Tänk när jag gick i terapi, först på Norra Järnvägsgatan och sedan på Eriksgatan i Helsingfors, under tre år. Där satt jag på en soffa i ett relativt kalt rum med trägolv och trots allt en rätt ombonad trevnad och visste inte hur jag skulle få mitt liv tillbaka. Utbrändhetsgrad fyra på en skala till fem. Jag saknade min passion, förmågan att med all känsla kasta mig in i projekt och människor. Jag saknade förmågan att orka med mer än en programpunkt per dag. Jag saknade glädjen.
Stor maktlöshet. Jag hade ingen aning om hur man börjar leva igen och jag trodde att jag nog för resten av mitt liv skulle gå lite på sparlåga.
Och tänk idag, vid 35 års ålder, när en av mina äldsta drömmar har slagit in: att få vara missionär till Europas storstäder. Och att jag dessutom ska få arbeta mitt i the red light district, som jag som elva-åring fick för mig att jag skulle. Han tänker nog på alla detaljer, den där Jesus.
Blev så glad att läsa det här just idag!