Barnen här är annorlunda än de barn vi sist arbetade med i Johannesburg. De här barnen är tillbakadragna och ger liten respons. Det krävs tålamod och konst att få dem att leka och när vi säger att de ska rita sin favoritsak hämtar de modeller av en stjärna, en anka och en fjäril som de flesta ritar av. När man rör vid dem är de stela som pinnar. (Fast det är ju så hett också, så man undviker ju gärna kroppskontakt…)
När vi plockar fram papper och kritor (som vi tagit med oss från Sydafrika) tänker jag att de säkert får rita i skolan. Nu har de lov. Men Mackendy berättar att de inte går i skolan, utan pastorn kommer till barnhemmet och undervisar dem. Och eftersom de inte har pengar till mat antar jag att de inte har pengar till papper och kritor heller.
Vi har fått ord om att Haiti ska vara ett ljus för folken: att det finns mycket kreativitet här som väntar på att bli upptäckt. Utmaningen för oss är just nu att inte låta oss bli skrämda av vad vi ser, utan lita på de ord som Gud gett oss och arbeta i enlighet med dem.
Många på Haiti är kristna och troende. Här heter gatubutikerna till exempel Christ Capable och bussarna har målade bibelord. Men voodoo är också utbrett. På en tomt inte långt från vårt hus växer stora kokospalmer och mangoträd, men man ska akta sig för att plocka dem och äta, för marken ägs av en mäktig häxdoktor och äter man av hans frukter dör man.
På vägen ner från barnhemmet hör vi plötsligen afrikansk musik. Mackendy stannar bilen och säger att vi kan stiga ut och ta bilder. Det är några kvinnor och män klädda i orange som dansar till trumma och andra instrument i en voodooritual. Syftet är att bli uppfyllda av djävulen.
- ”De behöver Jesus, ” säger Mackendy.
Några av våra flickor tycker att det är skrämmande, men tydligen har vi inget att vara rädda för: om en häxdoktor till exempel försöker kasta en förbannelse över ett hus och det bor till och med endast en kristen i grannområdet kommer förbannelsen tillbaka till den som kastade den.
Haiti är den första svarta nationen i världen och blev till då slavar gjorde uppror mot Frankrike i slutet av 1700-talet. Vad som hände var att de slöt en pakt med satan som sa att om de övervann fransmännen skulle de tjäna satan. Fram till nu när en ny president blir insatt dricker han alltid blod i en ritual.
En av UMUledarna i Sydafrika berättade innan vi åkte hit att han var på Haiti för några år sedan. Det skulle just insättas en ny president och Edwin och de han reste med upplevde att de måste träffa den nya presidenten. De lyckades få en audiens genom att kalla sig för en internationell delegation – de var alla från olika nationer och flera hade mer än ett pass. Hur det nu kom sig lyckades de även smörja presidentens händer med olja från Israel och blev sedan i princip utkastade. Om det nu har något samband kan man aldrig veta, men då presidenten några dagar senare skulle gå igenom insättningsritualerna så kunde han inte dricka blodet. Efter det har mängder av haitianer kommit till tro. Vi är glada att få vara med där Gud rör på sig!!
Efter en dag då vi acklimatiserat oss lite bär det för första gången upp i bergen för att besöka barnhemmet som vi bland annat ska jobba med. Det ska ta en halvtimme att köra dit, men det är ju regnperiod nu, så det tar istället två timmar. Mackendy är skicklig, för ofta är vägen, som tar oss genom djungelliknande terräng där man kan föreställa sig hur Haitis urinvånare (indianer) sprang omkring, bara lera eller djupt vatten. Tack Gud för fyrhjulsdrivna bilar!
Barnhemmet blir en chock. Tältstäderna i Port-au-Prince och på vägen ut till Saint-Marc berörde mig inte lika mycket som att se detta till synes ofärdiga ”hus” av grå betongklossar, utan fönster. Två rum, ett för flickor och ett för pojkar. Mackendy berättar att när han tog över barnhemmet för åtta månader sedan hade barnen inte sängar och de sprang och tiggde mat i granngårdarna. Nu har de 23 barnen sängar, färgglada lakan och tallrikar.
