Jag har märkt att vissa tycker att det är väldigt osmart. En del tycker att det är helt i sin ordning. Andra vet jag inte vad de tycker. Själv vet jag inte vad jag ska tycka! Men jag har sagt till min arbetsgivare att även om det nu råkar vara så att han är min närmaste man, min bästa vän, min far och min broder - allt i ett - så tänker jag inte gå och begära och böna och be om min lön varje månad. För till och med världsliga arbetsgivare sköter detta per automatik.
Jag pratar alltså om det här med att inte vara anställd av en organisation som betalar ut en skälig lön, utan att leva "av tro", som det så fint heter. Och det är ju knappast som att jag är den första eller ens den enda. I Sydafrika var man omringad av dem. Där fick man också lära sig att man inte ska vara för stolt för att be folk understöda en. Och det är väl sant. Men jag ville ju se Guds härlighet.
Å andra sidan är en av de många saker jag tagit med mig från Sydafrika frånvaron av känslan för att vara politiskt korrekt hela tiden. Så jag har inget emot att prata om mitt understöd. Och i synnerhet inte nu då jag faktiskt sysslar med något som det inte finns en tjänst för - men en tjänst som i allra högsta grad borde finnas! Om det vore i Finland skulle staten se till att någon tog sig an flyktingarna, gav dem mat, husrum och utbildning (tror jag i min vildaste fantasi). I Grekland fungerar det inte alls så. Inte så att staten inte gör nånting, men det är tydligt att det inte finns tillräckligt med resurser, så därför hjälper jag till.
Så det finns de som tycker att jag är osmart som inte ser om mitt eget hus och planerar för en framtid med pension. Men så finns det också dem som av någon outgrundlig anledning ger större och mindre bidrag varje månad - något som gör mig rörd och tacksam och även lite förvånad, trots vad jag sagt till min arbetsgivare.