När jag var liten (från 11 år) tänkte jag mig att jag skulle bli missionär i Italien eller kanske Frankrike. Eller Portugal. Europa. De gamla kristna länderna.
Häromdagen var det någon som sa att om inte tredje världen börjar sända ut missionärer till Europa kommer den inom 20 år vara muslimsk.
Jag har tidigare nämnt Julias pappa Daniel, från Brasilien. Han är en som har en kallelse till de nordiska länderna och det får mig nästan att gråta. (Hans åttaåriga dotter, däremot, har en passion för Kina och sitter så ofta hon kan med kineser; ställer frågor och funderar på hur man kan förändra Kina.)
Trots att jag nu arbetar från Afrika så har Gud på sistone påmint mig om min barndoms kallelse, om Europa. Och vistelsen här nere på jordens ände ändrar mitt perspektiv, märker jag.
I allt det som vi får undervisning om så finns det en sak som verkligen får passionen att stiga i mig, och det är - mission. När någon talar om att inta nationerna och frågar ”Vem ska ta Europa .... Nordamerika ... Asien ...?” Då bultar mitt hjärta hårdare. När Gud säger: ”Jag vill föda fram nya saker, vem är villig att gå?” - det är då jag känner att min hela varelse får liv.
Den gamla kristna världen behöver återintas. Och vi behöver all hjälp vi kan få.