- ”Jag ger dem mat två gånger om dagen, varav ett är ett lagat mål mat,” berättar Mackendy. Om jag har, så ger jag dem kaffe eller kakao på morgonen. Just nu håller matförrådet att ta slut, så jag vet inte hur det ska räcka.
Vi kommer att laga mat till barnen, leka, ha bibelstudier och locka dem till att vara kreativa genom att lära ut dans, drama, sånger och rita med dem.
Så mycket ljud! Kacklande hönor, bräkande getter, biltutor, mopeder och folk som pratar ivrigt på kreol. Från klockan fyra på morgonen! Saint-Marc ser inte precis ut som en riktig stad (inga asfalterade vägar och bara ett trafikljus), men här är liv och rörelse och mycket färger! Vi har blivit väldigt förtjusta i landet. Det är så vackert.
- ”Det här stället har så mycket potential!” utbrister Laché där vi sitter på bilflaket och åker förbi turkosa hav. Men mannen på gatan säger att allt är förstört.
Vi får bo på övervåningen i ett hus med havsutsikt. Vi känner oss så välsignade över att ha eget utrymme, egen toalett (där man inte får slänga toalettpapper), egen dusch (en slang som kommer ur väggen) och eget kök. Vi har varit och köpt gas till spisen och renat vatten (för att undvika att få kolera).
Dag nummer två tar Mackendy, som vi ska jobba med här, oss runt för att växla pengar, köpa telefonkort och handla mat. Han tar oss till ett ställe som ser ut som en bank med beväpnad vakt utanför och jag undrar lite vad vi gör där. Innanför är det dock en super market med importerad mat och hutlösa priser. Så jag frågar Mackendy, som inte talar så bra engelska, var han brukar köpa mat, för där vill vi också köpa vår. Han tar oss till marknaden där vi går omkring en stund för att se vad som finns. Det tar inte så länge att lista ut att vår kost framöver kommer att bestå av ris och bönor, något ägg, någon morot och någon rödbeta. Samt väldigt goda bananer! Priserna är väldigt förvirrande eftersom den haitiska valutan är gourdes, men alla priser är i något som kallas haitisk dollar och är värd ungefär fem gånger mer än gourdes.
Min sandal går sönder i blåleran och där jag vandrar barfota i lervällingen försöker jag att inte tänka för mycket på vad som finns i leran.
Jag var inte beredd på värmen. Efter 52 timmar på resande fot anlände jag och Ida med våra fem flickor på Mais Gate Airport i Haitis huvudstad, Port-au-Prince. Terminalen var en kokande het liten flyghangar och människorna flockades kring bagagebandet. Vi gick igenom passkontrollen, trots att vi inte kom ihåg adress här. När vi sa att vi skulle till Saint-Marc släpptes vi igenom.
Det tog en stund innan vi lyckats plocka reda på alla våra tolv väskor, men tack och lov så var de alla här! Flygplatsen var en enda villervalla och sedan började det regna. Inte ett stilla strilande finskt sommarregn, utan mera som en behaglig varm dusch. Det var faktiskt rätt skönt. Vi stuvades in i en liten bil med så mycket bagage som möjligt och några väskor på taket för att bege oss norrut på en fyra timmars resa till Saint-Marc (som ligger 80km från huvudstaden).
Efter en liten stund fick vi sällskap av en pick-up som tog våra väskor. Men halvvägs till vårt resmål började motorn koka, och det blev slutet på vår bilfärd! Två flickor hoppade in i framsätet och vi andra satte oss med bagaget på flaket.
- ”Det här är en riktig outreach,” tänkte jag för mig själv. En söndrig bil och en färd på flak.
Det var då började det regna igen! Inte heller den här gången var det ett stilla regn, utan vi blev ordentligt genomblöta – inklusive vårt bagage… Men flickorna skrattade och vi var alla vid väldigt gott mod. Efter 56 timmar på resande fot stupade vi i säng den första dagen, tacksamma för en beskyddad resa.
P.S. Jag har bilder som jag valt ut till den här texten, men internet är inte tillräckligt bra här för att ladda upp bilder, tyvärr… Håll till godo med bara text….
