"När vi går ut med flyktingar kan du ju sen betala för hälften," var det någon som tyckte. Jag blev otroligt provocerad, men insåg sen vilken synvinkel personen såg på mig ifrån.
Så många dilemman som jag inte har svaret på och det spänner till i mitt huvud. Amerikaner och européer som kommer hit för att hjälpa och betjäna flyktingar och glömmer pengarna hemma. Missionärer som bor i dyra gamla hus i Kifissiá och betalar €10.000 per barn i skolavgift per år, får grekisklektionerna betalade av sin utsändarorganisation, men kan inte betala en metrobiljett åt en som inget har. Missionärerna som kör Atens finaste bilar.
Och så har vi flyktingen, som lever på €300 i månaden och som tar ur sin egen ficka för att göra maten lite extra god vid den afghanska gemenskapen på lördagar. Som gärna hjälper till att betala för att barnfamiljen ska få gå till spelcentret och glömma sina bekymmer för en stund. Eller när vi sitter på ekumeniskt lovsångs- och bönemöte och en kollekt tas upp för Syrien, och jag ser våra flyktingpojkar ta fram sina mynt och offra för andra som har det svårt - då brister det rejält för mig.
Hur kommer det sig att de som har lite gärna delar med sig, och de som har så det räcker eller för mycket gärna pantar på pengarna? Vad är det för mekanism?
Det har spänt till riktigt ordentligt i mitt huvud på sistone. Det är de vanliga grejerna när jag måste konfronteras med tredje världen och västvärlden på samma gång. Och sen försöka hitta mig själv någonstans. Det är inte så lätt. Men när jag tänker på att Jesus gav sitt allt för mig, så har jag en aning om min egen riktning.