He had compassion on them.

The beginning of this year was the heaviest time period I have ever been through. (Enough time has past now to talk about it.) It wasn't like I was suicidal, but I would end class 7 minutes early because I forgot how to breath. Or I would walk down the corridor and think about my next breath, feeling like it would be easier to just lay down on the floor and stop breathing. It is weird to think back at it. And the worst thing was when people told me "God is with you". Like they were mocking me. What difference did it make that he was with me when he couldn't take away my pain? When he couldn't give me a glimpse of a better future? The only thing that held me up was having a class to teach.

The beginning of the change was a devotion I read with the word: And he had compassion on them. (Matt 9:36; 14:14 among others) Jesus had compassion on people. He has. And that's what motivates him to act on behalf of people.

Lately I have been thinking about this. What drives Christian ministries? Is it our motive to build the church? Start new churches? Start a new ministry? Realize ourselves? Have our name on something so that people can applaud our efforts to improve the world?

Or is it our compassion for a hurting world that motivates.

What do we know about the people we say we want to help? Do we know their stories? Have we seen a glimpse of their pain? Are we interested in them?

He had compassion on them, and he healed them.

Tänk när jag gick i terapi, först på Norra Järnvägsgatan och sedan på Eriksgatan i Helsingfors, under tre år. Där satt jag på en soffa i ett relativt kalt rum med trägolv och trots allt en rätt ombonad trevnad och visste inte hur jag skulle få mitt liv tillbaka. Utbrändhetsgrad fyra på en skala till fem. Jag saknade min passion, förmågan att med all känsla kasta mig in i projekt och människor. Jag saknade förmågan att orka med mer än en programpunkt per dag. Jag saknade glädjen.

Stor maktlöshet. Jag hade ingen aning om hur man börjar leva igen och jag trodde att jag nog för resten av mitt liv skulle gå lite på sparlåga.

Och tänk idag, vid 35 års ålder, när en av mina äldsta drömmar har slagit in: att få vara missionär till Europas storstäder. Och att jag dessutom ska få arbeta mitt i the red light district, som jag som elva-åring fick för mig att jag skulle. Han tänker nog på alla detaljer, den där Jesus.

Jag har märkt att vissa tycker att det är väldigt osmart. En del tycker att det är helt i sin ordning. Andra vet jag inte vad de tycker. Själv vet jag inte vad jag ska tycka! Men jag har sagt till min arbetsgivare att även om det nu råkar vara så att han är min närmaste man, min bästa vän, min far och min broder - allt i ett - så tänker jag inte gå och begära och böna och be om min lön varje månad. För till och med världsliga arbetsgivare sköter detta per automatik.

Jag pratar alltså om det här med att inte vara anställd av en organisation som betalar ut en skälig lön, utan att leva "av tro", som det så fint heter. Och det är ju knappast som att jag är den första eller ens den enda. I Sydafrika var man omringad av dem. Där fick man också lära sig att man inte ska vara för stolt för att be folk understöda en. Och det är väl sant. Men jag ville ju se Guds härlighet.

Å andra sidan är en av de många saker jag tagit med mig från Sydafrika frånvaron av känslan för att vara politiskt korrekt hela tiden. Så jag har inget emot att prata om mitt understöd. Och i synnerhet inte nu då jag faktiskt sysslar med något som det inte finns en tjänst för - men en tjänst som i allra högsta grad borde finnas! Om det vore i Finland skulle staten se till att någon tog sig an flyktingarna, gav dem mat, husrum och utbildning (tror jag i min vildaste fantasi). I Grekland fungerar det inte alls så. Inte så att staten inte gör nånting, men det är tydligt att det inte finns tillräckligt med resurser, så därför hjälper jag till.

Så det finns de som tycker att jag är osmart som inte ser om mitt eget hus och planerar för en framtid med pension. Men så finns det också dem som av någon outgrundlig anledning ger större och mindre bidrag varje månad - något som gör mig rörd och tacksam och även lite förvånad, trots vad jag sagt till min arbetsgivare.

Det är tvära kast mellan världarna här. Från the red light district i Aten till missionsinspiration i församlingarna i svensk-finland till morgonfiske med pappa på Påsalöfjärden till rivande av hus och funderande hur man ska bygga upp igen.

It happens more often than not that I go to a normal church and feel totally out of place. Like I belong to a completely different religion. (I probably shouldn't be saying this, taken that I'm an official missionary sent out by a trad church.) It is mainly stuff like sin and heaven that makes me wonder if I belong to the same thing. Trivial things like that. Or I think to myself, "Wait, does the Bible actually say that?"

