I över ett år nu har jag funderat och frågat Gud vad bön egentligen är. Jag älskar att be - av helt själviska skäl. Det gör mig så upprymd och får mig att känna mig så levande! (Nåja, det finns tillfällen då "bön" får mig att känna mig mer död än levande. Men då kallar jag det inte "bön".) Men min goda kritiska sida ifrågasätter också varför jag ska be när Gud redan har gett oss allt med Honom - är det inte bara att leva i det då? Och jag tror att många saker vi ber om har vi redan, vi behöver bara inse det. Men igår sa Jesus till mig:
- "Nanna, om någon elevs rum är stökigt, går du in där och börjar städa utan lov?"
Så det gjorde saken klar rätt långt... Jesus kommer inte heller in och ställer saker till rätta bara för att det finns ett behov.