Väl fyllda tio minuter.

26.2.2010 11:50

Det tog bara 5-10 minuter från Caltex bensinstation till huset där vi skulle bo. På dessa mindre än tio minuter hann jag bli rejält utmanad och peppad. Orsaken var vår skjuts, tyska Markus, som just har startat UMU-basen i Mosselbaai. Gift med en färgad sydafrikanska berättade han hur han får kontakt med färgade i Sydafrika på ett kick och att det finns hur mycket öppningar som helst i lilla Mosselbaai med 150 000 invånare.


”Från alla håll tar de kontakt. Här är fängelset. De vill också att vi kommer dit och har verksamhet.”


”Jag skulle vilja starta verksamhet i ett svart bostadsområde,” fortsätter Markus. ”Men jag är inte kallad till de svarta, utan vad jag kommer att göra är att resa upp och lärjungaträna en svart person som sedan kan starta arbetet där.” Wow, tänkte jag. Om jag ändå kan bli lika fokuserad och målmedveten.


Någon gång under dessa tio minuter hann Markus också fråga oss vad vår passion är. Igen tänkte jag att det inte duger att börja tänka på det när någon frågar mig. Men jag har faktiskt funderat allvarligt på frågan under de sista veckorna. Så jag svarade:


”Definitivt kreativitet. Men jag vill inte bara träna andra, utan jag vill använda kreativiteten i community development.” Det verkade Markus nöjd med.


”Det är så viktigt och ett så bra redskap att nå folk med.” De sista minuterna innan vi var framme förklarade Markus hur han inte tillåter någon att börja med till exempel en kreativ kurs vid hans bas innan de har en sådan verksamhet i samhället, bara för att understryka hur allt vi gör måste vara fokuserat på att nå människor. ”Det är så tragiskt när UMU-baser inte når ut i samhället runt omkring dem,” avslutade Markus.

Medan vi väntade.

26.2.2010 11:48

Medan vi väntade på Markus, vår skjuts i Mosselbaai, dök en busskontrollant upp och inbjöd sig själv till att äta av våra jordnötter. Det visade sig sen att han var en ”minister to the the region”.


”Vad är det?” undrade jag.


”Jag predikar i olika församlingar här runt omkring,” svarade mannen och drog fram ett stort träkors ur skjorthalsen. Så jag frågade honom vad hans favorittema är när han predikar. Utan att blinka eller fundera svarade han:


”Rut. Hon började följa den levande Guden genom att följa sin svärmor. Så bör det vara. Människor  ska kunna lära känna den levande Guden enbart genom att se på våra liv och följa vårt exempel.”

Semester i Mosselbaai.

25.2.2010 11:28

Nästan fyra timmar i buss från Worcester. Bekväma bussar. Rymliga säten. Inga kacklande hönor i sätet bredvid. Men MTN telefonnätet lade av ungefär när jag skulle meddela vår skjuts att bussen inte var försenad. Så när vi kom fram till Caltex bensinstation var Markus från UMU Mossel Bay inte där och mynttelefonerna fungerade inte. Men tanterna på bensinstationen erbjöd sig ringa från sin privata telefon, så allt löste sig. Och jag fick förundras över folks vänlighet.


Väl framme hos våra värdar, ett nigeriskt/tyskt missionärspar, fick Ida och jag mat och så lade vi oss för att vila, trötta efter resan. Riktigt hur trött jag var märkte jag först när jag vaknade upp fem timmar senare, klockan sju på kvällen. Tack och lov för en riktig säng och tjockt toalettpapper. Det blir en bra semester det här.

Africans in the pool.

24.2.2010 20:08

Last Saturday I fled 42 degrees celsius in Worcester and went into Cape Town. The other night I saw that it was 28,5 degrees. The time was 7.30pm and I thought, "Oh, how nice that it has cooled down. I should bring a sweater." Interesting how you get accustomed to certain things. People that have to dig out their cars from the snow - or like my sister - need to use a blow drier in order to open her front door to get out feels very foreign to me now. Cape Town was like a fresh oasis: wonderful to be by the ocean. The beauty of Cape Town has a wondrous effect.

