Avslöjande tecken.

31.8.2013 21:13
När man blir visad till busshållplatsen av turistinformationskvinnan på flygplatsen och känner det som att man just fick en ny bästa vän (och ett varmt omfamnande av överarmen); när männen kör motorcykel utan hjälm (kvinnorna också bevars); när man väntat en och en halv timme på bussen och den inte kommer; när man delar taxi med tre obekanta (och får betala största delen själv) och bara förstår "nenenene" (jajajaja) och ett enstaka "oxi" (nej); när ens gps-karta inte stämmer överens med verkligheten (och verkligheten är att det inte finns några gatuskyltar) och man istället får en personlig guide från busstationen till hotellet i form av en lokal invånare som råkar befinna sig i samma brödbutik som jag; när det finns askkoppar i form av tunnor á la 80-tal på varje våning; och när alla får en att känna det som att man dragit en trisslott av att komma - då är man i Grekland!
Hälsningar från Kalamáta på Polyponessos. Här tillbringar jag natten.
Kalamáta sett från luften denna eftermiddag.

Apple, oh apple.

30.8.2013 20:27
Känner att jag håller på att dras in i en djungel utan rätt till att lägga in veto. Jag talar alltså om Apple-djungeln. Dessutom behöver man ha ett kapital. Varför kan de inte bara ha en produkt som passar de tre behov jag har? Och som dessutom är liten och lätt och därmed passar ett ytterst mobilt leverne. Att det ska va så svårt.

Tapeter, tapeter.

29.8.2013 15:00
Jag sa ju att jag lätt snöar in på vissa bestämda grejer, vilket i klarspråk betyder att jag kedjat fast mammaåpappa vid köksbordet de senaste morgnarna och riktat deras blickar mot iPaddens skärm där den ena tapeten efter den andra rullats upp. Själv har jag ju förstås tillbringat ännu mer tid med min bästa vän, Google. Min specialinsnöing är i jugend (dvs art nouveau), med biämne i 1920-tal.
Trots att jag är näst intill sjukligt intresserad av att återställa Himmelriket-på-jorden Nygård till sitt ursprungliga tillstånd (utopi), så måste jag säga att jag drar gränsen vid allmoge. Jag tål det inte. Får allergiska reaktioner. (Alltså, det kanske passar till andra, på samma sätt som att andra gärna får tycka om selleristjälkar och jag kan tycka att de ser goda ut, men de kommer inte över mina läppar.) Men när jag förälskat mig i den ena jugendtapeten efter den andra har jag med sorg i hjärtat insett att de aldrig kommer passa i ett bondhus.
Så döm om min förvåning då jag gick igenom åtminstone nio lager (kanske tio näralltkommeromkring) tapeter som pappa rivit loss från väggen i tamburen och sparat. Ja, familjen Blomster ser ut att ha haft pippi på tapeter (lite lek med ord där eftersom Pitkäpää i folkmun kallas Pippi), åtminstone efter 1951, då nya tidningar har satts upp över de gamla tapeterna och lager på lager av mest ljusgröna tapeter (men även blå och ljusbruna) har satts upp för att slutligen målas över med grönt. Det var så jag lärde känna tamburen. Men kolla då in dessa båda allra ursprungligaste tapeter:
Näst äldst är denna väldigt typiska jugendtapet: strama blommor ska det va! Den här återfinns på ett annat ställe i en väldigt mycket mer blå tappning, men har tydligen blekts med tiden.
Allra äldst verkar denna vara. Så söt med sina lika strama blommor i rosa grått och vitt. Nanna lyfter som i ett delirium och inser att drömmarna om en ståndsmässig jugendtapet i tamburen kan gå i uppfyllelse och att det inte behöver bli en småblommig hjärntvistare eller - Gudbevareoss - en allmogetapet.
Och när mammaåpappa också börjar utstöta rop av bifall och klappa händerna vid åsynen av detta nytryck av gammal tapet (funnen på Tapettitalo i Berghäll i Helsingfors) tar mitt hjärta små glädjeskutt. Otroligt vad glad man kan bli av tapeter, trots att man egentligen inte är någon vidare anhängare av dem (eller gardiner huuu). Det kommer att bli alla tiders tambur det här. Tamburen som egentligen är en hall.

Nygård i mitt hjärta.

