På alla fyra.

20.4.2012 12:55
Paulo från Angola predikade på engelskskolans morgonsamling idag. Han talade om att inte vara frustrerad fastän man tycker att man är på en så låg nivå och hur vi först måste lära oss att krypa innan vi kan gå. Sedan sa han någonting som fastnade hos mig:
- "Vem står stadigast i till exempel en jordbävning - den som står på alla fyra eller den som står på två ben?"
Att vara svag och bruten har alltid varit ett bibliskt ideal. Ty kraften fullkomnas i svaghet.

Upptäckter vid en bergsvägg.

15.4.2012 21:26
Tillbakakommen efter fyra dagar på läger med den nya lärjungaträningsskolan. Kallt och varmt om vartannat. Extrem blåst en natt och en kastrull i huvudet (så jag beslöt att det inte var tryggt att ha huvudet vid tältväggen). Team building aktiviteter och en tio plus timmars hajk. I sol, i regn, i blåst, i ljus och i mörker. När vi gått ungefär en fjärdedel måste min medledare gå tillbaka till lägret eftersom kocken meddelade över radion att hela lägret var borta, bara ett av fem tält stod kvar och köket hade också blåst omkull. Så vi fortsatte leta efter vägen vi måste ta uppför berget. Den här gången hade Bernard och Taylor tydligen haft extra roligt då de märkte ut leden, som gick genom fynbos-terräng uppför en brant bergssida. Vi kom nämligen fram till ett (torrt) vattenfall där vi skulle ta oss rakt uppåt, först 1,5 m och sedan fem meter genom att bara hugga tag i grenar och utskjutande klippor. Men genom den lilla etappen talade Gud verkligen till mig. Jag hade nämligen en tjej som grät hela vägen upp och en annan med extrem höjdskräck, så jag tog båda deras ryggsäckar, en på magen, min egen på ryggen och en kastade jag åt en av killarna. Jag var så fokuserad på att få upp dem båda att jag helt glömde bort min egen höjdskräck. Jag uppförde mig som om jag inte gjort nåt annat i livet än kravla upp för bergsväggar och hojta åt fem gruppmedlemmar att de klarar sig fint. Tänk vad vi kan övervinna när vi slutar se på oss själva och istället hjälper andra. Som med Job i Bibeln som fick sitt genombrott efter att han började be för sina vänner.
Nanna leder bibelstudium. Ett ROLIGT bibelstudium.
Finlandssvenskorna njuter av solen.
Lägret.
Andaktsstund.
Utsikt från foten av ett berg. (Foton: Ina.)

Fruktsam dag.

10.4.2012 16:42
Det är snabba vändningar. Jag är tillbaka efter 6 månaders uppehåll till att undervisa engelska. Idag gjorde vi intervjuerna för att fastställa nivån på eleverna. Och koreanerna är alltid roligast. Och alltid nervösast. De har väldigt mycket gemensamt med finländare (bl. a. toppar de också utbildningsundersökningar och de är lika teoretiska) och så är de ju som andra asiater mycket respektfulla. Så därför finns det även ett litet överraskningsmoment när de skojar till intervjusituationen.
Jag har en liten klass med bland andra den korean som överlevde drunkningsolyckan för en vecka sedan. Men det ska bli roligt att undervisa igen.
Idag hade jag även möte med vår utbildningsansvarige och fick det bekräftat att jag har helt fria händer med bibelkursen i september. Känner mig mycket inspirerad. Förutom att man lär sig den induktiva metoden och med hjälp av den tränger in i djupen av Ordet, kommer fokus ligga på meditation (kalla det soaking), kreativ applicering (där veckans uppenbarelse omvandlas till en sång, dans, kaka, scrapbook, foto eller vilken konstform som nu ligger en närmast hjärtat) och praktik. Den praktiska delen kommer att ske varje vecka i form av bibelstudium med pastorer i de mindre bemedlade områdena eller skolorna.
Jag försöker även få en palestinier att komma och undervisa Höga Visan! Ahhh. Det kommer bli så bra. (Och ja, man kan ansöka till bibelkursen redan nu hehe.)

Emotionell eftermiddag.

