- "Imagine. All through the pregnancy my wife hated that child," he said as we were watching beautiful Mobina playing with her 4-month-old daughter. "And do you know she was born three weeks late? Even the doctors were amazed and asked me how it is possible. Why should they ask me that when they are the professionals!"

- "But she waited until the day after we got our red cards! Without the red cards we would have had to pay over a thousand euros. She was born the day after we got our red cards."

I was invited for a traditional meal. Sitting on the floor, eating fruits and later delicious rice with chicken. My host was telling me miracle upon miracle. Friends say they have never seen him worry.

- "Last winter we stayed in Alexandria park, but for the last six months we have had this apartment." I'm looking around the small room where I am obviously sitting on the bed that the whole family share together - the floor. Two boys, seven and four years old, tease each other terribly. There is a tiny kitchen and a pink bathroom. The neighborhood is nice, though.

- "One day I met a Greek lady. She asked me where I was staying. She was shocked to learn that I stayed in the park. She asked me if I was alone and was even more shocked when she heard that I have a family and a pregnant wife. She wanted my contact details and a week later she called me and said she found this apartment for us and she paid for the first four months. She was an angel."

It is like I don't dare believing it. How good and prepared it is, I mean. While still in South Africa a few people had "words" for me how Jesus would do everything for me in Greece. Darling Suné talked about Mark 14 and how Jesus had prepared everything for his disciples. Everything was as he has said.

And now... I can hardly discribe it. An apartment was waiting for me. People were waiting for me. Without an effort I have made friends. Jesus is so faithful.

And last Sunday my co-worker was preaching over - Mark 14! What an amazing confirmation. This Jesus who already did everything for us, continues to work out our lives. Because he delights in us. (Ps. 18.)

"När vi går ut med flyktingar kan du ju sen betala för hälften," var det någon som tyckte. Jag blev otroligt provocerad, men insåg sen vilken synvinkel personen såg på mig ifrån.

Så många dilemman som jag inte har svaret på och det spänner till i mitt huvud. Amerikaner och européer som kommer hit för att hjälpa och betjäna flyktingar och glömmer pengarna hemma. Missionärer som bor i dyra gamla hus i Kifissiá och betalar €10.000 per barn i skolavgift per år, får grekisklektionerna betalade av sin utsändarorganisation, men kan inte betala en metrobiljett åt en som inget har. Missionärerna som kör Atens finaste bilar.

Och så har vi flyktingen, som lever på €300 i månaden och som tar ur sin egen ficka för att göra maten lite extra god vid den afghanska gemenskapen på lördagar. Som gärna hjälper till att betala för att barnfamiljen ska få gå till spelcentret och glömma sina bekymmer för en stund. Eller när vi sitter på ekumeniskt lovsångs- och bönemöte och en kollekt tas upp för Syrien, och jag ser våra flyktingpojkar ta fram sina mynt och offra för andra som har det svårt - då brister det rejält för mig.

Hur kommer det sig att de som har lite gärna delar med sig, och de som har så det räcker eller för mycket gärna pantar på pengarna? Vad är det för mekanism?

Det har spänt till riktigt ordentligt i mitt huvud på sistone. Det är de vanliga grejerna när jag måste konfronteras med tredje världen och västvärlden på samma gång. Och sen försöka hitta mig själv någonstans. Det är inte så lätt. Men när jag tänker på att Jesus gav sitt allt för mig, så har jag en aning om min egen riktning.

Jag har fått min andra vän! Vad var det nu jag sa att jag skulle fokusera på under det första året? Ah.

1) vara hängiven bönen 2) lära mig språket 3) skaffa lokala vänner.

Efter en vecka är saldot för nr. 3 alltså två. Om jag nu kan räkna min hyresvärd(inna). Men hon bjöd ju in mig på stafili glikó och visade mig alla sina fotografier. Det är henne jag kommer lära mig grekiska med. I'm telling you!

Men igår blev det en tur till en bar i det fashionabla Kifissiá, ändhållplats på gröna linjen. (Ja, jag tycker att barer är helt rätt ställe för en missionär, och jag fick mycket riktigt berätta vad det innebär att vara galet troende.) Och jag fick höra att de enda greker som riktigt super till är kretensarna, vilket påminde mig om vad som står i Titus 1:12. Att de är gLupi-itaren, med andra ord. Guds ord är sant 2000 år efteråt! I detta fall på ett synnerligen negativt sätt, men dock.

