Löften.

29.3.2011 19:40

Det här är lite insyn i Nannas tankevärld.


På veckoslutet satt jag och läste i en kristen tidning. En sån där med vacker layout och fräscha bilder, men istället för att bli uppmuntrad fylldes jag av motstridiga känslor. Vad jag såg rimmade så illa med min nuvarande verklighet – och i synnerhet med den verklighet jag siktar på: Haiti. Tankarna började snurra. Vill jag alls fara till Haiti? Vill jag leva som missionär i fattiga länder utan skönhet, hus och utan att kunna njuta av det goda jorden ger, långt borta från min familj? När de tankarna väl hade fått fotfäste kom rädslorna. Jag räknade månaderna jag ska vara på Haiti och blev rädd att min själ inte ska överleva. Jag blev orolig över allt praktiskt jag har att ordna med.


Jag var just på väg att läsa mitt dagliga stycke ur Bibeln och bad att den helige ande verkligen skulle kommunicera med mig genom det jag läste. Och så läser jag detta…


Han skall älska dig och välsigna dig och föröka dig


Han skall välsigna din livsfrukt


Du skall få stora skördar


Du skall bli välsignad framför alla andra folk


HERREN skall låta varje sjukdom vika från dig


Han skall inte låta dig lida av Egyptens alla svåra sjukdomar (5 Mos. 7:13-15)


Vilka löften. Det här talade också till mig:


Han ödmjukade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna att äta, för att han skulle lära dig förstå att människan lever inte bara av bröd, utan av allt som utgår från HERRENS mun. (5 Mos. 8:3)


Frågan är om jag är redo för lektionen…


Och till slut…


du skall hålla HERRENS, din Guds, bud så att du vandrar på hans vägar och fruktar honom … HERREN, din Gud, för dig in i ett gott land … ett land där du inte skall äta ditt bröd i fattigdom och där ingenting skall fattas dig (5 Mos. 8:6-8) AAAAAMEEEEEN!

Kärleken.

23.3.2011 20:47

Idag i köket hade jag tid att prata lite mer med Sanda från Khayelitsha (Sydafrikas största slum). Han är lite under 30 år och får mig alltid att känna mig upplivad. Vi pratade om Guds trofasthet och Sanda sa att man ibland måste titta efter den, men att den alltid finns där. Och så pratade vi om kultur och enades om att ingen ska behöva förändra sin kultur för att vara “rätt”. Och så pratade vi om kärleken. Sanda sa att de där känslorna som kommer är som en knackning på dörren. Vi väljer om vi vill öppna upp för personen eller inte.


- “Har du kommit på det där alldeles själv,” undrade jag lite häpet, för jag tyckte det var en fantastisk bild.


- “Ja, jag kom på det just nu,” svarade Sanda.


Folk frågar ofta: “Är kärleken känslor eller ett val?” Det rätta svaret så här i kristna sammanhang är att kärleken är ett val. Det gör mig alltid lika uppretad när någon säger det. Som att kärlekens väsen är ett val? Då betyder det att varje val är kärlek, och så är det ju inte! “Love is a verb” sjöng DC Talk en gång i tidernas begynnelse och Jesus själv sa att ingen har större kärlek är den som lägger ner sitt liv för sina vänner. Kärleken är inget val, men vi älskar genom att sätta andra högre än oss själva och genom att tjäna hellre än bli betjänade. Känslorna får oss ofta att vilja göra det utan kraftansträngning. Den dagen vi inte känner för att tänka på vår nästas bästa före vårt eget välbefinnande, det är då vi måste göra ett val – att fortsätta vandra i kärlek som inte kräver något i gengäld.

Förnyade planer.