8.4.2012 21:02
Samlingssalen var verkligen välfylld klockan fyra den här eftermiddagen. Två timmar av minneshögtid. Pianomusik. Sång på koreanska. Tal. Solosång på koreanska. Rumskamratens vittnesbörd. Bästa vännens vittnesbörd. Sju verser av Amazing Grace. Och så cirka 300 bugningar, handskakningar och några obekväma kramar inför föräldrarna som kommit till Sydafrika för att se var sonen hade tillbringat sina tre sista månader.
Jag vet inte varför jag grät så mycket. Var det medkänslan för föräldrarna som ännu inte fått se en kropp? Medkänslan för rumskompisen som kommit någon så nära på tre månader för att sedan säga ett väldigt abrupt farväl? Var det tanken på vännerna som inte kunnat rädda honom? Tanken på vännen som nästan omkom och hur det måste vara att nästan drunkna? Var det tanken på värdet av ett liv, av en människa? Jag vet inte. Men det känns bra att känna, så jag satt där och brydde mig inte att tårarna droppade på skinnjackan.
- "Jag såg att du grät - på europeiskt vis," sa Lucy senare och gjorde en imitation av mig stående stilla för att sedan dra upp lite snor i näsan. "Jag ville gå och krama dig, men jag grät också."
Bästa vännen berättade att Dae Juns vision för sitt liv var att få ha en inverkan på människor. Hans pastor sa att Dae Jun i sin sista e-post skrivit att han ville hjälpa människor att försonas. Brasilienska rumskompisen vittnade om hur Dae Juns död hade fått honom att för första gången ringa hem och säga att han älskar sin mamma och att han vill ha en relation med henne.
Emotionellt. Men vad viktiga såna här högtider är för känslan att kunna gå vidare och lämna något bakom sig.

Livets ändlighet och tjusning.

3.4.2012 21:42
Sorg är ett så märkligt fenomen. I söndags fick vi veta att polisen hade gett upp letandet efter en av engelskaskolans elever som var på semesterresa med en grupp andra koreaner. Han hade gett sig ut för att simma i Sedgefield utanför Knysna och strömmarna hade tagit honom. Han var en av dem som alltid log och som var uppe klockan fem varje morgon för att be. Och han spelade trummor i ett av lovsångsbanden. I måndags fick vi krishjälp. Även om jag inte var väldigt närstående är det intressant hur sånt här påverkar en och hur egna obehandlade saker kommer upp inom en.
På något sätt är det ändå som att livets ändlighet gör nuet så mycket värdefullare. Som med värdefulla stenar - ju färre av dem det finns desto dyrare är de.
På den ljusa sidan fick vi också veta i söndags att Bri, min kollega på engelskskolan som för ett par veckor sedan fick veta att hon hade hela lungorna fulla av cancer är helt frisk! Wow.

Så tillbringar man en söndag förmiddag ... eh, dag.

1.4.2012 19:07
Det underbara har hänt. I veckor har jag sagt till Jesus att det skulle vara fantastiskt att ha ett eget hem. Och den här helgen fick jag ett! Det är i och för sig bara från torsdag till tisdag, men vilken lycka att kunna tassa in i köket på morgonen, utan att först behöva säga godmorgon till sju olika typer på vägen till badrummet, göra kaffe, samtala högt med Jesus, lyssna på lite lovsång och undervisning medan man fortsätter att tassa omkring, för att sedan gå ut i gräset och hänga tvätt på en tom tvättlina, och dessutom spela lite på pianot! Det känns prima.
Idag fick jag äran att dessutom laga brunch åt tre flickor från lärjungaträningsskolan och sedan förflyttade vi oss till sofforna (ännu en lyx) och med början i frågan om det finns enhörningar i Bibeln fortsatte vi samtala tre timmar till. Flickorna sa att de önskade att de bandat in det hela. Från enhörningar gick samtalet till Uppenbarelseboken och den amerikanska teorin om the rapture (en idé från 1800-talet som säger att de troende helt obemärkt ska tas upp från jorden vid Jesu andra ankomst, baserat på Upp. 4:1) till odjurets märke, till vad tusenårsriket egentligen är, till att tala om att himlen redan är här och vad som kommer att ske vid Jesu ankomst. Och så pratade vi om huruvida depression är andligt eller fysiskt och om man har en demon i sig om man är sjuk.
Jag älskar det. Att se när uppenbarelsen kommer över människor... och glädjen med det... Ah!
Nanna steker plättar.
Ingredienser för lyckad brunch: sojamjölk, amazi (filmjölk), boveteplättar och boerewors!
Sånt här kan man göra när man har ett hem!

