"När vi går ut med flyktingar kan du ju sen betala för hälften," var det någon som tyckte. Jag blev otroligt provocerad, men insåg sen vilken synvinkel personen såg på mig ifrån.

Så många dilemman som jag inte har svaret på och det spänner till i mitt huvud. Amerikaner och européer som kommer hit för att hjälpa och betjäna flyktingar och glömmer pengarna hemma. Missionärer som bor i dyra gamla hus i Kifissiá och betalar €10.000 per barn i skolavgift per år, får grekisklektionerna betalade av sin utsändarorganisation, men kan inte betala en metrobiljett åt en som inget har. Missionärerna som kör Atens finaste bilar.

Och så har vi flyktingen, som lever på €300 i månaden och som tar ur sin egen ficka för att göra maten lite extra god vid den afghanska gemenskapen på lördagar. Som gärna hjälper till att betala för att barnfamiljen ska få gå till spelcentret och glömma sina bekymmer för en stund. Eller när vi sitter på ekumeniskt lovsångs- och bönemöte och en kollekt tas upp för Syrien, och jag ser våra flyktingpojkar ta fram sina mynt och offra för andra som har det svårt - då brister det rejält för mig.

Hur kommer det sig att de som har lite gärna delar med sig, och de som har så det räcker eller för mycket gärna pantar på pengarna? Vad är det för mekanism?

Det har spänt till riktigt ordentligt i mitt huvud på sistone. Det är de vanliga grejerna när jag måste konfronteras med tredje världen och västvärlden på samma gång. Och sen försöka hitta mig själv någonstans. Det är inte så lätt. Men när jag tänker på att Jesus gav sitt allt för mig, så har jag en aning om min egen riktning.

Jag har fått min andra vän! Vad var det nu jag sa att jag skulle fokusera på under det första året? Ah.

1) vara hängiven bönen 2) lära mig språket 3) skaffa lokala vänner.

Efter en vecka är saldot för nr. 3 alltså två. Om jag nu kan räkna min hyresvärd(inna). Men hon bjöd ju in mig på stafili glikó och visade mig alla sina fotografier. Det är henne jag kommer lära mig grekiska med. I'm telling you!

Men igår blev det en tur till en bar i det fashionabla Kifissiá, ändhållplats på gröna linjen. (Ja, jag tycker att barer är helt rätt ställe för en missionär, och jag fick mycket riktigt berätta vad det innebär att vara galet troende.) Och jag fick höra att de enda greker som riktigt super till är kretensarna, vilket påminde mig om vad som står i Titus 1:12. Att de är gLupi-itaren, med andra ord. Guds ord är sant 2000 år efteråt! I detta fall på ett synnerligen negativt sätt, men dock.

Idag fick jag mig en skopa avsky för missionärer som tar foton döpandes muslimer men inte lyfter ett finger för att hjälpa dem i deras nöd. Alltså skopan gällde inte mig. Nej, jag har ju kommit hit för att ge skolgång åt barn och undervisa - inte för egen vinnings skull. Det var ju ett fint hedersomnämnande! Ingen vill bli betraktad som ett omvändelseobjekt.

Idag hade jag även lektion 1 med tre adepter. De ska samtidigt lära sig engelska och lära sig undervisa engelska.

Och väskorna mina får ännu stå tillbaka för det nitiska städandet - kackerlackorna har för all del hjälpt mig utvecklas som städerska (allt ska skrubbas och steriliseras), som diskerska (ingen gammal disk i diskhon här inte!) och som soputbärare (i tjänst varje dag). Jag har alltså inte packat upp, men nog hittat till Atens Stockmann, som heter Attica. Fast här säljs franska haute couture märken som jag i min bushtillvaro glömt existerar. Så inte riktigt Stockmann ändå.

Min tillvaro denna första vecka som Atenbo i ett nötskal. Ja, och så diverse jobbrelaterade möten och kontaktknytande förstås!

Jag efterlyser att ett flygbolag från Mellanöstern öppnar en rutt Helsingfors-Aten, möjligtvis Stockolm-Aten. Jag menar så att man skulle få uppleva lite gästvänlighet ombord! Det vill säga ett gott mål mat, gratis dricka och sånt. Inte "var-vänlig-och-betala-en-smärre-förmögenhet-för-en-torr-wrap". Som tur är blev jag avvinkad med en utomordentlig afghansk matlåda för tre, som jag inmundigade helt på egen hand just innan ombordstigning. Min alldeles egen gästvänlighet från Mellanöstern. (Tack Sara.)