Coming back to the base, I was told that most people had been sitting in the pool most of the day. Even the Africans. Anyway Laimon from Zimbabwe said he had seen Julius in the pool. One girl from Zambia said, ”Yes, I saw that the pool was coloured.” Very funny, thought the Africans.

Speaking of which, Hilaire from Cameoon told me the other day that he had learnt how to swim. ”I am the first black man on base that knows how to swim!” Very proud was he. African humour at its best.

Taggar: in english

Some wisdom from 8-year-old Julia.

17.2.2010 16:34

Julia is eight years old and she is from Brazil. Her parents are missionaries. I either meet her by the pool or like the other day, in the dining room. Every time I see her she exclaims, ”This is the best day of my life!” Or if you would ask her how she’s doing she answers, ”Couldn’t be better!”

”But Julia, how can every day be the best day of your life?

”I don’t know! But if I have ice cream, it’s the best day of my life! Yesterday was the best day of my life because I got to play mini cricket!”

”So, why is this day the best one of your life?”

”We’re going to the mall!”

”What are you going to do there?”

”I don’t know! But we are gonna eat there.” The mall has a few good restaurants. And air con. So consequently, that is where YWAMers in Worcester go. There is also a cinema. It costs 36 rand (3,60 euro), except on Wednesdays when it is 18 rand. The base is pretty empty Wednesday nights... Julia continues reflecting on the best day of her life.

”Last year was also the best day of my life because then I also got to play mini cricket!”

”So, Julia, do you want to say something to the readers of my blog?”

”You have to enjoy life! I’m a kid, I need to enjoy my life!” Then she writes in Portuguese on my napkin,

”But I write that you need to be happy. ‘Vocé te qi se fese’ though I don’t write Portuguese very well.

Daniel, Julia’s dad, who is also doing the Creative Leadership Seminar with me, once told me how Julia had been sitting with some guys playing cards. One of the guys was not doing very well, shouted and hit the table. Julia asked him,

”Have you had your quiet time today?”

I think I also need to look for something every day that makes this the best day of my life. Starting it off with God is always a good idea...


Taggar: in english

Den äckligaste outreachstoryn jag har hört.

17.2.2010 16:32

Ikväll hörde jag nog den äckligaste outreach storyn och den är inte för känsliga magar. Varning. Det var Divanier på vårt team som tyckte det var lämpligt att dela en upplevelse från norra Peru efter kvällslektionen.


Storyn lyder som följer: (varning för känsligt inehåll)


Divanier var på outreach i norra Peru. Som vanligt är på missionsresor fick han dålig mage och behövde tid för sig själv på utedasset, men han lämnar dörren öppen för att kunna andas. Bara månen lyser. Medan Divanier är upptagen med sin business på utedasset hör han en kvinna närma sig damdasset som ligger mitt emot. Istället för att högt meddela att han är där han är, börjar han be ”Gud låt henne inte komma hit”. Gud vägrar tydligen svara på hans bön, för kvinnan ställer sig i båset mitt emot och genomgår ”Nummer Två” (som det så fint heter på engelska), allt mitt framför ögonen på Divanier (jag sa ju att det inte var för den känslige). När kvinnan är färdig ser Divanier hur hon tar något bredvid sig för att torka sig och samtidigt hörs det ett ”mjau” från det som hon torkar sig med.


Storyn över.


Hoppas att jag inte förorättade någon.

Lite visdom från en 8-åring.