22.3.2011 19:39

Jag kom till Afrika för att utbilda missionärer. Men vägen är inte alltid så rak så här på missionsfältet. Så man får göra allt möjligt. Men nu verkar det som att jag igen faktiskt ska utbilda missionärer – i engelska! Språkskolan på vår bas har ett skriande behov av lärare i engelska under nästa kvartal (som börjar i april) och frågade om jag kan ta en av klasserna i nivå tre. Det kommer innebära mycket arbete, men språkskolan är väldigt trevlig och jag tycker om språk och att undervisa, så det kommer bli roligt. Det blir en bra övning inför Haiti. Det blir praktiskt träning istället för att sitta på skolbänken som tidigare planerat.

Inte längre mitt.

21.3.2011 19:38

Jag blev så uppmuntrad här i veckan av att prata med min partner i lovsången – Junio från Brasilien. Han berättade att han och hans fru under sina första sex år inom missionen levde på relationsbaserat understöd från några få understödare.


- ”Det var svårt. Men sen upplevde vi att vi skulle gå med i en församling i den stad där vår UMU-bas låg.” Och efter att i sex år ha levt på nästan ingenting fick de en pastor som utan att fråga desto mer ville stöda dem. När de berättade om sin vision att åka till Sydafrika för att lära sig engelska för att sedan kunna betjäna afrikanska nationer, betalade församlingen flygbiljetter och skolavgifter. Nu har de varit tre år i Sydafrika. Gud har välsignat dem med ett vackert hus och de har en bra bil – och en nyfödd son.


Junio och Lorenas berättelse får mig att vilja hålla ut. Man får kanske inte allt på en gång.


Han som kallar är trofast – även om jag måste klara mig på 550 euro i månaden! Jag har allt jag behöver. Och förresten så döptes jag ju en gång för länge sedan. Jag är död till mig själv och valde Jesu liv. Mitt liv är inte längre mitt.


(Som kuriosa kan jag berätta att koreanerna har det ännu bättre än brassarna – för Junio är inte ensam om att ha det relativt bra förspänt. När koreanerna skickas ut tänker deras pastorer på vad de kommer behöva först – någonstans att bo! Så de köper ett hus åt dem. Sedan kommer de naturligtvis att behöva en bil. Och när de behöver pengar för något projekt tar de upp en kollekt i församlingen och skickar över alla pengar som behövs. Afrikanerna å andra sidan har ingenting. Att vara missionär är inte det minsta prestigefyllt, så de får inget understöd från sina hemförsamlingar. Hur de överlever här på vår bas är för mig fortfarande en gåta.)

Hej-hur-mår-du?

18.3.2011 12:08

Jag arbetar i köket, varje dag från nio till halv två. Det är rätt tungt, men kreativt också. En gång i veckan har vi gemensam morgonandakt med hela kökspersonalen. Förra veckan var det en pastor från Kenya som delade vad han hade på hjärtat. Eftersom det var tidigt på morgonen inledde han med att säga hur viktigt det är i den afrikanska kulturen att hälsa varandra. Om du inte har hälsat ordentligt med ett ”hej, hur mår du, hur mår din familj” och väljer att ställa en fråga, till exempel ”hur hittar jag till närmaste butik” kommer den andra att ignorera dig – för att du inte hälsade. Att du inte hälsade betyder att du inte uppmärksammade personen. Som europé upplevs man ofta som kall, otillgänglig och ovänlig för att man går rakt på sak. Och så ska det hållas en massa tacktal. Varje afrikan, bildad som obildad, vet hur man håller ett tacktal där man berömmer personen och berättar vad allt det här har betytt för mig. Det är ju rätt trevligt. Å andra sidan finns det en kultur av att ta illa upp om de sociala strukturerna inte följs. Vad afrikanerna inte vet om européerna är att vi tycker att det är oärligt att fråga hur-mår-du om man inte är intresserad av att höra det riktiga svaret. Så vi är hellre tysta. Och uppmärksammar inte personen överhuvutaget. Och så blir människor lätt osynliga.


Men när det gäller kulturskillnader handlar det sällan om rätt och fel. Det är bara annorlunda. Och vi har var och en ett ansvar att leva i frid med varnadra, ha överseende med andras brister och inte ta illa upp. Det är allas vårt val.

