Idag blev jag så otroligt ledsen. Där stod jag på metron med fyra huvudduksbeklädda tjejer som borde ha varit fem. Egentligen var de ju sex, men en har lämnat oss. Bara för Tyskland, men ändå. Jag stod där och kämpade lite med tårarna vid tanken på att jag aldrig skulle få se Norieh igen. På samma gång undrade jag om de skulle bli stoppade och hur det var med deras papper. Det är sånt jag inte frågar. Men när vi kom hem till mig fick de ett samtal. Norieh hade inte lyckats. Bitterljuvt för mig. Önskar dem inget hellre än ett bättre liv, men jag fäster mig ju vid dem!
Jag är så tacksam att få ha detta jobb. Världens bästa jobb. När jag gick till metron för att åka och möta flickorna i centrum funderade jag på varför jag gör det här. Och jag kan bara tänka att hemma i Norden är livet alltid gott. Mer eller mindre. I Afrika, i Grekland och bland flyktingarna har jag märkt att livet har sidor som aldrig visar sig i Norden. Och i en värld som är ond, mer eller mindre, vill jag med allt jag är och har ge lite godhet.
Tända några ljus.
Skapa lite hemtrevnad.
Ge tre kindpussar.
Krama några tonårsflickor utan familjer extra hårt.
Göra lite väldoftande julpyssel.
Möta folks blick, le och säga chosh amadi.
Ringa och fråga om de kom hem ordentligt.
Bara för att göra nuet ett snäpp bättre. Och kanske även framtiden. Mer eller mindre.