Så. Idag hände världens coolaste sak. Och för att förstå riktigt hur coolt det är så borde man ha varit här och sett mina förhållanden. (Som ju går an för en liten tid utan desto mer eftertanke.) Och man borde veta att jag under det senaste året har delat ett illa målat rum med en äcklig grön heltäckningsmatta på 2X3 meter med en person och sovit i våningssäng och måste ha hälften av mina kläder i min resväska för att de inte får plats i garderoben (vilket inte har något som helst att göra med att skulle ha mycket klädesplagg, för det har jag inte. Insåg häromdagen att jag inte shoppat kläder på ett år snart.) Och för att komma till detta pyttelilla rum måste jag gå igenom ett annat rum där det bor två flickor. Och för att komma dit måste jag gå igenom en sovsal med femton flickor till.
Men hellre bo i ett pyttelitet rum där man kan stänga dörren om sig än sova i ett rum med tio andra flickor (vilket är mitt alternativ om jag vill bo på basen.)
För några veckor sedan sa det stopp i mitt huvud. Kanske det var att 12 månader hade förflutit. Kanske var det att jag hade lite för mycket att göra. Kanske var det tanken på att även om jag kunde hitta ett ställe att bo på som är vackert och som är ett hem så skulle det ändå inte gå eftersom man måste ha bil på det här stället. Eller att jag faktiskt inte vill lägga halva mitt understöd på boende. Eller var det alla själavårdssamtal - som jag i och för sig älskar, men som ändå blir mycket? Jag vet inte men, det var då som jag insåg att ett rum i korridoren plötsligen blev ledigt. Så jag berättade om mitt tillstånd - det vill säga att jag höll på att gå sönder - och fick lov att bo ensam fram till maj, då basen kommer att flockas av konferensdeltagare. Det kallades "pastoralt stöd".
Under helgen har jag med jämna mellanrum suckat och sagt till Jesus: "Jag trodde verkligen att jag skulle klara av att flytta tillbaka till lill-rummet, men jag vet inte om det går. Kan du snälla fixa något annat?" Sedan var det inte bara jag som gillade ensamma rummet, utan även ett ökande antal kackerlackor. Jag funderade lite på att fråga Eva som bor i ett hus precis utanför grinden - ett väldigt ombonat hus - om jag kunde få dela med henne, men jag hade hört att hon inte gillar att dela. Jag hade ändå tänkt vara modig.
Så. Idag. Råkar jag träffa på Eva i matkön där hon förtäljer att hon vill prata med mig. Och det går ju bra. Och så säger hon dessa ord:
- "Jag undrar om du kan tänka dig att bo i mitt hus medan jag är i Holland tre månader eftersom du är ansvarsfull och renlig."
Hon fortsatte även:
- "Jag har ofta tänkt fråga om du vill komma och dela huset med mig, men jag har aldrig hört dig säga något, så jag visste inte om du skulle vilja."
Förstå min omåttliga glädje och lättnad!
- "När far du till Holland?" undrade jag.
- "I början på maj," svarade Eva.
Så kanske Jesus trots allt bryr sig om mig lite grann i alla fall. Han ordnade det hela ganska bra, tycker jag.