VAKNA!!!

16.3.2011 20:45

Nordafrika är på tapeten nu. I Nordafrika finns det TRE missionärer på 1 miljon människor.


Wow.


Kyrka i Finland, vakna.

Giftermål.

13.3.2011 20:43

Nej nej, jag lovar, jag ska inte gifta mig. Men jag råkade sitta och prata med Sabine från Tyskland här i veckan och hon berättade sin märkliga historia om hur hon”blev gift”. Sabine har varit med UMU sedan 2002 – på Fidji … Australien … och från 2005 arbetade hon i norra Indien. Under en 40 dagars fasta (som Gud sa åt henne att gå in i efter att en relation till en indier som hon hoppats mycket på inte blev till något) sa Gud till henne att hennes man kommer att komma till Indien. Så hon började be över saken, oviss om att en brasilianare var på väg tillbaka till Indien – en man som redan bett över henne i 6 månader. Han hade sett henne på ett foto tillsammans med familjen som hon arbetade med (ett brasiliansk-tyskt par) och upplevt då han såg henne att Gud sa att hon skulle bli hans fru. Hon var 35 och han 36 vid tillfället. Sabine berättade för sin medarbetare om vad Gud delat med henne och han frågade henne om hon skulle vara beredd att gifta sig med en brasilianare! Varför, undrade hon, fortfarande oviss om att hennes blivande man pratat med hennes medarbetare. Det skulle dröja innan de faktiskt träffades, för när Mannen kom till Indien for Sabine hem 6 veckor. Och när de väl såg varandra slog det inga gnistor. Han var fyra centimeter kortare än henne! Båda hade besvikna gått inför Gud. Han hade inte tänkt sig en kvinna som var längre än honom, och hon hade alltid gillat att se upp till män. Men i bönen hade Gud sagt samma sak till dem båda: “Det här är det bästa jag har för dig.” Tre veckor senare var de förlovade och 6 månader efter det var de gifta – år 2007. Nu har de tvillingpojkar och Sabine är höggravid med deras tredje barn medan de arbetar med en DTS här på basen.

Nordkorea.

11.3.2011 20:42

Vi ber alltid med jämna mellanrum för den förföljda kyrkan. I onsdags fick vi se en video om lilla Eon i Nordkorea som från sin lärare hörde om en liten tävling med ett fint pris. Men man fick inte berätta om tävlingen för någon. Tävlingen gick ut på att i sitt hem hitta en liten svart bok och ta med den till skolan. Eon var säker på att hon skulle få det fina priset, för hon visste precis var mamma gömde den svarta boken varje kväll – bakom kuddarna i soffan. Följande dag kom hon med den svarta boken till läraren, bara för att bli inkallad på rektorns kansli. Där fick hon veta att hon aldrig skulle få se sina föräldrar igen.


Förutom Nordkorea finns dessa länder bland de farligaste för kristna: Iran, Somalia, Maldiverna, Bhutan, Yemen, Uzbekistan, Vietnam, Laos och Kina.


Om man vill be regelbundet för kristna förföljda kan man se på www.youth.opendoorsuk.org eller www.opendoors.org som har mycket information och även bönekalendrar med ett böneämne för varje dag.

Förändring.

11.3.2011 19:37

Så. Det har känts lite motigt, som man kan förstå av mina blogginlägg. Men den här veckan har det ändrats!!  Jag vill ju inte leva under fruktan och jag vill känna Livet i mig … kunna se framåt med tro och hopp! Och det finns bara ett väl beprövat sätt, och det är att stå på Guds ord. Så det är vad jag bestämde mig för att göra. Jag satte mig ner med min Bibel. Varje dag. Det kändes lite som när jag är på gymmet på en av de där maskinerna som visar bilden av ett berg i staplar och jag bara väntar på att stapeln som går uppåt ska sluta blinka så att stapeln som går neråt ska börja blinka istället – så att jag får andas lite lättare. Bara att i verkliga livet ser vi inte hur många minuter det är som vi måste hålla ut innan det äntligen börjar gå utför. Men jag fick märka att på bara ett par dagar hade min trosnivå höjts och rädslan var borta. Dessutom hade min troskris (som varat sedan slutet på augusti) gett vika! FRAMGÅNG! Och bönesvar.

