Igår var vi till köpcentret på middag. Inbegripen i ett samtal satt vi en stund i bilen innan vi skulle gå in då en man började prata med oss på utsidan. Han ville ha hjälp. Ingen mat, ingen tvål, ingen elektricitet. Så jag gick in för att köpa en matkasse åt honom, men han sa att han bara ville att någon skulle be med honom. Han jobbade normalt med vägar, men hade varit utan jobb i tre månader nu. Matbutikerna i köpcentret hade just stängt, så vi bad och han grät. Och jag ville storgråta. Kände mig så berörd. Han ville inte ha mina pengar. Funderade på att köra honom till en butik i stan som har öppet sent, men visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga med att köpa el, och eftersom jag ändå är lite försiktig ville jag inte sätta mannen i bilen heller. Men jag försåg honom med pengar som förhoppningsvis räckte till el, bröd, kaffe, tvål med mera åt honom och hans familj. Sen gick vi till De Kelder och åt. Men först grät jag lite.