28.8.2013 16:14
Min favoritplats på jorden finns i Östra Nyland på en plats med det ytterst svensk-klingande namnet Pitkäpää. En kilometer från havet i f.d. Pernå kommun finns världens gemytligaste lilla bondgård. Förutom att när pappa och jag nu börjar göra en grundlig ytrenovering så märks inga bondiga tendenser. Åtminstone inte i valet av tapeter. (Mer om det senare!) Det här är platsen där min farmor, Margit Adéle Rosengård - mycket passande född Blomster - växte upp och där jag varit i princip varje sommar. Första gången när jag var två veckor! Gamla ränder går ej ur, vilket kan bevisas.
Då farfars släkt går att spåra till 1400-talet i Dagsmark, Österbotten, är det svårare med farmors. Så pappa och jag drar och drar i alla lösa trådar för att lösa mysteriet och nu ska vi dessutom börja vända ut och in på brädor och tak och golv för att se vilka hemligheter som kan dölja sig på Nygård - som hemmanet heter. Det och själva byggnadsvården är vad denna kategori handlar om.
Floxen står på rad. Året efter att Finland blivit självständigt köper Constance och Alfred Blomster huvudgården på hemmanet Toddas av godsägare Österman vid Särklax gård. Året är alltså 1918.
Constance (egentligen Constantia Benedicta) hade då redan fött tolv av sina tretton barn. Olga och Alma var utflugna, emedan två var döda.
Den äldsta delen av huset kan ha uppförts på 1700-talet (efter att Pitkäpää brann på 1720-talet). Det kan ha varit ett soldattorp, bl.a. beboddes det i början av 1800-talet av dragon Mikael Blomster. En dragon var en ståtlig sak, nämligen en ryttare i svenska armén, som det var då före tsartiden. Huset har någon gång varit mörkbrunt, som vi märkte då vi målade om för en tio år sedan. Hur morbror Alfons (längst till vänster) kunde förbli ungkarl hela livet är en gåta. Allis, som står näst längst till höger, var den enda, förutom min farmor och moster Olga, som gifte sig.
Är det inte en idyll, så säg! Nu ska här återställas till den forna glansen.

Det närmar sig!

27.8.2013 11:34
På lördag bär det av. Först till Kalamata där en natt ska tillbringas och sedan vidare norrut mot Aten. Den stora gröna militärliknande väskan står packad med min sommargarderob och sängkläder och får stanna i Aten, om allt går enligt planerna, tills jag kommer tillbaka på riktigt om en månad. Nästa gång får vinterkläderna, samt torkade blåbär, röllekablad och lingonsylt följa med!
Under sommarmånaderna har jag ibland brottats med tankar om galenskapen. Tänk om jag totalt misslyckas i mitt uppdrag? Vad om koreanen inte tycker om mig? Vad om jag börjar blanda in mig i alltför mycket, också sånt som Jesus inte säger åt mig?
Men nu just känner jag tillförsikt, mod och upprymdhet! Var på besök hos några vänner som kom till Finland som flyktingar och de kunde bekräfta att situationen för flyktingar i Grekland är förskräcklig. Staten hjälper ju inte och det finns mycket fientlighet. Så där finns faktiskt mycket att göra och det ser jag fram emot.
Har lärt mig att säga på farsi:
- Salaam. Chitori?
- Khubam. Tu chitori?
Lagom för att imponera åtminstone på någon! Så helt oförberedd är jag inte. Några fraser på dhari eller pashto och jag är helt redo.

Fermentering.

24.8.2013 9:11

Efter år av att ha försökt få reda på min ofungerande mage har jag nu hittat ett stort tal i ekvationen: fermenterad mat


Jag är i princip besatt av fermenterad mat, som alltså är sånt som fått stå och surna till. Exempel på detta kunde vara surkål, surströmming och jogurt. Enklast att göra själv är den första varianten: grönsaker. Eftersom det numera är svårt att få tag på naturligt fermenterade produkter i butikshyllan, googlar jag butiker som säljer ekologisk eller veganmat. Men allra helst gör jag själv, men man behöver vara förutseende, då det kan ta 3-7 veckor för jäsningen (vilket är ett svenskare ord för fermentering). Vad som händer är alltså att enzymerna och bakterierna då de umgås i en syrefri miljö äter upp sockret (i mjölkprodukter betyder det i klarspråk laktosen) och bildar TA-DA-DA-DAAAAAA: mjölksyra - som är extremt bra för tarmfloran! 


Hängde ni med där nu i alla svängar?


