Det tog bara 5-10 minuter från Caltex bensinstation till huset där vi skulle bo. På dessa mindre än tio minuter hann jag bli rejält utmanad och peppad. Orsaken var vår skjuts, tyska Markus, som just har startat UMU-basen i Mosselbaai. Gift med en färgad sydafrikanska berättade han hur han får kontakt med färgade i Sydafrika på ett kick och att det finns hur mycket öppningar som helst i lilla Mosselbaai med 150 000 invånare.
”Från alla håll tar de kontakt. Här är fängelset. De vill också att vi kommer dit och har verksamhet.”
”Jag skulle vilja starta verksamhet i ett svart bostadsområde,” fortsätter Markus. ”Men jag är inte kallad till de svarta, utan vad jag kommer att göra är att resa upp och lärjungaträna en svart person som sedan kan starta arbetet där.” Wow, tänkte jag. Om jag ändå kan bli lika fokuserad och målmedveten.
Någon gång under dessa tio minuter hann Markus också fråga oss vad vår passion är. Igen tänkte jag att det inte duger att börja tänka på det när någon frågar mig. Men jag har faktiskt funderat allvarligt på frågan under de sista veckorna. Så jag svarade:
”Definitivt kreativitet. Men jag vill inte bara träna andra, utan jag vill använda kreativiteten i community development.” Det verkade Markus nöjd med.
”Det är så viktigt och ett så bra redskap att nå folk med.” De sista minuterna innan vi var framme förklarade Markus hur han inte tillåter någon att börja med till exempel en kreativ kurs vid hans bas innan de har en sådan verksamhet i samhället, bara för att understryka hur allt vi gör måste vara fokuserat på att nå människor. ”Det är så tragiskt när UMU-baser inte når ut i samhället runt omkring dem,” avslutade Markus.