För några år sedan började jag be i enlighet med Ps. 51:14

Intet ont anande kunde jag tänka mig att Jesus skulle vända upp och ner på hela min världsbild! Men jag ville så gärna känna glädje över att vara frälst. Jag ville veta vad det är. Jag ville att det skulle vara en verklighet för mig. Jag ville att det skulle vara mer än teori. Så jag bad om att få glädjas över min frälsning.

HA! Och vilken glädje sen! Först började Jesus tala till mig om nåden. Stora delar av min förståelse kom från boken Destined To Reign av Joseph Prince från Singapore (som jag varmt kan rekommendera), där han Bibliskt visar på hur vi redan är rättfärdiggjorda och att det som förvandlar våra liv är att fokusera på detta - och inte vara syndmedvetna. Om vi fortsätter att se på hur dåliga vi är kommer vi inte ha kraft att leva ett liv i seger. Jesus har redan gjort allt, och det finns inget vi kan göra. Sedan kom jag i kontakt med John och Missy, ett amerikanskt ungt par på min bas. I samtal och delande av livet med dem utmanades jag verkligen att i allt applicera min uppenbarelse. Jag insåg att så mycket av min kristna jargong, mitt sätt att be, samt saker jag säger och gör inte är i linje med vad jag egentligen tror. Till exempel, varför ber jag att Jesus ska vara med mig när jag tror att jag är i honom? I allt detta har min uppenbarelse ytterligare vidgats och det finns ingen gräns för hur glad jag känner mig. Alltid. För att inte tala om friheten!

Tidigare har det alltid funnits en liten press på att be och läsa Bibeln, samt ett tänkande att jag behöver "göra mig redo" för att vara i Guds närvaro eller ta emot från honom, eller att jag måste liksom arbeta mig in i bönen. Men nu med uppenbarelsen om att det är fullbordat känner jag ingen skuld fastän jag inte läst Bibeln på en månad och inte haft långa bönestunder. När jag börjar be känner jag Hans närvaro omedelbart och det gör mig så upprymd.