Vissa tycker kanske att man väl lika bra kan äta mjölksyrepiller, men jag motsätter mig. Varför äta något artificiellt och onaturligt då man kan få det ursprungliga och bästa direkt från Guds skapelse? Syrade produkter håller sedan längre än färska, så förr i tiden var detta ett sätt att konservera maten för vintern. Det är bäst att använda ekologiska och så ursprungliga medel som möjligt, där inte enzymerna har tagits bort för att produkten ska se bättre ut och "hålla längre" - eftersom just enzymerna är viktiga i fermenteringen.


Bland favoriterna finns kimchi, surkål är väl helt ok, saltgurka helt sanslöst gott och icke-favoriten är för min del syrad morot. Men man kan ju för all del blanda ut den i gräddfil och äta som en slags tzatziki. Jag har även prövat på att syra citroner! Det gör man mycket i Marocco och äter till kött. Smakar ungefär som citrondiskmedel, fast snäppet bättre. Skojar bara. Det är gott, även om jag nog använde för mycket salt. Saltet hjälper annars bort att driva ut vattnet och skapar således en mer syrefri miljö. (Vem hade väntat sig då jag satt med Dunder som lärare i 8A1 att jag skulle bli så bra på kemi?)

Citronerna till höger, som ska skäras i klyftor och i burken bultas på med mortel tills saltet blandar sig och de blir mjuka. Sedan till vänster har vi surkål med den otroligt antiinflammatoriska GURKMEJAN. Ett sådant upphöjt universalmedel att jag till och med tror det botar krossade hjärtan.

Obdience rather than sacrifice.

23.8.2013 13:14
This week I went with my mother to a prayer meeting in an old fisherman's cottage in our region. (Check out the interior design. Big time Finland nostalgia.) Ahhhh, how I love to pray - and especially with humble prayer warrior women such as these. Powerful stuff. I could feel things being accomplished! And I was so happy to be home amongst people fervent in prayer and so sincere in faith and living!
There was one woman that I didn't recognize from my childhood, going to church in this particular village. For some strange reason another lady started talking about the power in music to bring a message across, and then the lady that I didn't know started sharing her story of how she came to faith. And that story involved me - completely unknowingly! When I still went to school and high school, I was sometimes called to come sing at a hospice for old people that had took part in The War. I can't say I enjoyed it, as I seldom did or do when I perform. The endless struggle to find suitable music. The stress of a very full yearly schedule. The uncertainty of not knowing if anybody liked it. But being raised with a strong sense of duty I still sang whenever people asked me to. Thinking that I had to use the talent God had given me. This lady told us how she had worked at that hospice and how she had sat in a corner listening to me singing. How something had reached deep inside of her, too strong for words and how she had sat there in the corner crying, realizing her desire and hunger for Jesus. And that's where her journey started, almost 20 years ago. Quite incredible what happens when we make ourselves available. Even in our grumpy moments. As long as we go.
Taggar: in english

Kimchi Nanna.

22.8.2013 22:41

Koreaner har på många sätt förändrat mitt liv. Nu ska vi bara gå in på en endaste liten detalj och det är förstås: maten. Och då i all synnerhet: kimchi. Som är en typ av nationalrätt (förlåt alla mina koreanska vänner och bra att ni inte kan läsa svenska, alla andra kan bara tro rätt upp och ner på allt jag skriver). Den äts i alla fall av de allra flesta till alla måltider. En skål sätts fram på bordet och man varvar sina tuggor med kimchi. Den innehåller alldeles otroliga mängder mjölsyrebakterier och forskning påstår att kimchin är anledningen till att koreaner i mycket mindre utsträckning än västerlänningar drabbas av tarmcancer. (Men mycket oftare av magcancer, vilket tros bero på att koreaner inte äter lika mycket kött som västerlänningar. Logiken undslipper mig dock här.)


Jag älskade kimchin från första början, precis som all koreansk mat, kanske för att den känns så hälsosam. Mycket grönsaker, mycket tång och sjögräs, mycket fisk, mycket inlagt. Smakar inte som något annat. Koreansk mat har helt sin egen smakflora. Och inte oljigt som kinesiskt, men nog starkt som thailändskt. Så kimchi hör till de s.k. acquired tastes - liksom salmiak, som jag alltid älskat. Jag är en stor anhängare av matjesill också. Så då förstår man kanske om kimchi är nåt för en. Fast man kan ju faktiskt göra sin egen variant. Inget för den som inte tål vitlök, kan jag säga. Och så är ju fisksåsen rätt amper.