Idag fick jag mig en skopa avsky för missionärer som tar foton döpandes muslimer men inte lyfter ett finger för att hjälpa dem i deras nöd. Alltså skopan gällde inte mig. Nej, jag har ju kommit hit för att ge skolgång åt barn och undervisa - inte för egen vinnings skull. Det var ju ett fint hedersomnämnande! Ingen vill bli betraktad som ett omvändelseobjekt.

Idag hade jag även lektion 1 med tre adepter. De ska samtidigt lära sig engelska och lära sig undervisa engelska.

Och väskorna mina får ännu stå tillbaka för det nitiska städandet - kackerlackorna har för all del hjälpt mig utvecklas som städerska (allt ska skrubbas och steriliseras), som diskerska (ingen gammal disk i diskhon här inte!) och som soputbärare (i tjänst varje dag). Jag har alltså inte packat upp, men nog hittat till Atens Stockmann, som heter Attica. Fast här säljs franska haute couture märken som jag i min bushtillvaro glömt existerar. Så inte riktigt Stockmann ändå.

Min tillvaro denna första vecka som Atenbo i ett nötskal. Ja, och så diverse jobbrelaterade möten och kontaktknytande förstås!

Jag efterlyser att ett flygbolag från Mellanöstern öppnar en rutt Helsingfors-Aten, möjligtvis Stockolm-Aten. Jag menar så att man skulle få uppleva lite gästvänlighet ombord! Det vill säga ett gott mål mat, gratis dricka och sånt. Inte "var-vänlig-och-betala-en-smärre-förmögenhet-för-en-torr-wrap". Som tur är blev jag avvinkad med en utomordentlig afghansk matlåda för tre, som jag inmundigade helt på egen hand just innan ombordstigning. Min alldeles egen gästvänlighet från Mellanöstern. (Tack Sara.)

Det säger väl ändå en del om graden av frigjordhet man har förskaffat sig, då man låter en italienare skuffa ens baggage nästan ända från Kampens busstation till Kristuskyrkan i Tölö? En italienare som dessutom pratar både svenska och finska och man inte ens har vett att känna ett uns dåligt samvete över den 27kg tunga väskan. Nåja, tanken föresvävade mig ju ändå. Men man vet ju att folk är som gladast då de får hjälpa andra, så jag kan gärna vara lite liten och ynklig ibland och involvera alla slags människor i mitt packande och resande.

Hälsningar från hufvudstaden. Här skulle man kanske kunna bo igen. Längre fram.

Igår tror jag att jag fick bevittna något av det finaste jag sett i mitt liv. Dessutom gick ännu en dröm i uppfyllelse: att få gå på marthamöte. Och dessa marthor i Lappfjärd! De är nu mina hjältinnor, mina förebilder. Kan ju säga att jag redan före igår gärna skulle ha varit med i marthorna - jag surfar ju redan helvilt på deras hemsidor så fort det är nåt praktiskt eller matmässigt jag behöver ta itu med. Marthornas hemsidor är lite som att ha en mormor.

I Lappfjärd samlas marthorna i hem och de tar aktivt med flyktingkvinnor. Igår hade det dessutom släpats med symaskiner och alla (utom jag) sydde pannlappar för brinnkära livet. Även sådana som aldrig sett en symaskin förr. Sen pratade jag om mitt arbete. I synnerhet en kvinna ställde massor med frågor. Bland annat den mycket goda frågan: "När du gör detta arbete och hjälper människor, gör du det för att de ska bli kristna?"

Bingo. Mitt i prick. Raka frågor, det gillar vi här på min sida! Jag svarade sanningsenligt att jag inte har några baktankar. När jag hjälper människor gör jag det för att jag älskar Jesus och han säger "vadhelst du har gjort mot en av dessa mina minsta, det har du gjort mot mig". Han tar folk i nöd högst personligt. Efteråt sa flera av kvinnorna att det är uppenbart att jag gör vad jag gör utav kärlek och de ville gärna bjuda hem mig.

Men det var inte det jag skulle säga. Jag ville berätta om mina hjältinnor som uppmärksammade två kvinnor som under tiden från förra marthamötet hade fått uppehållstillstånd. De uppmärksammades med varsin bukett rosor och orden: "Vi är så glada över det här beskedet och för att ni nu verkligen är en av oss!"

Tänk vilka människor det finns i en värld, tycker inkluderaren Nanna. Alldeles vanliga tanter från Lappfjärd med omnejd som tar hand om den hemlösa, ger henne en tillhörighet, kämpar för henne och till och med blir hennes vän.