Det säger väl ändå en del om graden av frigjordhet man har förskaffat sig, då man låter en italienare skuffa ens baggage nästan ända från Kampens busstation till Kristuskyrkan i Tölö? En italienare som dessutom pratar både svenska och finska och man inte ens har vett att känna ett uns dåligt samvete över den 27kg tunga väskan. Nåja, tanken föresvävade mig ju ändå. Men man vet ju att folk är som gladast då de får hjälpa andra, så jag kan gärna vara lite liten och ynklig ibland och involvera alla slags människor i mitt packande och resande.

Hälsningar från hufvudstaden. Här skulle man kanske kunna bo igen. Längre fram.

Tänk när jag gick i terapi, först på Norra Järnvägsgatan och sedan på Eriksgatan i Helsingfors, under tre år. Där satt jag på en soffa i ett relativt kalt rum med trägolv och trots allt en rätt ombonad trevnad och visste inte hur jag skulle få mitt liv tillbaka. Utbrändhetsgrad fyra på en skala till fem. Jag saknade min passion, förmågan att med all känsla kasta mig in i projekt och människor. Jag saknade förmågan att orka med mer än en programpunkt per dag. Jag saknade glädjen.

Stor maktlöshet. Jag hade ingen aning om hur man börjar leva igen och jag trodde att jag nog för resten av mitt liv skulle gå lite på sparlåga.

Och tänk idag, vid 35 års ålder, när en av mina äldsta drömmar har slagit in: att få vara missionär till Europas storstäder. Och att jag dessutom ska få arbeta mitt i the red light district, som jag som elva-åring fick för mig att jag skulle. Han tänker nog på alla detaljer, den där Jesus.

Jag har märkt att vissa tycker att det är väldigt osmart. En del tycker att det är helt i sin ordning. Andra vet jag inte vad de tycker. Själv vet jag inte vad jag ska tycka! Men jag har sagt till min arbetsgivare att även om det nu råkar vara så att han är min närmaste man, min bästa vän, min far och min broder - allt i ett - så tänker jag inte gå och begära och böna och be om min lön varje månad. För till och med världsliga arbetsgivare sköter detta per automatik.

Jag pratar alltså om det här med att inte vara anställd av en organisation som betalar ut en skälig lön, utan att leva "av tro", som det så fint heter. Och det är ju knappast som att jag är den första eller ens den enda. I Sydafrika var man omringad av dem. Där fick man också lära sig att man inte ska vara för stolt för att be folk understöda en. Och det är väl sant. Men jag ville ju se Guds härlighet.

Å andra sidan är en av de många saker jag tagit med mig från Sydafrika frånvaron av känslan för att vara politiskt korrekt hela tiden. Så jag har inget emot att prata om mitt understöd. Och i synnerhet inte nu då jag faktiskt sysslar med något som det inte finns en tjänst för - men en tjänst som i allra högsta grad borde finnas! Om det vore i Finland skulle staten se till att någon tog sig an flyktingarna, gav dem mat, husrum och utbildning (tror jag i min vildaste fantasi). I Grekland fungerar det inte alls så. Inte så att staten inte gör nånting, men det är tydligt att det inte finns tillräckligt med resurser, så därför hjälper jag till.

Så det finns de som tycker att jag är osmart som inte ser om mitt eget hus och planerar för en framtid med pension. Men så finns det också dem som av någon outgrundlig anledning ger större och mindre bidrag varje månad - något som gör mig rörd och tacksam och även lite förvånad, trots vad jag sagt till min arbetsgivare.

Nytroende är så roliga. Så härligt fria. Jag tycker överhuvudtaget om människor som inte passar in under något särskilt märke.

Kära nytroende, det var för frihet som Kristus gjorde er fria. Snälla gå inte in under en social press att vara på ett särskilt sätt, tänka som alla andra eller be fina böner. Lär känna den helige ande och häng med honom. Man blir som man umgås och jag gillar verkligen den helige ande. Jesus passade inte riktigt in bland den religiösa eliten.

Det är så trevligt när folk är sig själva. Om man dessutom är helt fri är det ännu bättre. Påminner mig själv här. Vad lätt det är att tänka att man borde vara lika smart och strategisk som nån annan. När jag bara vill vara fri att vara mig själv - som Gud skapade mig. Sen får Gud göra sitt.

Känner att jag håller på att dras in i en djungel utan rätt till att lägga in veto. Jag talar alltså om Apple-djungeln. Dessutom behöver man ha ett kapital. Varför kan de inte bara ha en produkt som passar de tre behov jag har? Och som dessutom är liten och lätt och därmed passar ett ytterst mobilt leverne. Att det ska va så svårt.