495614-41901

...är kontonumret för den som får ett infall att stöda mig ekonomiskt!

Gud är så god. Fjärde året nu som jag lever utan regelrätt inkomst och jag tycker inte att jag saknar nånting! Det var min överenskommelse med Gud då jag tog det här steget in i Ungdom Med uppgifts värld - att Han får ta hand om mig: jag arbetar för honom och han ger mig lön. Tills Han säger nåt annat eller tills det sinar i kassan. Varenda gång som jag tyckt mig ha anledning att oroa mig har han visat på oanade sätt att han har saken under kontroll. Det är verkligen mitt hjärtas längtan att mer och mer leva så att Han blir förhärligad. Att leva av tro och inte det jag ser eller förstår. And I love it! För det mesta.

Så har man varit ute på långfärd igen. Elva timmar ombord på ett flygplan. Lite väl länge, kan jag tycka, särskilt som det de sista tre åren har hänt minst fyra gånger per år. Och varje gång hoppas jag att samma sak ska hända som på min allra första långresa till Los Angeles år 2000. Men det gör ju aldrig det! Det dyker aldrig upp en transferdisk ur tomma intet med en man som vill se på mitt boardingkort och som uppgraderar mig till första klass (vilket jag ju inte fattade då, jag trodde alla blev välkomnade med champagne å breda fåtöljer på långa flygrutter). Men man behöver kanske flyga Virgin Atlantic för att det ska ske. Eller vara våldsamt hjärtekrossad.

Men nu när jag tänker på det så måste det ha varit en ängel. För vem gör så där?? Står vid nåt udda bord i en gång och kallar till sig random resenärer? Förutom änglar då. Ganska random udda typer. Önskar jag skulle se dem lite oftare.

Idag har vi skolavslutning. Den mycket framgångsrika bibelkursen har kommit till sitt slut. På morgonen åt vi brunch på ett snyggt ställe bland vingårdarna, delade ut betyg och certifikat, gav tal och tog foton. Dessutom fick jag choklad och en dagbok. Vilket är lite roligt eftersom jag igår var just före att köpa en dagbok, men i sista stund bestämde jag mig för att vänta lite.

Anledningen till att jag ville ha en ny dagbok var att jag har avgett ett nyårslöfte. (Jag vet, lite tidigt, men det var nödvändigt.) Jag har bestämt mig för att jag varje kväll innan jag somnar ska ha åtminstone en sak att vara tacksam för som hänt under dagen, och varje morgon ska jag lyssna på Jesus tills jag har ett Ord från honom att stå på under dagen. Och det vill jag skriva ner.

För jag behöver faktiskt jobba på min tacksamhet. Jag tror att livet blir så mycket bättre då. Och jag behöver leva med Guds ord till mig. För jag tror att livet blir så mycket mer spännande och fokuserat då. Samt tryggare.

Jag har försökt prata med Jesus om min framtid. Och jag ser inte hur det jag vill nånsin ska kunna bli verklighet. Så häromdagen började jag med:

- "Okej, Jesus. Nu är det så här att det ju faktiskt ser helt omöjligt ut, till exempel..." Där avbröt han mig med:

- "Prata inte med mig om omöjligheter." (Lite snobbigt kanske.)

Ofta tittar jag på omständigheterna och ber utgående från dem - med lösningar som jag kan se. Men igår lät jag Anden be genom mig och då är det en helt annan låt i pipan. Då blev det att be ut det som Gud vill att ska ske, och igen sa han: "Nanna, med mig är ingenting omöjligt. Du kan inte be utgående från omständigheterna. Be utgående från att jag vet allting, jag kan allting och mina löften är alltid 'ja och amen'!"

Han är så bra, den där Jesus.

Under en tid nu har jag bett om att jag skulle få vakna upp med gudstankar. Jag kämpar nämligen som mest i mina tankar just där i brytningen mellan sömn och vaknad. Så där att det ibland på sistone inte har varit bra alls.

Och i morse vaknade jag med den här konversationen i mitt huvud:

- "Nu när jag känner Guds närvaro som minst är det tid att pressa mig lite och be mer än vanligt."

- "Men vad om det innebär att jag skapar en gudsnärvaro och hittar på allting själv?" (Hade läst om Richard Dawkins dagen innan.) "Och varför ska jag alltid kämpa? Gud kunde ju komma till mig. Varför skulle det vara upp till mig?"'

