Efter år av att ha försökt få reda på min ofungerande mage har jag nu hittat ett stort tal i ekvationen: fermenterad mat. 

Jag är i princip besatt av fermenterad mat, som alltså är sånt som fått stå och surna till. Exempel på detta kunde vara surkål, surströmming och jogurt. Enklast att göra själv är den första varianten: grönsaker. Eftersom det numera är svårt att få tag på naturligt fermenterade produkter i butikshyllan, googlar jag butiker som säljer ekologisk eller veganmat. Men allra helst gör jag själv, men man behöver vara förutseende, då det kan ta 3-7 veckor för jäsningen (vilket är ett svenskare ord för fermentering). Vad som händer är alltså att enzymerna och bakterierna då de umgås i en syrefri miljö äter upp sockret (i mjölkprodukter betyder det i klarspråk laktosen) och bildar TA-DA-DA-DAAAAAA: mjölksyra - som är extremt bra för tarmfloran! 

Hängde ni med där nu i alla svängar?

Vissa tycker kanske att man väl lika bra kan äta mjölksyrepiller, men jag motsätter mig. Varför äta något artificiellt och onaturligt då man kan få det ursprungliga och bästa direkt från Guds skapelse? Syrade produkter håller sedan längre än färska, så förr i tiden var detta ett sätt att konservera maten för vintern. Det är bäst att använda ekologiska och så ursprungliga medel som möjligt, där inte enzymerna har tagits bort för att produkten ska se bättre ut och "hålla längre" - eftersom just enzymerna är viktiga i fermenteringen.

Bland favoriterna finns kimchi, surkål är väl helt ok, saltgurka helt sanslöst gott och icke-favoriten är för min del syrad morot. Men man kan ju för all del blanda ut den i gräddfil och äta som en slags tzatziki. Jag har även prövat på att syra citroner! Det gör man mycket i Marocco och äter till kött. Smakar ungefär som citrondiskmedel, fast snäppet bättre. Skojar bara. Det är gott, även om jag nog använde för mycket salt. Saltet hjälper annars bort att driva ut vattnet och skapar således en mer syrefri miljö. (Vem hade väntat sig då jag satt med Dunder som lärare i 8A1 att jag skulle bli så bra på kemi?)

Koreaner har på många sätt förändrat mitt liv. Nu ska vi bara gå in på en endaste liten detalj och det är förstås: maten. Och då i all synnerhet: kimchi. Som är en typ av nationalrätt (förlåt alla mina koreanska vänner och bra att ni inte kan läsa svenska, alla andra kan bara tro rätt upp och ner på allt jag skriver). Den äts i alla fall av de allra flesta till alla måltider. En skål sätts fram på bordet och man varvar sina tuggor med kimchi. Den innehåller alldeles otroliga mängder mjölsyrebakterier och forskning påstår att kimchin är anledningen till att koreaner i mycket mindre utsträckning än västerlänningar drabbas av tarmcancer. (Men mycket oftare av magcancer, vilket tros bero på att koreaner inte äter lika mycket kött som västerlänningar. Logiken undslipper mig dock här.)

Jag älskade kimchin från första början, precis som all koreansk mat, kanske för att den känns så hälsosam. Mycket grönsaker, mycket tång och sjögräs, mycket fisk, mycket inlagt. Smakar inte som något annat. Koreansk mat har helt sin egen smakflora. Och inte oljigt som kinesiskt, men nog starkt som thailändskt. Så kimchi hör till de s.k. acquired tastes - liksom salmiak, som jag alltid älskat. Jag är en stor anhängare av matjesill också. Så då förstår man kanske om kimchi är nåt för en. Fast man kan ju faktiskt göra sin egen variant. Inget för den som inte tål vitlök, kan jag säga. Och så är ju fisksåsen rätt amper.