Våldsamheter på UMU Kenya.

26.2.2011 13:08

Runt kl. 01:00 fredagen den 25 februari bröt sig beväpnade rånare in på ett barnhem som drivs av ett UMU team vid Athifloden, Kenya, 50 km utanför Nairobi. Ett holländskt par, Ebel och Lora Kremer, förestod barnhemmet. I attacken sköts Ebel till döds framför frun och deras två små barn. En nattvakt skadades också i skottlossningen.
Barnhemmet delar fastighet med UMU gemenskapen, som nyligen fått elever för en ny DTS. Sjukvårdspersonal från UMU Afrikas trauma team och andra ledare från UMU är på scenen för att ge stöd och vård.

Prepaid.

26.2.2011 13:07

Efter några veckor i en trång sovsal fick jag hux flux flytta till ett något sånär trevligt hus några kvarter från basen. Imorse när jag vaknade hade vår huskompis från Holland lagat kaffe åt sig och det hela kändes verkligen som ett hem! Lucinda från Tanzania och jag delar ett rymligt rum och så finns det ännu ett rum, dit någon säkert snart flyttar in, kök och vardagrum med soffor. Jag var rätt nöjd förra året med väldigt lite och insåg att man klarar sig med mindre, men en sak jag min lilla själ ropade ut efter var en egen fåtölj att krypa upp i! Så nu har jag det.


Överraskningsvis för mig måste man gå till Spar och köpa el per enhet. Typ en rand per enhet. Gäller att hålla koll på mätarställningen så att man inte plötsligen är utan el. Som med  telefonen. Den ska också betalas på förhand. Och som med syndernas förlåtelse. Redan betalat.


Prepaid.

Vägblockad.

20.2.2011 13:06

På väg till kyrkan idag for vi via Zwelethemba för att plocka upp en kille som några DTS-elever blivit vän med och lett till Jesus. Vi körde längre och längre in i slumområdet tills de stadsbyggda cementhusen försvann och vi var omringade av prydliga plåtskjul. Ett gäng på uppskattningsvis 6-8-åriga pojkar sprang omkring på gatan i shorts och skjortor, medan stora afrikanska uppklädda kvinnor var på väg till kyrkan i höga huvudbonader. En liten pojke försökte varna oss med en egenhändigt tillverkad stoppskylt. Lite längre fram stod tre stycken med gevär tillverkade av gummi eller trädgrenar, siktande på vår bil. Uppenbarligen försökte de iscensätta en vägblockad.


Både sött och störande och sorgligt på samma gång.

Tystnaden.

17.2.2011 20:46

Vi börjar alltid veckan med lovsång på måndag morgon klockan åtta. Community life. Den här veckan fick Maria från Brasilien ett ”ord”. Hon berättade om templets byggande i Jerusalem och den viktiga poängen var att man skulle kunna tänka sig att det var mycket oljud – eftersom ett stort tempel höll på att byggas. Men Bibeln säger att det var tyst. Stenarna hade huggits ut någon annanstans och skulle bara fogas samman. Vi upplever ibland att Gud är tyst – vi hör inte ett ljud – men det betyder inte att ingenting är på gång. Gud bygger och formar i våra liv även när det verkar vara tyst där uppe.

Älskar du mig?

17.2.2011 19:34

Ikväll under lovsången kände jag en fråga pressa på:


- “Nanna, far du till Haiti för att du älskar barnen eller för att du älskar mig?”


Det är en fråga jag måste tugga på, för om det jag gör inte kommer ur en äkta förälskelse i Jesus, då missar allt själva poängen. Han, och bara Han, måste ha första platsen.


So let this love be like a fire


Let our lives be like a flame


Fill our souls with your desire


Let our passion bring you fame

Passion och planering.

