Asiphe är en skatt. En av de bästa människorna jag känner. Han är från Khayelitsha - det stora slumområdet i Kapstaden. Så han har växt upp i ett skjul. Inte för att det spelar så stor roll, men av någon anledning känner jag mig hedrad av att kallas hans vän. Han jobbar med samma DTS som jag. I helgen for han hem och i lördags blev han knivhuggen några kvarter från sitt hem. Han berättade för mig idag hur hans kompisar plötsligen hade försvunnit efter ett besök till bensinmacken, när plötsligen ett gäng på sju killar i 16-17-årsåldern anföll honom med knivar. Armen han försökte värja sig med fick sex hugg samt höger bröst. Polisen tog honom till sjukhus, men först på söndag eftermiddag fick han se en läkare, som slitsade upp honom för att lägga en tub som skulle ta bort blodet från de inre blödningarna. På tisdagen fick han komma hem och igår kom han tillbaka hit. Jag insinuerade att det var ett trauma. Hur blir man mentalt ok efter en dylik incident?

- "Jag har redan förlåtit de där killarna. Man måste om man vill gå vidare. Och det är inte som att jag är den enda som blivit knivhuggen. Mina vänner i rummet på sjukhuset hade alla blivit knivhuggna. Två av sina flickvänner." Mmm. Det går vilt till i Khayelitsha.

Det finaste är ändå hur både Asiphe och Sanda (som jag nämnt tidigare) älskar Khayelitsha, trots sitt dåliga rykte. För dem finns det ingen bättre plats på jorden. Där vill de leva och där vill de dö. Asiphe säger att många därifrån skaffar sig utbildning på universitet, bra jobb och bil. Men de vill ändå bo i Khayelitsha.

- "Jag känner alla i mitt område. Folk vill bo med dem de känner. De vill kunna ha fester med folk i grannskapet och de vill kunna säga hej till grannen på morgonen." Och Sanda och Asiphe brinner för att livet ska bli bättre i Khayelitsha, med riktiga hus istället för skjul. De vill inte flytta bort bara för att det är "farligt". Det är inspirerande.

Nu borde jag säkert berätta något om resan till Brasilien och allt annat som jag försakat berätta den senaste tiden, men jag måste bara berätta om min kollega Duard först. Han jobbar på andra sidan korridoren från mig så jag kan vinka till honom genom dörren där han sitter bakom sitt skrivbord och tar emot förfrågningar och ansökningar. Duard fyllde femtio år häromsistens. Han är en lång och ståtlig afrikaaner. En man i sina bästa år. Han har även ett förflutet som homosexuell, men det gick över när han började vandra med Jesus för sjutton år sedan. Så idag när jag satt på hans kontor för att uppdatera livet (jag har ju varit borta två veckor, så det är mycket att prata om...) kommer han med chocknyheten att kvinnan som han väntat på i nio år plötsligen dök upp på basen för två veckor sedan. För nio år sedan när de var 39 respektive 41 år gamla, var de typ kära, men av olika anledningar blev det inte till något. Duard har dock hela tiden tänkt att hon är kvinnan för honom, en holländska. Under nio år har de inte haft ett ögonblicks kontakt, trots att Wies finns på bara en timmes avstånd - på basen i Kapstaden. Så nu bjöd hon först ut honom en kväll och de pratade halva natten om det förflutna och redde ut den saken. Nästa kväll bjöd han ut henne och de pratade om framtiden. Som ser mycket ljus ut.

Nio år.

Iiiiiih, vilken ROMANS!