Grunden i kimchin är kinakål (men man kan också använda annan kål), vitlök och krossade chilikärnor. Fast jag har använt färsk chili. Hemgjord kimchi som jag ätit har alltid varit extremt stark (som jag gillar), medan köpt kimchi har varit mildare. Man gör efter behag, alltså. I Korea har olika regioner sina egna recept och något har t.o.m. nån typ av fisk eller sjödjur i. Kålen får vara ganska grovhackad och ska först ligga i saltlag (vatten med rikligt med salt), ska sedan sköljas, men jag kramar bara ur vattnet. Sen har jag i hackad lök, hackad vitlök, hackad chili och morotsstavar. Man kan också ha rädisa eller rättika (väldigt ursprungligt).
Förutom kålen och vitlöken är fisksåsen oumbärlig. Det här är en thailändsk variant, som jag är rätt säker på att koreanerna inte skulle godta, men men man tager vad Prisma haver! Det ska vara såpass mycket fisksås att när man pressar in grönsakerna i en burk så täcks de av vätska. Men inte alltför mycket.
När man blandar ihop allt ska man även ha i socker, men jag har nu testat med honung! Får se hur det blir. Jag gör bara en liten burk i gången, som räcker två veckor. Koreanerna själva göra hela kar fulla, och har special"frysar" där den förvaras. Kimchin är färdig att ätas på en gång, men vill man alltså att den ska syras låter man den stå ett par veckor upp till sju veckor. Under den tiden ändrar den smak och ska stå varmt och inte dragigt. Efter att man öppnat locket kan man förvara kimchin i kylskåp.

What made me happy today.

22.8.2013 20:50
Some days even amazon.com gives you a pleasant surprise. This morning was one of those. And so it was, that I downloaded a sample to my Kindle called The Logic of His Love. Yup, it is Francois du Toit. What made me smile was this:
Eph 4:5 These is only one faith! Not what we believe about God, but what God believes about us!
And there it is again: the foolishness of the cross turning everything upside down once again! It's not that we are wrong per se, just that we are out of focus. Christianity is not about whether homosexuality is wrong or not (which has been in focus a lot lately). And on a personal note, it's not about whether I believe God is faithful or not. It is all about: I AM LOVED!!
So we have stopped evaluating others from a human point of view ... This means that anyone who belongs to Christ has become a new person. The old life is gone; a new life has begun! ~ 2 Co. 5:16-17
Taggar: grace talk

Blåbärssylt nam!

21.8.2013 12:23
Jag snöar lätt in på olika grejor, som jag tror ni kommer märka snart, när jag nu har bestämt mig för att ånyo bli mer aktiv på min blogg och utöka kategorierna (dvs taggarna). Vill även blogga om min passion för mat och hälsa och dessutom kommer jag och pappa att börja renovera. Det ska väl dokumenteras! Vad får man veta senare.
Men som sagt. En insnöing som jag har är på det som jag kallar naturlig livsstil. Vilket mest inkluderar naturlig föda. Här har jag starka åsikter och känner mig dessutom väldigt påläst. Mer om det någon annan gång.
Idag gjorde jag i alla fall blåbärssylt på lite blåbär som pappa och jag plockade igår när vi gick en runda i skogen med vovven. Hon plockar förresten också blåbär, men tror inte riktigt på det här med att spara till senare. Vovven letar helt resonika upp de mest blåbärsstinna tuvorna, lägger sig till rätta och börjar mumsa.
Blåbär + hälften av dess vikt råsocker (jag använde upp mitt rättvisemärkta råsocker införskaffat i Sydafrika och tog sedan föräldrarnas lika rättvisemärkta och ekologiska muscavado) och sedan fick det stå i 20 minuter och safta till sig med saften från en halv citron.
Medan bären sedan kokade upp och fick sjuda 20 minuter till hade jag glasburkarna i ugnen för att döda alla eventuella bakterier. 100 grader behövde det vara förstås.
Ett sånt här förkläde hade kocken själv på sig. Tyget tror jag är från mormors tygbod från 1950-talet och skyddade väl från svårborttagna eventuella blåbärsstänk!
Om man varit snäppet mer husmoderlig skulle det ha blivit fina etiketter med "Blåbärssylt Nanna" (låter som en affärsidé, inte sant?) men nu blev det inte det. Sylten var väldigt rinnig då den tömdes upp på burkarna, men lär stelna. Kan nog stå framme i rumstemperatur tills man öppnat, då det däl är bäst att sätta in i kylskåp - om man inte är en snabb ätare!



Dr. Nanna Rosengård

. stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik Magnic Oy

Om du vill stöda

Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

Logga in