Reklam.

29.3.2012 10:23

Mellan kurser.

29.3.2012 9:55
Ingen termin är den andra lik. Folk kommer och går - närmare bestämt har vi 300-400 elever varje år. (Och jag fick veta igår av f.d. basledaren Stefaan att i varje land av de 68 länder han reser och undervisar i har han mött någon som har gjort en kurs här på vår bas. Vilken spridning! Gör mig lite ivrig.) Den här veckan tar årets första termin slut och på Långfredagen börjar nästa.
Jag har fäst mig ovanligt starkt vid eleverna i lärjungaträningsskolan som nu far på praktik (Moçambique och Sao Tomé) och önskar jag fick fara med dem. Jag har fått göra vad jag tycker allra mest om - sitta med de flesta av dem och ha utvecklingssamtal. Livet fascinerar mig så mycket. Och att få dela det med människor som verkligen vill leva och älska Jesus får mig att känna mig levande. Jag kommer att sakna dem.
Nu väntar en ny skara. Klassrum ska ställas i ordning, välkomstpresenter och biblar inköpas, manualer kopieras med mera. Och så är jag i full gång med att planera en ny kurs som ska gå september till december! Jag har i princip fria händer att utforma den som jag vill (inom ramen för universitetets läroplan, den ska också godkännas av dekanus, som sitter i högborgen på Hawaii) och mobilisera den personal jag vill ha! Mer om det en annan gång dock.
På Niko.
Sydkorea, Finland, USA och Sydafrika tillsammans på överlevnadsläger.

Att vänta nio år.

7.3.2012 20:28

Nu borde jag säkert berätta något om resan till Brasilien och allt annat som jag försakat berätta den senaste tiden, men jag måste bara berätta om min kollega Duard först. Han jobbar på andra sidan korridoren från mig så jag kan vinka till honom genom dörren där han sitter bakom sitt skrivbord och tar emot förfrågningar och ansökningar. Duard fyllde femtio år häromsistens. Han är en lång och ståtlig afrikaaner. En man i sina bästa år. Han har även ett förflutet som homosexuell, men det gick över när han började vandra med Jesus för sjutton år sedan. Så idag när jag satt på hans kontor för att uppdatera livet (jag har ju varit borta två veckor, så det är mycket att prata om...) kommer han med chocknyheten att kvinnan som han väntat på i nio år plötsligen dök upp på basen för två veckor sedan. För nio år sedan när de var 39 respektive 41 år gamla, var de typ kära, men av olika anledningar blev det inte till något. Duard har dock hela tiden tänkt att hon är kvinnan för honom, en holländska. Under nio år har de inte haft ett ögonblicks kontakt, trots att Wies finns på bara en timmes avstånd - på basen i Kapstaden. Så nu bjöd hon först ut honom en kväll och de pratade halva natten om det förflutna och redde ut den saken. Nästa kväll bjöd han ut henne och de pratade om framtiden. Som ser mycket ljus ut.


Nio år.


Iiiiiih, vilken ROMANS!

Pennan och pennvässaren.

16.2.2012 20:29

Ahhh. Mitt lilla hjärta blev så välsignat idag på morgonen då lärjugaträningsskolan hade så kallade chapel talks - då eleverna tränar att hålla fem-minuters-tal inför praktikperioden. Henri, 20 år, med två hörapparater och en missformad kropp talade om en blyertspenna som efter att den använts mycket måste vässas. Henri sa att vi är pennan och Gud är pennvässaren. Vi måste vässas för att det ska gå att skrivas med oss. När vi känner oss ensamma, som att ingen älskar oss och som att folk pratar bakom ryggen på oss (det händer när 80 människor från 32 olika kulturer försöker leva tillsammans) - då måste vi gå till Jesus och låta honom vässa oss. Wow. En så talande påminnelse om att jag behöver gå till Jesus alltid och låta honom forma mig med sin Sanning om vem jag är - älskad, värdig, den helige andes tempel. Det är hemligheten till överflödande glädje i alla situationer. Och det är glädje som är vår styrka. Med glädje kan vi göra och genomlida vad som helst.


Så glad att jag får vara med på lärjungaträningsskolan. De flickor som jag är mentor för är helt fantastiska och inspirerar mig så mycket. Halleluja.




Dr. Nanna Rosengård

. stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik Magnic Oy

Om du vill stöda

Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

Logga in