16.2.2010 16:31

Julia är 8 år och kommer från Brasilien. Hennes föräldrar är missionärer. Jag brukar träffa på Julia vid poolen eller som idag i matsalen. Varje gång brukar hon utbrista:


    ”Det här är den bästa dagen i mitt liv!”
    ”Men Julia, hur kan varje dag vara den bästa i ditt liv?”
    ”Jag vet inte! Men om jag får en glass, då är det den bästa dagen i mitt liv! Igår var det den bästa dagen i mitt liv för jag fick spela mini kricket!”
    ”Så varför är den här dagen den bästa i ditt liv?”
    ”Vi ska till köpcentret!”
    ”Vad ska ni göra där?”
    ”Jag vet inte! Men vi ska i alla fall äta.” Köpcentret har en del bra restauranger. Och luftkonditionering. Så det är den givna sysselsättningen för en UMU:are i Worcester. Där finns också en bio. Det kostar 36 rand (€3,60) att gå på bio, förutom på onsdagarna - då kostar det 18 rand. Då är det ganska tomt på basen. Julia fortsätter resonera kring den bästa dagen i sitt liv:
    ”Förra året hade jag också den bästa dagen i mitt liv när jag fick spela mini kricket!”
    ”Så, Julia, vill du hälsa något till läsarna av min blogg?”
    ”Man måste njuta av livet! Jag är ett barn, jag behöver njuta av livet.” Sen skriver hon en hälsning på portugisiska på min servett: 
    ”Men jag skriver att man ska vara glad! ’Vocé te qi se fese’ fast jag skriver inte så bra på portugisiska.”

    Daniel, Julias pappa, som också går Creative Leadership Seminar med mig, berättade att Julia en gång suttit med några pojkar som spelade kort. Det gick inte så bra för en av dem och han blev väldigt arg och slog korten i bordet. Julia frågade då:


      ”Har du haft din stund med Gud idag?”

      Jag tror att jag också ska börja leta efter nåt varje dag som gör dagen till den bästa i mitt liv... Och att inleda med Gud är alltid en bra idé. 

      Missionsfältet.

      16.2.2010 16:29

      För ett par veckor sedan, en tidig tisdagsmorgon, bröt sig två män in på UMU-basen i White River i norra Sydafrika och band säkerhetsvakten. De bröt sig även in i åtminstone ett av husen och tog en man som de försökte binda, men han kämpade emot (vilket vi har fått lära oss att man inte ska - folk har blivit skjutna över en mobiltelefon här). Mannen blev svårt misshandlad, men lyckades uppmärksamma ett gästande team genom att föra mycket oväsen. De kom för att se vad som var på gång och tjuvarna blev ivägskrämda. 


      För en tid sedan dödades en UMU-arbetare i Mauretanien av ”talibaner”. Pressen fick dock inte veta att mannen var kopplad till UMU eftersom andra UMU:are då kan komma att bli måltavlor. Vi har fått instruktioner om t.ex. någon ringer och frågar efter en person att inte ge ut uppgifter om vem som finns här på basen.


      VI lever inte i fruktan här och jag känner mig inte rädd, men det är klart att vi är försiktiga. Dessutom vet jag inte var jag kommer att vara i framtiden. På grund av allt detta har denna blogg ett lösenord (men du kan komma in en vecka utan lösenord efer att du knappat in det). Meddela mig om ni kommer in utan lösenord. Bloggen är inte hemlig, men var lite försiktiga! Och be gärna om extra säkerhetsbeskydd! ”...bevara oss från det onda...”

      Valentine's Day.

      15.2.2010 16:27

      För dem som följer min facebook är det ett känt faktum att männen här är mer romantiska än jag är van vid. Det är inte pinsamt för en man att säga att en perfekt kväll är en romantisk promenad på stranden och en middag med levande ljus. Dagen före Alla-Hjärtans-Dag var många upptagna med att förbereda; köpa presenter eller planera dejter.


      På söndagens förmiddag kommer sydafrikanska Johan till mig alldeles upprymd och lite förstörd.


      ”Livia tog just ut mig för en överraskning!” Livia är Johans brasilianska fästmö sedan några månader.


      ”Vad hände?” frågar jag uppmuntrande.


      ”Hon hade ordnat en picnic på gräsmattan med frukost och det var så fint!”


      ”Oj, vad häftigt!”


      ”Nu är problemet bara det att jag har planerat samma sak - men för ikväll! Vad ska jag göra?”