Hear this. Now this is eternal life. Oh, wait, what does Jesus actually say? THIS is eternal life: that they might know you, the only true God, and Jesus Christ, whom you have sent. (John 17:3)

Not a word about streets of gold, worshipping God all day long, sitting on a cloud or even a  place we go to when we die. Eternal life according to Jesus is to know himself.

I guess Paul would have it as knowing that in him we live, move and have our being. (Acts 17:24-28)

Makes me once more wonder where the notion that salvation is about heaven and hell came from. Or that heaven is most and foremost a place. I don't know.

Nytroende är så roliga. Så härligt fria. Jag tycker överhuvudtaget om människor som inte passar in under något särskilt märke.

Kära nytroende, det var för frihet som Kristus gjorde er fria. Snälla gå inte in under en social press att vara på ett särskilt sätt, tänka som alla andra eller be fina böner. Lär känna den helige ande och häng med honom. Man blir som man umgås och jag gillar verkligen den helige ande. Jesus passade inte riktigt in bland den religiösa eliten.

Det är så trevligt när folk är sig själva. Om man dessutom är helt fri är det ännu bättre. Påminner mig själv här. Vad lätt det är att tänka att man borde vara lika smart och strategisk som nån annan. När jag bara vill vara fri att vara mig själv - som Gud skapade mig. Sen får Gud göra sitt.

Kanske jag är naiv. Det är ju troligt. Men när jag hör story på story dessa dagar om hur man lämnat hus och hem, smugglats ut ur landet, familjer har splittrats och man inte kan fara tillbaka till vare sig Iran eller Afghanistan och den nordiska lilla rösten tränger sig på: "De är bara guldgrävare som vill utnyttja vårt välfärdssystem", så finns det en sak som verkligen övertygar mig.

Och det är situationen här. Ingen skulle uthärda den här tillvaron som uteliggare ("Låt oss ta barnen och bosätta oss i parken! Det blir väl ett äventyr!") om man faktiskt hade ens en någorlunda bra tillvaro där man kom ifrån, och man kunde återvända. Även om man förlorat 2000€ för att betala guiden över bergen. Då skulle man inte betala en båtsmugglare 3000€ till i väntan på en båt som kanske tar en till Italien.

Starka ord för mig just nu.

Idag gick jag runt området med Lucas. Lucas är min f.d. elev från Brasilien. Jag undervisade honom både i engelska och Bibeln i Sydafrika och han ska vara i Aten tre månader nu. Han har fantastiska vittnesbörd från sina två månader här och jag minns när han kom till Sydafrika och inte kunde ett ord engelska. Nu leder han afghaner till frälsning och delar Guds ord med drogberoende på Atens gator.

När vi gick ut ur centret väntade en hel drös med afghaner utanför dörren, redo för engelsklektion. Mina fyra barn var där också. Flickorna (de surande) kastade armarna om min midja och pojkarna stack artigt fram handen. De babblade glatt på dari. Det var helt tydligt något de ville att jag skulle förstå för det var samma sak om och om igen. Kunde inte Gud ha skickat mig någonstans där jag har ett hum om språket? Frankrike, Tyskland, Israel? Men nej, inte Gud inte.

Det är väl som man säger. Gud kallar inte de utrustade, han utrustar de han kallar.

Hursomhelst var det hjärtskärande att måsta säga att det inte är engelska idag! Här har de plankat på metron för att komma till centret bara för att bli visade på porten. Idag på kvällen serverar vi mat åt singlar. Nu mot köket! 

Jag minns när jag kom hem till Norden en gång efter att ha varit i Brasilien och jag försökte mig på att göra "tummen upp" till någon offentlig person som en försäljare eller nåt. Jag insåg direkt mitt misstag och att jag hoppat allra högst upp i klassen "tönt" på en sekund. Som tur är verkar tummen upp vara gångbart på alla andra ställen i världen.

Idag kastades jag in i arbetet här på centret. Jag fick ta dessa fyra barn i åldrarna fyra till nio år. De båda yngsta visade också sina tummar upp liksom jag och lärde sig snabbt att säga "good", "great" och "nice" tillsammans med tecknet. I övrigt gick kommunikationen trögare, men surande när man inte får ta vad man vill ur skåpet (för tjejerna) är tydligen också universellt. Så det förstod jag. Så vi färglade och skrev lite namn med romerska bokstäver och räknade lite på engelska. Fast nästa gång skulle det nog vara trevligt att vara åtminstone lite förberedd.