och utskjutande klippor. Men genom den lilla etappen talade Gud verkligen till mig. Jag hade nämligen en tjej som grät hela vägen upp och en annan med extrem höjdskräck, så jag tog båda deras ryggsäckar, en på magen, min egen på ryggen och en kastade jag åt en av killarna. Jag var så fokuserad på att få upp dem båda att jag helt glömde bort min egen höjdskräck. Jag uppförde mig som om jag inte gjort nåt annat i livet än kravla upp för bergsväggar och hojta åt fem gruppmedlemmar att de klarar sig fint. Tänk vad vi kan övervinna när vi slutar se på oss själva och istället hjälper andra. Som med Job i Bibeln som fick sitt genombrott efter att han började be för sina vänner.