      Några timmar senare träffar jag på Livia och Johan i korridoren. De kommer just från sin andra picnic-dejt och båda är lika ivriga att berätta om de levande ljusen i bruna papperspsar utställda på gräsmattan, de elektriska röda ljusen upphängda i ett träd i formen av ett hjärta, bordet med maten och hur Livia var lite rädd när Johan förde henne i mörkret - eftersom man kan vänta vad som helst från honom.


      Själv var jag på gruppdejt. Vi gick på bio och såg filmen Valentine’s Day.

      Ledarskap.

      14.2.2010 16:21

      Vi har också lärt oss i synnerhet skillnaden på två olika typer av ledarskap: på engelska transactional och transformational. Det första är ett kontrollerande och likriktande typ av ledarskap, medan det senare bygger på relationer, uppmuntrar olikheter och kreativitet där det inte finns bara ett sätt att göra saker. Det första bygger på lojalitet, medan det andra bygger på förtröstan.


      Vi har även funderat en del på hur våra kulturer påverkar vår syn på ledarskap och jag tror inte jag behöver säga att det är intressant och lärorikt att höra från de olika kulturerna! I Afrika är en ledare som inte har kontroll sedd som en svag ledare, medan jag inser att jag själv är rädd för ledarskap, både för dem som är ledare och för att själv bli sedd som en stark ledare. Jag inser också hur viktigt jag tycker att det är att kunna reflektera själv och inte blint följa någon - något som inte är lika naturligt för dem som kommer till exempel från Brasilien där man har en transctional typ av ledarskap och man ska foga sig i leden.


      Själv tror jag att ett ledarskap som arbetat på att bygga relationer kommer att få bättre resultat - i form av förvandlade liv som lever ut vad de tror på och inte bara följer regler. Regler kan aldrig ersätta en människa med god karaktär och integritet.

      Personlighetstyper.

      13.2.2010 16:25

      Jag har alltid arbetat bäst i team. Ända sedan jag var liten kan jag minnas hur mycket roligare det var när pappa hjälpte mig städa mitt rum, istället för att kämpa i evigheter alldeles ensam. I den finländska individualiserade kulturen är vi vana att göra saker på egen hand och vi tycker ofta att det är jobbigare att samarbeta, men för mig är det en dröm som går i uppfyllelse nu när jag inte behöver arbeta ensam.

      För att hälpa oss arbeta tillsammans i det kreativa ledarskapsteamet har vi arbetat lite kring personlighetstyper. Numera är ingen längre bara ”Adam” eller ”Ida”. Jag är inte bara ”Nanna”, utan ”melankoliker”. Det betyder att jag är känslig, behöver tid för mig själv, behöver lugn och ro, uppmuntran, jag har svårt att börja med saker eftersom resultatet måste vara perfekt och om saker inte har djup så ser jag inte värdet med dem.

      Divanier, å andra sidan, liksom de flesta andra i vårt team, är flegmatisk. Han är lite lat, skjuter upp saker till sista minuten, behöver en spark i ändan, är lätt att vara med, har lätt för att ändra sig och tar inte saker så hårt. Vår teamledare, Fa, är sanguine. Han är utåtriktad, bryr sig inte så mycket om tider, avbryter lätt, är rolig att vara med, har dåligt minne, är oorganiserad, är uthållig så länge inspirationen varar men vill fort ha nya projekt.

      Den sista personlighetstypen är kolerisk. Det är den som alltid har rätt, även när personen har fel, fast oftast har kolerikern rätt i alla fall. Kolerikern har svårt att ändra på sig (han har ju alltid rätt), jobbar hårt och mycket, måste ha kontroll, är ofta ledare, manipulerar och är inte alltid så bra med människor.

      Personlighetstypen ändras inte mycket under våra liv, men vi kan arbeta på våra karaktärer! Varje personlighetstyp har fördelar och nackdelar och det viktiga är att man arbetar utifrån sina styrkor. Arbetar man med sin karaktär blir nackdelarna med personlighetstypen mindre framträdande.