Under senaste veckoslut har vi bott hos en av elevernas familj i Johannesburg. Vi fick ett varmt avsked med fest och tårta och många tal som verkligen inspirerade mig! Känns skönt med uppbackning! Nu skriver jag från flygfältet i New York där vi spenderar natten fram till sista etappen på resan till Haiti. Det är väldigt roligt att resa med ett gäng som inte tidigare varit utanför Sydafrika! Caitlyn var väldigt ivrig över att vi på flyget från Kairo till New York inte skulle sitta bredvid varandra för då skulle hon få möjligheten att sitta bredvid en utlänning! De leker hela tiden en gissningslek om varifrån folk kan vara. Det är underhållande.
Det har varit spännande intill sista dagen om allt ska klaffa med resan. När vi ringde på avresedagens morgon till amerikanska ambassaden för att dubbelkolla om visumen var klara för Michelle, Caitlyn och Laché fick vi svaret att passen var i posten! Illa, illa! För vi hade inte tid att vänta på posten! Klockan två på eftermiddagen fick vi äntligen tag på någon som kunde berätta att vi kunde komma och hämta upp passen. Glada kunde flickorna konstatera att de verkligen haft favör: en av dem fick ett turistvisum på ett år och de andra två har turistvisum för tio år!! Men Gud ger alltid med råge…
Jag kan bara lugnt konstatera att när Gud kallar så förser han också!
Nu ber vi om att tecken och under ska följa oss i Haiti och att Gud ska använda oss mäktigt!!
Visumveckan. Visumveckan började med en sömnlös natt för min del när jag insåg att det på mänsklig väg inte finns en chans att sydafrikanerna ska få både ett egyptiskt och ett amerikanskt visum på en vecka. Det egyptiska visumet skulle ta fyra dagar att få, så tidigast samma dag som flickorna hade tid för intervju på amerikanska ambassaden klockan åtta på morgonen. Så jag kämpade lite med den leendelösa afrikaaner-kvinnan som man knappt kunde se genom den lilla brevluckan på ambassaden. Hon kunde naturligtvis inte lova något, men sa att vi kunde ringa på onsdag för att se om vi kunde komma till Pretoria och hämta upp passen. Jag tyckte redan att det var ett Guds under, men när hon sedan ringde tre timmar senare och sa att visumen var färdiga visste min upprymdhet över Gud knappt gränser. Sedan var det ju den lilla detaljen att Mawuse från Ghana hade faxat sin visumansökan tidigare och inte tänkt på att det kanske inte var så smart att skriva att man är missionär när man ansöker om visum till Arabrepubliken Egypten… Men alla fick sina visum! Samma dag kommer Michelle glädjestrålande till mig och säger att hon plötsligen fått 10.000 ochatt hon nu har pengar till flygbiljetten och praktiken!
Kvar var då amerikanska ambassaden. Fyra dagar innan avresa satt de fyra flickorna och blev intervjuade genom telefon och där intervjuaren var bakom glas. Jag hade övat med dem vårt syfte för att resa och vem vi ska arbeta med. Själv satt jag nervös som bara vad och drack kaffe i shoppingcentret tvärs över gatan i fashionabla Sandton. Caitlyn och Michelle var först ut och meddelade att de sagt på ambassaden att det tar fyra till fem arbetsdagar innan de kan få sina pass tillbaka, men att visumen var godkända. Det passade verkligen inte vår tidtabell! Men när Laché visade sitt kvitto stod det av någon anledning att vi kunde hämta passen på måndag… Samma dag som avfärd.
Och idag hade Laché fått 13.000 rand.
Vår budget på 200.000 rand (20.000 euro) för åtta personer varav hälften från tredje världen är i princip fylld nu. Gud respekterar våra budgeter och våra tidsramar… Det känns som att den sista tiden har varit mirakel på mirakel på mirakel och Gud har visat om och om igen hur god han är! Jag är alldeles förundrad.
Det är spännande nu. Om en vecka avgår flyget till Haiti. Via Kairo och New York – vilket betyder att våra tre sydafrikaner behöver transitvisum, gånger två. Idag ska jag köra dem till Pretoria och egyptiska ambassaden. Det lär ta tre dagar att få tillbaka passet. Det är på torsdag – då de har tid för en intervju på amerikanska ambassaden och då de förhoppningsvis får sina visum och pass med sig i handen. Och fyra dagar efter det flyger vi! Känns som att bara Gud kan ordna detta nu. (Och fråga mig inte varför detta inte har skett tidigare. Detta är Afrika.)
