Jag tycker inte om julen. Jag förknippar den mest med stress och ouppfyllda förväntningar. Så jag tänkte försöka undvika julen i år. Istället var det som hände att Gud försåg mig med en familj i Brasilien – helt i enlighet med Mark 10 om att de som lämnar familj och hus och åkrar för Jesu skull ska få hundrafalt igen i den här tiden. Människor som jag dessutom är släkt med. Så därför var det självklart att jag skulle vara hos dem över julen. På julafton firades jul i svensk tradition och på juldagen i italiensk tradition med pasta. Själv gick jag alldeles upp i att hjälpa dessa stackars utlandssvenskar i att göra deras jul så svensk som möjligt.
Så kan det gå mitt i lussebullsbakandet att man bestämmer sig för att hålla sig till nordiska jultraditioner i fortsättningen. Gud är förunderlig i sina sätt att försona sina barn.
I helgen som var besökte jag och en väninna Rio de Janeiro – något som jag är väldigt nöjd med att vi gjorde för en vistelse i Brasilien är sannerligen inte komplett utan att ha upplevt denna spektakulära stad! Vi gjorde förstås en tur upp till Jesus-statyn – en mindre lyckad upplevelse eftersom bergen runt Rio denna dag var klädda i moln. Så vi kunde inte se Jesus ansikte och oftast inte hans kropp heller. Jag visste att Gud hade något att säga, för hela händelsen stämmer så väl in på mitt och många andras liv just nu. Varför kan vi inte se Hans ansikte? Varför döljer han sig? Varför manifesterar Jesus sig inte? Var är hans härlighet?
Nästa morgon låg jag i min säng och lyssnade på en undervisning av Joyce Meyer. Hon inledde med att tala om Mose och hans desperation efter att få se Guds ansikte. Som välbekant är, svarar Gud att ingen kan se hans ansikte och leva, men Gud lovar Mose att han ska få se Guds rygg. Varför? Joyces svar var att Gud lovar oss gott, men vi vet inte när Han smyger sig på oss för att överraska oss – och därför ser vi inte hans ansikte. Men vi kommer att se Hans rygg efter att han har visat sin godhet och Han säger till oss “vad var det jag sa!!!”
Gud säger… Lita på mig. Förtrösta. Håll kvar i hoppet. Jag väntar på tillfällen att visa dig godhet. Även när du inte ser mitt ansikte, när du inte ser mig, så är jag där och jag förblir densamme, men du måste lita på mig.
För två år sedan runt den här tiden var jag ute och körde i min bil på Yttermarksslätten. Det var en av de där kvällarna när de sagt på radion att man inte skulle gå ut på grund av snöovädret. Men jag ville hem till mitt mysiga hus med kakelugnarna. Det var mörkt. Det var ett tungt snöfall. Det blåste. Väldigt mycket. Och Yttermarksslätten var lika platt och stor som vanligt. Vilket betyder att vägen var helt översnöad och jag såg ungefär en centimeter in i mörkret och snöfallet.
Då talade Gud till mig.
- “Nanna, så här är det i livet ibland. Du kommer inte alltid att se vägen. Men du vet vart den går. Och du måste fortsätta, fortsätt sakta sakta ut i mörkret. Vrid upp värmen i bilen och njut av musiken på stereon och fortsätt sakta köra.”
Och idag påminde han mig om vad han sa då, för det är nu som jag behövde höra det.
Det är så lätt att börja göra upp sina egna planer när vi är i det där mörkret. Så lätt (särskilt som kvinnor) att börja kontrollera och domdera. Men Gud säger: tyst och stilla förtröstan. Släpp taget om kontrollen och ditt sätt att göra saker på. Låt mig föra dig. Tänd inga lampor, det leder bara till förvirring. Vänta tills jag tänder ljuset. Var stilla och vet att jag är Gud. Jag ska bli upphöjd bland folken. Fortsätt gå. Mina löften står fast. Vad jag har talat förr står fast. Jag har dig i min hand.
När jag kom hit till Curitiba i södra Brasilien för en och halv månad sedan fick jag veta att mina Sverigesläktingar hade grundat en församling i just Curitiba. I samma veva fick jag veta att kyrkan där vi bodde startades av svenskar. Men Curitiba har ju tre miljoner invånare med många församlingar och många svenska missionärer. Så oddsen var inte så stora för att det skulle vara så som det faktiskt var: mina Sverigesläktingar hade grundat församlingen vi bodde i!
Häromdagen inbjöds jag till deras hem och det kändes som att sitta vid min mosters köksbord och prata med min kusin. Dessutom fick jag Kalles kaviar!! Gunilla och hennes man arbetar båda som professorer vid universitet här och Helena, dottern – som är lika gammal som jag – arbetar på delstaten Paranás största tidning som utrikesjournalist. Hon var mycket uppmuntrad av vad jag berättade om turnén som vi just avslutat, men gav också det mer intellektuella perspektivet av Brasilien.
- “Hoppas bara att tidningarna inte får tag på dessa berättelser,” sa hon.
- “Varför inte?” frågade jag.
- “För då kommer det bli ett väldigt rabalder om att det ni gjort är olagligt.”
Jag som trodde att organisatörerna för turnén överdrev då de sa att detta antagligen kommer att vara sista gången det är möjligt att göra en skolturné i Brasilien där man kan predika i skolan. Och Helena var väldigt förvånad då hon hörde hur folket hade strömmat fram för att ta emot Jesus efter VARJE föreställning. Jag som började tro att det var normalt i Brasilien. Men allt är möjligt då den Helige Ande börjar röra vid människor!