      Det har redan hjälpt oss som team att uppskatta och vara medveten om våra olikheter. Själv är jag glad att de flesta är flegmatiker - för de är lätta att jobba med, ställer inte till med scener. Vi tycks ha ett stabilt och tryggt team. Det är jag tacksam för.

      Creative Leadership Seminar.

      13.2.2010 9:42

      Någon undrar kanske vad exakt jag gör här och vad syftet är. Från början av april kommer jag att ingå i en grupp av åtta som tillsammans ska leda en lärjungaträningsskola (DTS, dvs Discipleship Training School) på 6 månader. DTS:n är grundkursen i UMU:s träningsprogram och utbildning. Första 3 månaderna är en typ av bibelskola, men eftersom den DTS som börjar i april är en kreativ DTS kommer vi att lägga in workshops och annat där eleverna får utvecklas konstnärligt och kreativt. De sista månaderna utgörs av praktik och fyra veckor kommer att avsättas till fotbolls VM, men resten av tiden vet vi inte ännu vart vi ska. Det kan vara någonstans i Afrika eller i världen. Jag har en liten aning om vart jag skulle vilja leda ett team, men nu gäller det att söka Gud för att veta vart han vill ha oss! Be gärna med mig och oss andra om ledning i denna fråga! Vi väntar ungefär 30 studeranden.

      För att förbereda oss för detta går vi nu alla en kurs som kallas Creative Leadership Seminar tillsammans med andra intresserade. Kursen fokuserar på att utveckla och utmana ens ledarskapsförmågor, samt ens egen kreativitet. Jag trivs. Det känns otroligt att äntligen få vara kreativ - med ett syfte! Till exempel skulle vi läsa en bok första veckan och göra ett kreativt referat på den. Jag skrev en sång, men det är fascinerande hur man kan vara kreativ på så många olika sätt!

      Vi kan se i skapelsen att Gud är kreativ och eftersom vi är skapade till hans avbild måste det betyda att alla är kreativa! Men att vara kreativ betyder inte nödvändigtvis att man är konstnärlig eller musikalisk - vår chef till exempel delade hur han älskar att lösa problem. Det är också att vara kreativ.

      Haiti.

      12.2.2010 20:40

      Ett sätt som UMU fungerar på är som ett nätverk. UMU är alltså världens största missionsorganisation med 16 000 missionärer i 140 olika länder. Det betyder att när det händer någonting som en jordbävning på Haiti finns det möjligheter att direkt hjälpa genom den UMU-bas som finns där. Det andra med UMU är att man oftast arbetar på kortare projekt, t.ex. olika så kallade ”skolor” som varar 3, 6 eller 9 månader. Det betyder att människor emellanåt är fria att resa och på vår bas finns tre damer som har fått på sitt hjärta att fara till Haiti nu och vi är alla med på att stöda dem ekonomiskt och i bön. Haiti kommer att behöva praktisk hjälp för en lång tid framöver. I mitt stilla sinne tänker jag på praktikdelen av den lärjungaträningsskola som jag kommer att vara med om att leda och möjligheten att ta ett team till Haiti, men det är en fråga för senare... Om du vill veta mer om Haiti och hur du kan be specifikt kan du besöka http://operationworld.24-7prayer.com

      Taggar: haiti

      Nåd och ansvar.

      12.2.2010 13:20

      På onsdagar har hela basen gemensamt bönemöte (intercession) klockan åtta på morgonen och efter det personalmöte. Vår chef, Stefaan Hugo, är mycket uppskattad och när han inte är ute och reser har han alltid bra saker att komma med. En onsdag sa han att det finns tre saker som mer än något annat tar missionärer från missionsfältet: pengar, hälsa och brustna relationer. På dessa områden behöver vi vara extra försiktiga.