Det andra som gör det extremt spännande är att bara fyra av oss åtta har både flygbiljetten betald och pengar till själva praktikperioden. Två av de andra har pengar till flygbiljetten, men inte egentligen till praktikperioden. Och det lilla problemet med Haiti är att där inte finns bankautomater, så vi måste ha med alla pengar vi kommer att behöva under de följande sju veckorna. Den stora frågan är då: vad gör man med dem som inte har alla pengar som vi budgeterat för? Så vi har bett. Känns som att bara Gud kan bistå med visheten i detta.
Och det som vi upplevt är att liksom änkan i Sarefat hade olja och mjöl så länge hon behövde och liksom Jesus mättade 5000 med nästan ingenting, så ska Gud förse också oss med det vi behöver för den här praktikperioden. Men be gärna med oss att Gud förlöser pengar och ger oss favör på ambassaderna…
En dag handlar bibelberättelsen på barnlägret om Daniel i lejongropen. Fast vi har gjort om berättelsen till ett drama så att den handlar om en typ som tycker om att be. Han blir testad av några gangsters som vill att han ska tillbe gängledaren. Alla 170 barn sitter som små ljus och följer berättelsen. När gängledaren meddelar att det är förbjudet att be till Gud går det ett sus genom hopen. Den lilla åttaåriga vildbattingen som sitter i mitt knä säger: ”Neeeej! Man måste få be!” Men sedan slutar ju berättelsen på bästa sätt med att gangstrarna inte kan skjuta Daniel och istället vill både de och gängledaren börja tillbe Gud, så de ber tillsammans. Budskapet är att när vi är lojala mot Gud kan han göra vad som helst i våra liv, beskydda oss från det onda och uppfylla alla våra drömmar.
Barnen är väldigt lydiga… Tyvärr får det ofta sin förklaring i att föräldrarna hotar slå barnen – om de gör sig illa eller annat händer. Men klart att många är hungriga efter uppmärksamhet och kan vara besvärliga. En dag sprang fem av de vildaste åttaåriga pojkarna omkring när vi skulle ha smågrupp. (Jag vet inte varför jag oftast har att göra med just den åldersgruppen.) En av våra hjälpledare hade redan försökt jaga dem och få dem att sälla sig till sin grupp, utan resultat. Själv blev jag alldeles förundrad då jag bara satte mig mitt på golvet och vinkade dem till mig. Inom en minut satt de alla hoptryckta mot mig för att tanka lite kärlek och snart sa Siyabonga: ”Jag vill också rita!” Så jag hämtade papper och så la vi oss på golvet och gick igenom berättelsen om Daniel en gång till. Taphiso berättade att Jesus hade beskyddat Daniel för att han bad. Sedan ritade han (bättre än vad jag skulle kunna) Daniel som står på knä och ber, medan två gangstrar står med pistolerna riktade mot hans huvud. En pratbubbla säger: ”Please, God, help me!”
Jag tror aldrig jag har upplevt några mer meningsfulla dagar än dessa veckor med barnen här. De flesta har föräldrar som är borta hela dagarna för att arbeta och de får ingen mat. Ingen som jag frågar har ätit frukost, så teet och kakorna som vi inleder dagen med är oumbärliga. Vi serverar också lunch och där jag står och tappar upp saft varje dag åt de 170 ringer dessa ord i mitt huvud:
Jag var törstig och ni gav mig något att dricka.
Första veckan på lägret gav en från vårt team sitt vittnesbörd, om hur hennes farfar och bror utnyttjade henne sexuellt från det att hon var elva år. Som ett resultat av det bjöd några flickor med sin vän som vid två tillfällen blivit gängvåldtagen. Hon är nu 16 och kommer troget varje dag på lägret. I slutet på förra veckan löd hennes Facebook status så här:
Nanna,Ida,Tami,hanna(the whole YWAM crew)thanx 4 makin my week a gr8 1….u r n0t the first t0 cum in and out of my life…bt wen u leave…you’ll leave a mark in my life..nd i want 2 b like u…chnge other pplz lives like uv chnged mine….kidz week is the only thing i have nd s0on itz going….
