"Och bara 30!" sa syster om sin begåvade utländska läkarinna.
Det känns rätt märkligt att de som är födda på 1990-talet är vuxna. Eller att de som är yngre än en själv, men ändå rätt gamla - som 30 år, har kommit "längre" i livet än man själv.
Fast egentligen känner jag att jag kommit förbi en gräns där jag inte alls behöver jämföra mig med olika åldrar och vad man uppnått. Nu handlar det om det liv jag valde. Och man kan välja många slags liv.
Jag kommer ständigt tillbaka till berättelsens makt, som jag tycker bevisas så bra i filmen Big Fish. Ett vanligt liv kan vara alldeles ordinärt eller särdeles sagolikt - beroende på hur vi ser på det. Eller hur vi väljer att berätta och beskriva det.
Vad som är värt att uppnå kan bara den enskilde själv bestämma och välja att vara nöjd med. Det är ju det sista som är det svåra, i synnerhet om man lever i en omgivning där saker och ting bör vara på ett visst sätt och där det inte finns vare sig nyfikenhet eller uppskattning för det som är annorlunda.
Jag önskar att folk vore så trygga i sina val att man kunde uppskatta och beundra andras livsväg, utan att försöka trycka ner eller jämföra.