      Stefaan och hela ledarskapsteamet här visar mycket nåd och frihet. Det betyder också att en del har skulder till basen för hyror i synnerhet. Eftersom Ungdom Med Uppgift fyller 50 år har man bestämt att basen stryker alla skulder som anställda och studerande har. Samtidigt stärker man ansvaret - om man inte har betalat hyran på två månader får man 30 dagar på sig att skaffa pengar eller så måste man resa hem och skaffa pengar. Basen har ungefär 120 anställda, många med familjer, och ingen här får lön. För de afrikanska missionärerna, som också förväntas skicka pengar till sina släktingar, är detta ett modigt sätt att leva. Det är en stor uppoffring för dem eftersom det i Afrika inte alls är prestigefyllt att vara missionär, i själva verket anses man vara lat.

      Stefaan talade till oss om att Gud ger oss bröd men har ger oss också frön. Frön ska sås - inte ätas. När det gäller mina pengar behöver jag vara medveten om och fråga Gud vad som ska ”ätas” och vad som ska ”sås” - in i någon annan människas liv. Det är en utmaning för oss alla att leva medvetna om att allt vi har kommer från Gud och lånas åt oss.

      Personligt. Inspirerande. Informerande.

      12.2.2010 9:42

      Välkommen till min blogg! Det här är kanske nytt för dig, och det är verkligen nytt för mig! Här kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter som stationerad i Worcester, Sydafrika. Det kommer att vara högst personligt, men förhoppningsvis ska det inspirera dig och samtidigt informera om det arbete jag är en del av att utföra. Det blir små bitar åt gånger, några gånger i veckan och du kan förstås läsa så ofta eller så sällan du vill! Skriv gärna kommentarer också, så vet jag vem jag kommunicerar med...


      Jag anlände lördagen den 16 januari till Kapstaden - som förbereder för världskuppen i fotboll. Jag hade hört att värmen skulle ligga kring 40 grader (en markant skillnad från vackra snöklädda Finland), men de första dagarna var faktiskt inte olidliga. Mera olidligt är den nyckfulla internet-uppkopplingen och fullständigt opålitliga telefonsystemet. Men hellre det än att tampas med svarta mambor.


      I passkontrollen fick jag ett varmt mottagande då kontrollanten fick se mitt visum.


        ”Ååååh, Ungdom Med Uppgift Worcester! Dem känner jag!”
        ”Oj, gör du?”
        ”Ja! Men har du hört att de har en svart mamba i Worcester?”
        ”Nej, det har ingen berättat för mig.”
        ”Aaaa, du måste vara försiktig!”
        ”Det ska jag vara.”
        ”Okej, miss Finland. Vi ses på Ungdom Med Uppgift i Worcester!”

        Än har jag inte sett någon svart mamba, men det finns en brun kanin som hoppar omkring här på basen, pärlhönor i mängder och väldigt stora skalbaggar. Samt kackerlackor. Basen är ett gammalt sjukhus och på området finns en massa hus där 120 missionärer, främst från olika afrikanska länder och Brasilien, bor. De allra flesta tycks vara småbarnsfamiljer och var och varannan kvinna är gravid. Det är roligt att se att man kan fungera i mission oberoende av familjeförhållanden eller om man är gammal eller ung!


        ”Ååååh, Ungdom Med Uppgift Worcester! Dem känner jag!”


        ”Oj, gör du?”


        ”Ja! Men har du hört att de har en svart mamba i Worcester?”


        ”Nej, det har ingen berättat för mig.”


        ”Aaaa, du måste vara försiktig!”


        ”Det ska jag vara.”


        ”Okej, miss Finland. Vi ses på Ungdom Med Uppgift i Worcester!”

        Världskuppen i fotboll.

        12.2.2010 9:42

        Världskuppen i fotboll är en stor sak i världen och ännu större i Sydafrika eftersom Sydafrika är värdar för årets stora fotbollsevenemang 11 juni-11 juli. Världskuppen ses här som en stor möjlighet och den har fått folk att samarbeta som aldrig förr. Inte minst för kyrkorna och Ungdom Med Uppgift har den öppnat oväntade dörrar.


