På väg till kyrkan idag for vi via Zwelethemba för att plocka upp en kille som några DTS-elever blivit vän med och lett till Jesus. Vi körde längre och längre in i slumområdet tills de stadsbyggda cementhusen försvann och vi var omringade av prydliga plåtskjul. Ett gäng på uppskattningsvis 6-8-åriga pojkar sprang omkring på gatan i shorts och skjortor, medan stora afrikanska uppklädda kvinnor var på väg till kyrkan i höga huvudbonader. En liten pojke försökte varna oss med en egenhändigt tillverkad stoppskylt. Lite längre fram stod tre stycken med gevär tillverkade av gummi eller trädgrenar, siktande på vår bil. Uppenbarligen försökte de iscensätta en vägblockad.

Både sött och störande och sorgligt på samma gång.

Jag har börja arbeta i köket på basen på morgnarna. Det märks att jag varit hemma en liten tid – inte för att jag skulle ha lagt märke till de usla hygieniska förhållandena på ett nytt sätt, utan för att jag var full av frågor. “Kan jag använda den här?” “Ska jag göra så här?” Rädd att göra fel. Men Eva, köksföreståndarinnan, sa bara “Du är fri”. Fri att göra som jag själv vill. Fri att använda min egen kreativitet. Fri att tänka själv. Fri att själv fatta beslut.

Så idag lagade jag havrekex med choklad och russin till efterrätt istället för den vanliga kakan med vaniljsås. Jag misstänkte att brasilianarna skulle sakna den vanliga kakan – de är inte så öppna för förändringar – men alla önskade att det hade funnits mer av kexen. Och då glömde jag ändå hälften av sockret till de första hundra. Till andra satsen kom jag ihåg allt socker.

En av dem här på basen som jag nu har kunnat återknyta kontakten med är Eduardo från São Tomé och Príncipe, världens minsta portugisisktalande nation – en ögrupp utanför Västafrika. Han är lika gammal som jag, utbildad lärare och nyss hemkommen från Brasilien där han spelade fotboll med barnen i favelorna. Hursomhelst. Hans tre år långa förhållande med en tjej från Nigeria har just tagit slut. Det fanns diverse orsaker, men om förhållandet hade funkat, krävde tjejens föräldrar en stor labola. För att få flickans hand skulle Eduardo ha behövt betala 1.500 US$, bygga ett hus åt henne i Nigeria, samt köpa tre stora lådor med kläder åt henne. Dessutom skulle han ha behövt betala för bröllopet, som skulle ha gått på 15.000 US$. Det tyckte Eduardo var ganska mycket för en afrikansk missionär. Den stora anledningen till uppbrottet var dock att Eduardo vill gå dit Gud sänder honom, medan tjejen vill bli en business woman. På São Tomé och Príncipe gör mannen och kvinnan det mesta tillsammans. Det går så olika till i vår värld.

En dag handlar bibelberättelsen på barnlägret om Daniel i lejongropen. Fast vi har gjort om berättelsen till ett drama så att den handlar om en typ som tycker om att be. Han blir testad av några gangsters som vill att han ska tillbe gängledaren. Alla 170 barn sitter som små ljus och följer berättelsen. När gängledaren meddelar att det är förbjudet att be till Gud går det ett sus genom hopen. Den lilla åttaåriga vildbattingen som sitter i mitt knä säger: ”Neeeej! Man måste få be!” Men sedan slutar ju berättelsen på bästa sätt med att gangstrarna inte kan skjuta Daniel och istället vill både de och gängledaren börja tillbe Gud, så de ber tillsammans. Budskapet är att när vi är lojala mot Gud kan han göra vad som helst i våra liv, beskydda oss från det onda och uppfylla alla våra drömmar.

Barnen är väldigt lydiga… Tyvärr får det ofta sin förklaring i att föräldrarna hotar slå barnen – om de gör sig illa eller annat händer. Men klart att många är hungriga efter uppmärksamhet och kan vara besvärliga. En dag sprang fem av de vildaste åttaåriga pojkarna omkring när vi skulle ha smågrupp. (Jag vet inte varför jag oftast har att göra med just den åldersgruppen.) En av våra hjälpledare hade redan försökt jaga dem och få dem att sälla sig till sin grupp, utan resultat. Själv blev jag alldeles förundrad då jag bara satte mig mitt på golvet och vinkade dem till mig. Inom en minut satt de alla hoptryckta mot mig för att tanka lite kärlek och snart sa Siyabonga: ”Jag vill också rita!” Så jag hämtade papper och så la vi oss på golvet och gick igenom berättelsen om Daniel en gång till. Taphiso berättade att Jesus hade beskyddat Daniel för att han bad. Sedan ritade han (bättre än vad jag skulle kunna) Daniel som står på knä och ber, medan två gangstrar står med pistolerna riktade mot hans huvud. En pratbubbla säger: ”Please, God, help me!”

