En dag handlar bibelberättelsen på barnlägret om Daniel i lejongropen. Fast vi har gjort om berättelsen till ett drama så att den handlar om en typ som tycker om att be. Han blir testad av några gangsters som vill att han ska tillbe gängledaren. Alla 170 barn sitter som små ljus och följer berättelsen. När gängledaren meddelar att det är förbjudet att be till Gud går det ett sus genom hopen. Den lilla åttaåriga vildbattingen som sitter i mitt knä säger: ”Neeeej! Man måste få be!” Men sedan slutar ju berättelsen på bästa sätt med att gangstrarna inte kan skjuta Daniel och istället vill både de och gängledaren börja tillbe Gud, så de ber tillsammans. Budskapet är att när vi är lojala mot Gud kan han göra vad som helst i våra liv, beskydda oss från det onda och uppfylla alla våra drömmar.
Barnen är väldigt lydiga… Tyvärr får det ofta sin förklaring i att föräldrarna hotar slå barnen – om de gör sig illa eller annat händer. Men klart att många är hungriga efter uppmärksamhet och kan vara besvärliga. En dag sprang fem av de vildaste åttaåriga pojkarna omkring när vi skulle ha smågrupp. (Jag vet inte varför jag oftast har att göra med just den åldersgruppen.) En av våra hjälpledare hade redan försökt jaga dem och få dem att sälla sig till sin grupp, utan resultat. Själv blev jag alldeles förundrad då jag bara satte mig mitt på golvet och vinkade dem till mig. Inom en minut satt de alla hoptryckta mot mig för att tanka lite kärlek och snart sa Siyabonga: ”Jag vill också rita!” Så jag hämtade papper och så la vi oss på golvet och gick igenom berättelsen om Daniel en gång till. Taphiso berättade att Jesus hade beskyddat Daniel för att han bad. Sedan ritade han (bättre än vad jag skulle kunna) Daniel som står på knä och ber, medan två gangstrar står med pistolerna riktade mot hans huvud. En pratbubbla säger: ”Please, God, help me!”
Jag tror aldrig jag har upplevt några mer meningsfulla dagar än dessa veckor med barnen här. De flesta har föräldrar som är borta hela dagarna för att arbeta och de får ingen mat. Ingen som jag frågar har ätit frukost, så teet och kakorna som vi inleder dagen med är oumbärliga. Vi serverar också lunch och där jag står och tappar upp saft varje dag åt de 170 ringer dessa ord i mitt huvud:
Jag var törstig och ni gav mig något att dricka.