Värden.

9.3.2011 19:36

Det är lite lustigt. När jag första gången for in till Worcester privata sjukhus och fick dropp, låg jag där alldeles ilsk och var säker på att läkaren bara försökte lura av mig pengar. Lite orolig var jag också, då jag inte visste vad det skulle kosta eller om min försäkring skulle betala. Följande gång skulle jag betala 5000ZAR och jag tänkte på vart jag skulle kunna flyga för de pengarna. Jag var helt enkelt inte beredd att betala så mycket pengar för sjukvård.


När jag sedan backade på den där bilen (som var helt skymd i mörkret och dessutom stod parkerad rakt utanför uppfarten – till mitt försvar!) var det en helt annan sak! Jaha, 3500ZAR! Det är väl skäligt att lägga ut på en bil.


Man ser ju helt tydligt vad jag värdesätter… (Och jag menar att jag är lite chockad!)

Fruktan.

8.3.2011 19:35

Igår morse berättade en av lärarna på engelskskolan här på basen, en afrikaanerkvinna på runt 40 år, att hon blev våldtagen i fjol och att hon nu är gravid. Hon planerar ge upp barnet för adoption. Det händer allt möjligt och av någon anledning har jag själv under detta år inte känt mig lika frimodig som förra året. I fjol var jag så övertygad om att han som är i mig är starkare än han som är i världen där jag gick på gatorna, men nu har jag låtit rädsla komma och störa min frid. Och det blir inte bättre av att jag blev intagen på sjukhus eller det faktum att jag backade på en bil (vilket jag inte har försäkring för). Då kommer tankarna smygande. Kanske det inte var meningen att jag skulle komma hit? Vilken olycka kommer att hända nu? Fast jag vet ju att det är fienden som vill plantera korn av oro och att svaret är att stanna nära Faderns hjärta. Under tiden tackar jag så mycket för förbön…


Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen… Rom. 8:15

Hygien.

2.3.2011 20:41

Jag fick riktigt skrämselhicka här i veckan. Trettio personer på basen insjuknade i ett magvirus. Själv brukar jag vara stolt över att jag aldrig blir sjuk, i synnerhet inte min mage, men ack vad jag bedrog mig denna gång. Under två dagar kunde jag inte ta mig ur sängen och jag sov som en stock hela tiden i princip. (När jag inte var på WC av diverse anledningar.) Kroppen värkte som bara vad och jag tänkte att jag inte är särskilt bra på att hantera smärta. Tacksam att jag kan ta mig ur sängen, men det verkar ta länge för de flesta att helt återfå sina krafter. Dessutom blev jag väldigt uttorkad och måste till sjukhuset två gånger för att få dropp, en gång över natten. Men det var det värt!


Men när jag låg där i mitt dilerium tänkte jag bara med avsmak på alla de där afrikanska flugorna i köket. I och för sig säger de att sjukdomsfallen inte har med köket att göra, men jag insåg i alla fall vikten av hygien i ett klimat som detta. I fortsättningen ska jag vara noggrannare att lägga på de där flugdödarna i köket. Och alltid alltid tvätta mina händer!! Fast tro nu inte att jag inte varit renlig hittills – det kommer ju med modersmjölken i trygga Norden. Men aldrig ska jag skratta åt de där stora annonserna på afrikanska flygplatser igen – där de i stället för stora bilder på utflyktsresmål har föreskrifter om hur man ska undvika influensa genom att tvätta händerna och snyta sig i näsdukar. Jag vill aldrig vara så där sjuk igen.




Dr. Nanna Rosengård

. stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik Magnic Oy

Om du vill stöda

Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

Logga in