Jag tror aldrig jag har upplevt några mer meningsfulla dagar än dessa veckor med barnen här. De flesta har föräldrar som är borta hela dagarna för att arbeta och de får ingen mat. Ingen som jag frågar har ätit frukost, så teet och kakorna som vi inleder dagen med är oumbärliga. Vi serverar också lunch och där jag står och tappar upp saft varje dag åt de 170 ringer dessa ord i mitt huvud:

Jag var törstig och ni gav mig något att dricka.

Åh, dessa barn! Jag vill stanna… Men det är verkligen i lust och i nöd. Jag har många solskenshistorier från den gångna, mycket intensiva veckan, men ibland vill man bara gråta gråta gråta. Som när man upptäcker att två bröder, sex och sju år gamla, har målade naglar. Det är pappa som har målat dem. Och jo, han gör dumma saker med dem, men vad får man inte säga, för då kommer pappa att bli jättejättejättearg.

Eller när nioåriga Karabo en dag är helt otröstlig och bara gråter. Det enda ord som återkommer är ”teacher” i hennes osammanhängande tal. Så berättar hon för mig hur hennes lärare tar henne på låret. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag går till Johann, som är själavårdare på lutherska församlingen. Han säger: ”Ta hit henne!” Tillsammans med en tolk försöker vi tre sedan reda ut vad som hänt. Det är tydligen rektorn det är fråga om, och han är vän med mamma och pappa och brukar komma hem till dem ibland, men hemma talar han inte med Karabo. Karabo vet inte var hon bor. Bara att det är på nummer 21. Hon bor egentligen i Limpopo hos farmor och farfar och hälsar bara på mamma och pappa med lillasyster under vinterlovet. Men mamma måste åka till arbetet redan klockan fem på morgonen och kommer hem klockan sex, så under dagen är Karabo och lillasyster på dagis. Vilket dagis vet inte Karabo, men hon förklarar var det ligger. Så tillsammans trippar vi iväg genom Hillbrow för att hitta dagiset och få reda på vem Karabos mamma är. För, som Johann säger, det här måste tas itu med genast. Övergreppen gäller inte enbart rektorn utan också en farbror då han är full.

Jag vet inte om det är slutet på historien, jag hoppas inte, men mötet med mamman går inte så bra. Hon är skuldmedveten, men är mest orolig för vad Karabos pappa ska säga. Och nästa dag kommer Karabo inte på vårt läger.

Det är tredje veckan som vi har haft barnläger i innerstaden Hillbrow i Johannesburg. Nu börjar barnen känna sig trygga och fler och fler saker kommer till ytan. Min solskenshistoria från veckan gäller åttaåriga Zamambo, som de första två veckorna varit exemplarisk. Hon vill bli vetenskapsman när hon blir stor och göra medicin som ska hjälpa människor. Men den här veckan får hon plötsligen utbrott och slår vilt på en pojke. Ganska ofta sitter hon trumpen på en stol. En dag möter jag henne och frågar hur det är. Det är inte bra för hon har ont i magen. Så jag frågar om jag får be för henne. Det får jag. Nästa dag kommer hon glädjestrålande och berättar: ”Igår när jag kom från toaletten och du bad för mig, efter det hade jag inte ont i magen längre!” Idag när hon var ledsen berättade jag för henne om hur Jesus gör mig glad och hur han är den som gör det möjligt för oss att fullfölja allt vi drömmer om. Jag frågade om hon trodde på det. Zamambo skakar på huvudet. Så jag frågar: ”Zamambo, tror du på Jesus?” Återigen skakar hon på huvudet. ”Vill du tro på Jesus?” Zamambo funderar en stund och jag säger: ”Bara om du vill!” (Jag blev själv tvingad någon gång som liten, och det kändes inte bra.) Till sist nickar hon, jag ber för henne och sedan ber vi en frälsningsbön där Zamambo säger att hon vill vara vän med Jesus och ber honom komma och bo i hennes hjärta. Jippiiii!

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.

Den som tar emot en av dessa mina minsta i mitt namn tar emot mig.