(Nanna, Ida, Tami, Hannah (hela UMU-gänget), tack för att ni gjort min vecka underbar… Ni är inte de första som kommer och går i mitt liv, men när ni far iväg kommer ni att ha lämnat ett avtryck i mitt liv… Och jag vill vara som ni… förändra människors liv såsom ni har förändrat mitt. Lägret är det enda jag har i mitt liv och snart är det över…)
Åh, dessa barn! Jag vill stanna… Men det är verkligen i lust och i nöd. Jag har många solskenshistorier från den gångna, mycket intensiva veckan, men ibland vill man bara gråta gråta gråta. Som när man upptäcker att två bröder, sex och sju år gamla, har målade naglar. Det är pappa som har målat dem. Och jo, han gör dumma saker med dem, men vad får man inte säga, för då kommer pappa att bli jättejättejättearg.
Eller när nioåriga Karabo en dag är helt otröstlig och bara gråter. Det enda ord som återkommer är ”teacher” i hennes osammanhängande tal. Så berättar hon för mig hur hennes lärare tar henne på låret. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag går till Johann, som är själavårdare på lutherska församlingen. Han säger: ”Ta hit henne!” Tillsammans med en tolk försöker vi tre sedan reda ut vad som hänt. Det är tydligen rektorn det är fråga om, och han är vän med mamma och pappa och brukar komma hem till dem ibland, men hemma talar han inte med Karabo. Karabo vet inte var hon bor. Bara att det är på nummer 21. Hon bor egentligen i Limpopo hos farmor och farfar och hälsar bara på mamma och pappa med lillasyster under vinterlovet. Men mamma måste åka till arbetet redan klockan fem på morgonen och kommer hem klockan sex, så under dagen är Karabo och lillasyster på dagis. Vilket dagis vet inte Karabo, men hon förklarar var det ligger. Så tillsammans trippar vi iväg genom Hillbrow för att hitta dagiset och få reda på vem Karabos mamma är. För, som Johann säger, det här måste tas itu med genast. Övergreppen gäller inte enbart rektorn utan också en farbror då han är full.
Jag vet inte om det är slutet på historien, jag hoppas inte, men mötet med mamman går inte så bra. Hon är skuldmedveten, men är mest orolig för vad Karabos pappa ska säga. Och nästa dag kommer Karabo inte på vårt läger.
Det är tredje veckan som vi har haft barnläger i innerstaden Hillbrow i Johannesburg. Nu börjar barnen känna sig trygga och fler och fler saker kommer till ytan. Min solskenshistoria från veckan gäller åttaåriga Zamambo, som de första två veckorna varit exemplarisk. Hon vill bli vetenskapsman när hon blir stor och göra medicin som ska hjälpa människor. Men den här veckan får hon plötsligen utbrott och slår vilt på en pojke. Ganska ofta sitter hon trumpen på en stol. En dag möter jag henne och frågar hur det är. Det är inte bra för hon har ont i magen. Så jag frågar om jag får be för henne. Det får jag. Nästa dag kommer hon glädjestrålande och berättar: ”Igår när jag kom från toaletten och du bad för mig, efter det hade jag inte ont i magen längre!” Idag när hon var ledsen berättade jag för henne om hur Jesus gör mig glad och hur han är den som gör det möjligt för oss att fullfölja allt vi drömmer om. Jag frågade om hon trodde på det. Zamambo skakar på huvudet. Så jag frågar: ”Zamambo, tror du på Jesus?” Återigen skakar hon på huvudet. ”Vill du tro på Jesus?” Zamambo funderar en stund och jag säger: ”Bara om du vill!” (Jag blev själv tvingad någon gång som liten, och det kändes inte bra.) Till sist nickar hon, jag ber för henne och sedan ber vi en frälsningsbön där Zamambo säger att hon vill vara vän med Jesus och ber honom komma och bo i hennes hjärta. Jippiiii!
Låt barnen komma till mig och hindra dem inte.
Den som tar emot en av dessa mina minsta i mitt namn tar emot mig.