Ledarskap är inte ett lätt tema – oavsett om man är ledare eller efterföljare. Jag inser också min skada när någon som är min ledare kommer till mig och min första tanke alltid är att jag ska bli tillrättavisad. Det är så lätt när man leder andra – säkert också som förälder – att falla in i ett mönster där man hela tiden försöker bättra på sin efterföljare istället för att bekräfta dem i deras goda sidor. Att till exempel inte alltid tala om att DTSeleverna behöver gå och lägga sig tidigare, utan istället bekräfta dem.
Gott ledarskap är helande. Det får jag uppleva här på basen. Mycket nåd delas ut, det finns lite regler (och istället goda råd) och en attityd som förlöser människor. Det finns faktiskt bara två regler på basen: personal och elever får inte dricka alkohol i Worcester (utav respekt mot de 90% av befolkningen här som är alkoholister) och personal får inte ha ett romantiskt förhållande med en DTSelev (förutsatt att de inte hade ett förhållande när DTSn började).
För några veckor sedan kom Bruno, min chef, till mig och frågade mig om min relation till en av männen här på basen. Jag kunde kanske ha blivit förnärmad och tyckt att han inte hade med det att göra, men tack vare den allmänna attityden hos ledarskapet här kunde jag bara känna stor tacksamhet. Tacksamhet över att det finns människor som bryr sig så mycket om mig att de är villiga att konfrontera mig (i stor kärlek och utan fördömelse), tacksamhet över det beskydd som ett sådant ledarskap utgör och tacksamhet över att jag inte är ensam i att fatta stora beslut.
När det kommer till romantisk kärlek här på basen så är man fri att göra som man vill, men vi uppmanas till att lära känna varandra ordentligt först och att gå regelbundet och prata med ett gift par på basen.
I ett kommunitetsboende som det här har man ständigt ögon på sig. Det kan vara frustrerande ibland, men det gör också att man skärper till sig. Det är svårt att förbli med sina dåliga vanor och beteendemönster i en sådan omgivning. För det är jag tacksam.