Vi har nu varit två och en halv vecka i Johannesburg. Jag kan rapportera att stämningen under världskuppen är glad gladare gladast! Vi är här för att evangelisera och använder världskuppen som ursäkt. Vi samarbetar med en reformert kyrka och en luthersk kyrka som är inställda på att förvandla stadens hjärta. Vi bor mitt i Johannesburgs mest beryktade område, Hillbrow, där 800.000 människor samsas om en kvadratkilometer, och där Ellis Park stadion ligger fem minuter bort. Jag har känt mig väldigt trygg när vi varit ute på gatorna, men vi har också stränga säkerhetsregler – som att inte bära med sig mobiltelefon eller annat. Det gäller våra elever. Själv gör jag som de lokala kvinnorna och bär allt i bh:n.

Vår grupp är indelad i två. En grupp som gör bönevandringar runt i området och gatuevangelisation med dans och drama. Den andra gruppen, som jag och Ida leder, arbetar på ett vinterläger (för det är vinter här!) för över 300 barn i åldrarna 6-13 år i lutherska kyrkans regi. Vi visar även alla matcher på storbildsskärmar på tre olika ställen. Tanken är att vi före matcherna, i pausen och efter ska knyta kontakter. Människor har letts till Jesus under dessa tillfällen (första veckan var det 48 människor som gav sitt liv till Jesus, och många fler blev berörda av evangeliet), och vi märker hur Gud har förberett människor och ser till att de kommer till oss!

Ibland drabbas jag av ett väldigt obehag. Som till exempel idag när Ida och jag var på en kort promenad och man ser välståndet. Hos vissa. Och när man vet att Camps Bay i Kapstaden är världens dyraste området för fastigheter i världen.

Idag igen delade vår nigeriska värd med sig av både lekamlig som mental föda. Det var pap som stod på menyn. Han berättade att när Bill Clinton ville köpa ett visst hus, men inte hade råd, så köpte den nigerianska vice-presidenten det istället. En av de kvinnliga toppcheferna på en bank i Nigeria har 28 hus i Dubai. Vår nigerianska värds tyska fru satt bredvid en kvinna på planet till Nigeria förra året. Kvinnan var gravid och hade varit och shoppat babykläder i Dubai över veckoslutet.

Någon som trodde Afrika var fattigt?

Det tog bara 5-10 minuter från Caltex bensinstation till huset där vi skulle bo. På dessa mindre än tio minuter hann jag bli rejält utmanad och peppad. Orsaken var vår skjuts, tyska Markus, som just har startat UMU-basen i Mosselbaai. Gift med en färgad sydafrikanska berättade han hur han får kontakt med färgade i Sydafrika på ett kick och att det finns hur mycket öppningar som helst i lilla Mosselbaai med 150 000 invånare.

”Från alla håll tar de kontakt. Här är fängelset. De vill också att vi kommer dit och har verksamhet.”

”Jag skulle vilja starta verksamhet i ett svart bostadsområde,” fortsätter Markus. ”Men jag är inte kallad till de svarta, utan vad jag kommer att göra är att resa upp och lärjungaträna en svart person som sedan kan starta arbetet där.” Wow, tänkte jag. Om jag ändå kan bli lika fokuserad och målmedveten.

Någon gång under dessa tio minuter hann Markus också fråga oss vad vår passion är. Igen tänkte jag att det inte duger att börja tänka på det när någon frågar mig. Men jag har faktiskt funderat allvarligt på frågan under de sista veckorna. Så jag svarade:

”Definitivt kreativitet. Men jag vill inte bara träna andra, utan jag vill använda kreativiteten i community development.” Det verkade Markus nöjd med.

”Det är så viktigt och ett så bra redskap att nå folk med.” De sista minuterna innan vi var framme förklarade Markus hur han inte tillåter någon att börja med till exempel en kreativ kurs vid hans bas innan de har en sådan verksamhet i samhället, bara för att understryka hur allt vi gör måste vara fokuserat på att nå människor. ”Det är så tragiskt när UMU-baser inte når ut i samhället runt omkring dem,” avslutade Markus.

Medan vi väntade på Markus, vår skjuts i Mosselbaai, dök en busskontrollant upp och inbjöd sig själv till att äta av våra jordnötter. Det visade sig sen att han var en ”minister to the the region”.

”Vad är det?” undrade jag.

”Jag predikar i olika församlingar här runt omkring,” svarade mannen och drog fram ett stort träkors ur skjorthalsen. Så jag frågade honom vad hans favorittema är när han predikar. Utan att blinka eller fundera svarade han:

”Rut. Hon började följa den levande Guden genom att följa sin svärmor. Så bör det vara. Människor  ska kunna lära känna den levande Guden enbart genom att se på våra liv och följa vårt exempel.”