För några veckor sedan tyckte jag mig ha världens uppenbarelse om det här med pojkars respektive flickors ansvar i ett förhållande.
Vi är som bekant olika. Ibland mer olika än vi tänker på. Särskilt när det gäller den fysiska sidan. Min och många andra flickors erfarenhet är att det oftast är pojken som tar initiativ på det fysiska området. Flickor känner ofta att de är de som måste axla ansvaret på egen hand, och att säga nej är inte alltid lätt.
Men när jag hörde om ett par på Bethel School of Ministry (för dem som känner till denna bibelskola i USA) så upplystes verkligen mitt sinne för en särskild detalj. Detta par hade gått första året av tre på denna bibelskola och börjat sällskapa. Under sommaren hade de börjat sova tillsammans och resultatet var en graviditet. När höstterminen kom var paret övertygade om att de skulle bli utkastade från skolan. När de kom till sin ledare frågade han:
När de fortsatte samtala kom det fram att på kvällarna när paret varit tillsammans under dagen, brukade pojken känna att det var tid att gå hem. Men eftersom flickan kände sig så avvisad så stannade han ofta lite längre och en sak ledde till en annan.
Det slog mig som en blixt att det är så här som det allt som oftast går till! Flickor har i allmänhet ett stort sår på insidan som tar sig i uttryck i en enorm rädsla för att bli avvisad och lämnad. Däri ligger vår synd som flickor, att vi inte sätter vårt hopp till Jesus som vår trogna älskare. Pojkar har också ett ansvar att inte falla för detta, men det hjälpte mig mycket att inse att flickor också har del i att det ofta går så fel, och pojkar har en annan del som ser helt annorlunda ut.
Jag känner ett konstant behov av att omvända mig från min rädsla, att söka helande för mina inre sår och lita på att Gud är mitt försvar och min kämpe.
(När det gäller paret på Bethel School of Ministries, blev de inte utkastade, utan de gifte sig och redan innan babyn var född talades profetiska ord över henne. Det är kraften i nåden.)