        UMU Worcester fick kontakt med socialtjänsten i staden i fjol när zimbabwianska flyktingar, som bor här i ett läger i Worcester, blev attackerade och UMU tog kontakt med staden och frågade hur de kunde hjälpa till. Soclalen blev mycket glad, men tyckte att UMU istället för att hjälpa flyktingarna skulle syssla med förebyggande arbete i samhället. Nu har socialen inbjudit UMU till möten med hela Western Cape (”landskapet” som vi finns i) för att hjälpa till med de mörkare sidorna av världskuppen. 


        En stor sådan sak är prostitutionen. Enligt uppgift ska det komma 40 000 prostituerade till landet och man är rädd att om hallickarna inte får tag på 40 000, så kommer det att ske kidnappningar (och det har redan hänt) där man tvingar in unga sydafrikanska flickor i prostitution. Det fina är att UMU har människor som är specifikt utbildade och som kan ställa upp och dessutom träna andra.


        Så be gärna för Sydafrika och förberedelserna inför världskuppen. Tacka för öppna dörrar och att staden vänder sig till kyrkan och missionen. Be om att Guds rike ska få framgång.

        My story and missions.

        11.2.2010 16:20

        From the age of nine, at least, I was determined to become a missionary. Everything I did during my school years was focused on a future in missions. After I finished school I did the Discipleship Training School (DTS) with Youth With A Mission (YWAM) with the expectation that God would take me into missions. during the DTS God did not show me the next step, so I went home to have a year when I sought God for what I should do. In the middle of that year he told me to study theology. That was honestly not on my list of things to do in life, but I had told God I would do whatever he asked me to do.

        I was at university for ten years doing theology - not because I liked it so much, believe me, I would have quit anytime would God have opened up something else. From the summer of 2008 something started to happen, even though I did not know what. But God was dealing with me in new ways. During the years I had sought different possibilities to be involved in missions, but that real breakthrough never came and I was quite desillusioned with God at times. What also happened in the summer of 2008, was that a Methodist acquaintance who was working in YWAM contacted me, asking if I would like to be part of their Troubadour project in South Africa. The foundation of the project was sharing the gospel artistically while travelling. My heart ached, as this sounded like My Dream. But I did not feel God was releasing me.

        Nine months later my contact in South Africa got back in touch with me. I talked to my parents about the possibility of working with the world’s largest missions organisation - as a volontary, as nobody in YWAM receives a salary. My parents were very positive and suddenly I felt there was a ‘yes’ in my spirit. I was very excited as I had had a sense that God would show me the next step toward the end of February 2009 and this was the third week in February!

        I talked to my church and they were equally excited and I started making arrangements, most of all to finish my Doctorate in theology. And so, on Januray 8th - almost a year after God had showed me the next step - I defended my dissertation and a week later I was on my way. During the first week here I felt like I had ARRIVED - not just physically in South Africa, but in my destiny.

        Taggar: in english

        Personal. Inspiring. Informing.

        10.2.2010 16:19

        Welcome to my blog! This is the place where I will share my adventures, being stationed in Worcester, South Africa. It will be personal, but I hope that it will be inspiring at the same time, as well as informative about the work I am part of. I will give you small pieces a few times every week and you may check the updates as often as you like! I am also happy about comments!

        I arrived one Saturday in mid-January to Cape Town preparing for the world cup. I had heard that the temperature was around 40 degrees celsius - which was pretty different from beautiful snowy Finland. But it has been alright. More annoying than that is the Internet access and phone system... But I would rather have that than meeting a black mamba.

        At the airport I received a warm welcome when the officer saw my visa.

        ”Oooooh, YWAM Worcester, I knwo them!”

        ”Oh, do you?”

        ”Yeeeees! But have you heard that they have a black mamba in Worcester?”

        ”No, nobody has told me that.”

        ”Aaaaaaah. You must be careful!”

        ”I will.”

        ”Ok, miss Finland. I’ll see you at YWAM in Worcester!”

        It was a good start.

        Taggar: in english



        Dr. Nanna Rosengård

        . stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

        Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

        Sök


        Skriv sökordet i rutan
        Teknik Magnic Oy

        Om du vill stöda

        Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

        Logga in