Ledarskap är inte ett lätt tema – oavsett om man är ledare eller efterföljare. Jag inser också min skada när någon som är min ledare kommer till mig och min första tanke alltid är att jag ska bli tillrättavisad. Det är så lätt när man leder andra – säkert också som förälder – att falla in i ett mönster där man hela tiden försöker bättra på sin efterföljare istället för att bekräfta dem i deras goda sidor. Att till exempel inte alltid tala om att DTSeleverna behöver gå och lägga sig tidigare, utan istället bekräfta dem.
Gott ledarskap är helande. Det får jag uppleva här på basen. Mycket nåd delas ut, det finns lite regler (och istället goda råd) och en attityd som förlöser människor. Det finns faktiskt bara två regler på basen: personal och elever får inte dricka alkohol i Worcester (utav respekt mot de 90% av befolkningen här som är alkoholister) och personal får inte ha ett romantiskt förhållande med en DTSelev (förutsatt att de inte hade ett förhållande när DTSn började).
För några veckor sedan kom Bruno, min chef, till mig och frågade mig om min relation till en av männen här på basen. Jag kunde kanske ha blivit förnärmad och tyckt att han inte hade med det att göra, men tack vare den allmänna attityden hos ledarskapet här kunde jag bara känna stor tacksamhet. Tacksamhet över att det finns människor som bryr sig så mycket om mig att de är villiga att konfrontera mig (i stor kärlek och utan fördömelse), tacksamhet över det beskydd som ett sådant ledarskap utgör och tacksamhet över att jag inte är ensam i att fatta stora beslut.
När det kommer till romantisk kärlek här på basen så är man fri att göra som man vill, men vi uppmanas till att lära känna varandra ordentligt först och att gå regelbundet och prata med ett gift par på basen.
I ett kommunitetsboende som det här har man ständigt ögon på sig. Det kan vara frustrerande ibland, men det gör också att man skärper till sig. Det är svårt att förbli med sina dåliga vanor och beteendemönster i en sådan omgivning. För det är jag tacksam.
It has been raining this week. Not that I want to talk about weather and wind, but the thing is that it does not rain every day here in our town. But it rains now, it rained in January and it rained in September. It always rains when Stefaan, our base director, teaches on the Holy Spirit. It does that wherever he goes in the world.
We have had two DTSs visiting, apart from the two that are running on our base at the moment. One from Mossel Bay and from Mauritius (I have never met anyone from there before!) It is crazy when Stefaan teaches, because he demonstrates more than he speaks. In all honesty quite a few of the students have been scared, but it is at moments like these that I appreciate my own walk with God. Speaking in tongues was a huge struggle for me (but I really wanted to!) and to be baptized in the Holy Spirit was a looooong process before it finally happened. So I have experienced a big Shephard's heart during this week. And now I do not think there is anybody in the class who does not love the Holy Spirit.
Yesterday five guys and two girls were baptized in the pool as the rain fell down. One of the guys, who did not have any experience of the Holy Spirit before the DTS but still have been very open during the week, was so slain in the Spirit as Stefaan baptized him that three men had to carry him out of the water.
That is what it is like in our town.
Gud är god. Hans trofasthet övergår mitt förstånd…
För ett par månader sen när jag var i Kapstaden slog det mig plötsligt vad jag ger upp för den livsstil som jag nu har – och det var inte lätt att konfronteras med. Visst hade jag beräknat kostnaderna innan jag for iväg, men när jag såg de vackra husen och levnadsstandarden började jag av någon anledning tänka: ”Så där kunde jag också ha det.” Och nu bor jag i ett skjul på en bakgård! Det är kallt på natten och inte trevligt att hänga i på dagen…
Men. Men men men. För någon dag sedan snurrade 80-talsklassikern som går så här: ”Once upon a time I was falling in love, now I’m only falling apart” (en gång i tiden blev jag kär, nu går jag bara sönder) i mitt huvud, men i omvänd ordning. ”Once upon a time I was falling apart, now I’m onyl falling in love” – för det är sant. För några år sedan höll jag på att gå sönder och fick gå tre år i terapi. Nuförtiden känner jag mig lätt berusad av hur GOTT det är att leva. Jag är så glad att jag vågade ta steget ut i det som jag drömt om hela mitt liv.
”Det finns ingen som har lämnat hus, eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller land för min skull och för evangeliet, som inte kommer att få igen hundrafalt nu i den här tiden; hus och bröder och systrar och mödrar och barn och land…” (Mark. 10:29)
Inte att någon eller något skulle kunna ersätta min familj eller mitt land, men Gud har gett tillbaka åt mig och fortsätter att ge varje dag. Det är gott att följa Honom – också när det kostar. Jag väntar ju förstås ännu på de där husen… men just nu duger det bra med ett skjul. Jag vet inte vad mer jag kunde önska.
Enligt uppgift brukade man i England och Schweiz för ett par generationer sedan torka sina begagnade tepåsar i solen och sedan skicka dem till missionärerna i Afrika. (Jag är tacksam att det inte är begagnade tuggumin jag får från mina understödjare…) Men att följa Jesus handlar inte om att nöja sig med andra klass produkter eller ett andra klassens liv! Verkligen inte! Jag kan bara tacka Gud för de pengar som kommer in troget varje månad – inte på det sätt som jag hade räknat ut dock…
…och nu blir jag lite emotionell när jag tänker på er som stöder mig med era förböner och annat. Tack.
Jag har flyttat. Fast bara tvärsöver gatan från basen. Så nu bor jag i ett litet skjul som jag delar med Ida. Wow. Vem hade tänkt att jag nånsin skulle bo i ett skjul… Men allt är möjligt. Och som tur är kommer vi inte vara i Worcester när det är som kallast, så kanske jag klarar mig! Jag har fått en elektrisk filt och så har jag ju min varmvattenflaska. För det är redan kallt på nätterna.