Det var då som de här orden kom till mig:

- "Gud är ju alltid här - i mig. När jag inte känner hans närvaro betyder det inte att han har gått nån annanstans och jag måste gå och leta upp honom eller ropa honom till mig. Det är som när man går med en vän och går tyst och inte pratar så mycket och kanske har lite attitydproblem. Även om vännen pratar på kanske jag inte helt lyssnar. Och det kan vara att jag måste komma över en tröskel för att kunna börja kommunicera med vännen igen."

Det är inte Gud det är fel på, och jag har ingen anledning att känna mig förorättad. (Fast jag tycker faktiskt det ibland.) Gud är ju alltid närmare än mitt nästa andetag. Problemet är väl ibland som någon sa att Han är närmare oss än vi är oss själva, och därför märker vi honom inte alltid. (Thomas Merton)

För några år sedan började jag be i enlighet med Ps. 51:14

Intet ont anande kunde jag tänka mig att Jesus skulle vända upp och ner på hela min världsbild! Men jag ville så gärna känna glädje över att vara frälst. Jag ville veta vad det är. Jag ville att det skulle vara en verklighet för mig. Jag ville att det skulle vara mer än teori. Så jag bad om att få glädjas över min frälsning.

HA! Och vilken glädje sen! Först började Jesus tala till mig om nåden. Stora delar av min förståelse kom från boken Destined To Reign av Joseph Prince från Singapore (som jag varmt kan rekommendera), där han Bibliskt visar på hur vi redan är rättfärdiggjorda och att det som förvandlar våra liv är att fokusera på detta - och inte vara syndmedvetna. Om vi fortsätter att se på hur dåliga vi är kommer vi inte ha kraft att leva ett liv i seger. Jesus har redan gjort allt, och det finns inget vi kan göra. Sedan kom jag i kontakt med John och Missy, ett amerikanskt ungt par på min bas. I samtal och delande av livet med dem utmanades jag verkligen att i allt applicera min uppenbarelse. Jag insåg att så mycket av min kristna jargong, mitt sätt att be, samt saker jag säger och gör inte är i linje med vad jag egentligen tror. Till exempel, varför ber jag att Jesus ska vara med mig när jag tror att jag är i honom? I allt detta har min uppenbarelse ytterligare vidgats och det finns ingen gräns för hur glad jag känner mig. Alltid. För att inte tala om friheten!

Tidigare har det alltid funnits en liten press på att be och läsa Bibeln, samt ett tänkande att jag behöver "göra mig redo" för att vara i Guds närvaro eller ta emot från honom, eller att jag måste liksom arbeta mig in i bönen. Men nu med uppenbarelsen om att det är fullbordat känner jag ingen skuld fastän jag inte läst Bibeln på en månad och inte haft långa bönestunder. När jag börjar be känner jag Hans närvaro omedelbart och det gör mig så upprymd.

Idag var det en som sa till mig: "Du har en fri själ... Du är inte full av skuld och skam."

Det är den bästa komplimang jag kan tänka mig. Varför var det annars som Jesus kom?

Döden finns inte. Bara olika världar.

När jag var yngre tyckte jag att det var så löjligt med olika omskrivningar för döden. Gå bort. Gå hädan. Bli hemkallad. Insomna. Som att man inte kunde se döden i vitögat.

Nu är min favorit "vandra vidare" och att tala om död och himmel verkar missvisande. För himlen är nu här, sa Jesus. Vi lever i evigheten redan. Det är inget som ska komma sen. Jag tror att vi väljer att gå vidare, till nästa värld, in i en annan dimension som ligger utanför tid och rum, men som kan vara del av den här världen. Hebréerbrevet talar om att vi är omringade av en sky av vittnen. Jag tror att de är dem som har gått före oss, som har vandrat vidare, som valt att lämna den här dimensionen.

Och vad jag inte gillar är att tala om att någon "gått hem till Herren". Jag är redan hemma med Herren. Varje stund. Och jag älskar det.

Och så lite för mina svenska läsare... Jag har just mediterat över två påståenden och det känns som att min hela varelse fylls av luft ... som att jag svävar ...

Hör på det här:

Eller det här:

Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh. Hur fantastiskt är inte det?

Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh. 3:17)