16.2.2011 19:33

Under några år upplevde jag att min livsdröm hade slagits i spillror. Passionen var borta och jag kände inte att jag hade något som drev mitt liv. Förskräckligt. Ända fram till juni i fjol var det en stor sorg och kamp för mig. Att inte vet vad jag ska specialicera mig på för min jordevandring. Att inte kunna känna hjärtat pumpa så där starkt som jag mindes att det gjorde under mina tonår. Då jag levde för såna saker som jag hade kunnat gå i döden för.


Fram till juni i fjol, alltså. Juni och juli var jag i Johannesburg och arbetade med barn i innerstan. Barn med en vardag mycket värre än vi vill föreställa oss. Och där var den! Den där passionen i mitt innersta som verkar kunna förflytta BERG och motstå vilka starka strömmar som helst. Att få ge kärlek åt dessa barn, att få influera dem med hopp, att få vara ett exempel för det liv som Jesus dog för att ge också dem… Jag skulle ha stannat i Johannesburg om vi inte hade andra uppdrag att dra vidare till.


Och så var det Haiti. Som kändes så meningsfyllt. Men aldrig tänkte jag att jag skulle åka tillbaka dit, trots att jag fick inbjudan på inbjudan. Under tre månader kunde jag inte se på mina foton från Haiti – det var känslomässigt alltför överväldigande. Sedan var jag i Finland och måste berätta för församlingarna om Haiti. Och plötsligen kunde jag inte sluta prata om det eller tänka på det.


Människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker [men det är Herrens syften som står kvar]. (Ords. 19:21)


Det har gått en tid och fortfarande är mina tankar fulla av Haiti och den förlorade generationen – Haitis barn. Som en eld i mitt inre. Jag måste få göra något för att de ska få det bättre. Jag vill gå till dem som ingen annan går till.

I köket.

15.2.2011 13:05

Jag har börja arbeta i köket på basen på morgnarna. Det märks att jag varit hemma en liten tid – inte för att jag skulle ha lagt märke till de usla hygieniska förhållandena på ett nytt sätt, utan för att jag var full av frågor. “Kan jag använda den här?” “Ska jag göra så här?” Rädd att göra fel. Men Eva, köksföreståndarinnan, sa bara “Du är fri”. Fri att göra som jag själv vill. Fri att använda min egen kreativitet. Fri att tänka själv. Fri att själv fatta beslut.


Så idag lagade jag havrekex med choklad och russin till efterrätt istället för den vanliga kakan med vaniljsås. Jag misstänkte att brasilianarna skulle sakna den vanliga kakan – de är inte så öppna för förändringar – men alla önskade att det hade funnits mer av kexen. Och då glömde jag ändå hälften av sockret till de första hundra. Till andra satsen kom jag ihåg allt socker.

En annorlunda värld.

12.2.2011 13:04

En av dem här på basen som jag nu har kunnat återknyta kontakten med är Eduardo från São Tomé och Príncipe, världens minsta portugisisktalande nation – en ögrupp utanför Västafrika. Han är lika gammal som jag, utbildad lärare och nyss hemkommen från Brasilien där han spelade fotboll med barnen i favelorna. Hursomhelst. Hans tre år långa förhållande med en tjej från Nigeria har just tagit slut. Det fanns diverse orsaker, men om förhållandet hade funkat, krävde tjejens föräldrar en stor labola. För att få flickans hand skulle Eduardo ha behövt betala 1.500 US$, bygga ett hus åt henne i Nigeria, samt köpa tre stora lådor med kläder åt henne. Dessutom skulle han ha behövt betala för bröllopet, som skulle ha gått på 15.000 US$. Det tyckte Eduardo var ganska mycket för en afrikansk missionär. Den stora anledningen till uppbrottet var dock att Eduardo vill gå dit Gud sänder honom, medan tjejen vill bli en business woman. På São Tomé och Príncipe gör mannen och kvinnan det mesta tillsammans. Det går så olika till i vår värld.




Dr. Nanna Rosengård

. stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik Magnic Oy

Om du vill stöda

Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

Logga in