Koreaner har på många sätt förändrat mitt liv. Nu ska vi bara gå in på en endaste liten detalj och det är förstås: maten. Och då i all synnerhet: kimchi. Som är en typ av nationalrätt (förlåt alla mina koreanska vänner och bra att ni inte kan läsa svenska, alla andra kan bara tro rätt upp och ner på allt jag skriver). Den äts i alla fall av de allra flesta till alla måltider. En skål sätts fram på bordet och man varvar sina tuggor med kimchi. Den innehåller alldeles otroliga mängder mjölsyrebakterier och forskning påstår att kimchin är anledningen till att koreaner i mycket mindre utsträckning än västerlänningar drabbas av tarmcancer. (Men mycket oftare av magcancer, vilket tros bero på att koreaner inte äter lika mycket kött som västerlänningar. Logiken undslipper mig dock här.)
Jag älskade kimchin från första början, precis som all koreansk mat, kanske för att den känns så hälsosam. Mycket grönsaker, mycket tång och sjögräs, mycket fisk, mycket inlagt. Smakar inte som något annat. Koreansk mat har helt sin egen smakflora. Och inte oljigt som kinesiskt, men nog starkt som thailändskt. Så kimchi hör till de s.k. acquired tastes - liksom salmiak, som jag alltid älskat. Jag är en stor anhängare av matjesill också. Så då förstår man kanske om kimchi är nåt för en. Fast man kan ju faktiskt göra sin egen variant. Inget för den som inte tål vitlök, kan jag säga. Och så är ju fisksåsen rätt amper.