Nanna Rosengård
Nanna Rosengård

The breakthrough.

Yesterday it finally hit me. All of a sudden I got it. Why I've been so down and uninspired. It's the process of getting adjusted to a place.  Culture shock. Honeymoon is followed by a less pleasant phase. For some time I felt like I had lost the flow. Like I'd stepped out of the holy spirit. It scared me a little bit, not only because nothing seemed to go my way, but most of all because I had no clue what to do to find my way back. And quite frankly I didn't have the energy to do very much.This morning I was going through some worship songs and these words hit me and cleared all fog.If my heart has grown cold / there your love will unfold / When I'm blind to my way / there your spirit will prayIn a split second I felt so freed. Again I was reminded how there is nothing I need to do. How there is nothing I can do. Because Jesus does it all. Funny how true it is that the truth sets us free. Suddenly I was free to pray with a fervor I've been lacking the last few months. I felt life in me. And I prayed with ease for people that hurt me. And I prayed in my spirit all the way to church. And i relized my need to worship. To focus my attention on what is true.

Avtryck.

Det är märkligt och förunderligt hur människor har en förmåga att påverka en. Vissa kan påverka genom sin blotta existens. Jag menar, ibland behöver man bara se på en människa och den gör ett avtryck i ens själ. Ibland behöver man bara växla några ord med en person och den fortsätter leva inom en resten av dagen. Jag vet inte hur det sker.Så finns det ju dem som påverkar otroligt mycket, men lämnar en att känna sig rätt värdelös, ful och otillräcklig.Jag hoppas att det är godhet och nåd som följer efter mig.

En finsk själ.

Imorse gjorde jag en stor och överraskande upptäckt. Samtidigt som det inte var en upptäckt alls, för jag har alltid känt mig mer finsk än svensk.Identitet är en ständig källa till fascination, tycker jag. Rent etniskt (en motsägelse i sig själv, ursäkta) är jag ju halvsvensk, vilket jag sällan tar upp och jag tycker det är rätt jobbigt när folk påvisar en viss rikssvensk accent hos mig. Jag identifierar mig inte riktigt med svenskar och blir lite smått obekväm i deras sällskap, jag måste anstränga mig för att orden inte ska stocka sig i munnen och jag känner mig något osäker på om de förstår när jag pratar. Men de tycks finna min finlandssvenska humor lite kul, så då känner jag mig säkrare. Fast helt säker är jag inte.I Helsingfors blev jag plötsligen mycket österbottnisk. I Sverige blir jag finlandssvensk. I Europa blir jag finsk. I Grekland blir jag nordeuropé, och i Sydafrika blev jag europeisk. Men på skandinaviska kyrkan i Aten känns det lättast att umgås med svenskarna. Det sistnämnda har gjort mig lite förvirrad. Är jag kanske mer svensk än jag tror? Eller är det "nordbo i utlandet" som förenar oss? Eller så är det språket.Finskan utgör ju en stor tröskel för mig.Det var därför som jag blev så förvånad då jag imorse läste skandinaviska kyrkans informationsblad Ikaros över en kopp franskrostat Paulig's. Jag läste med lätthet prästens intressanta och trevliga inledning. Men sen läste jag med mycket mindre lätthet diakonijohtajan inlägg. Jag var tvungen att stanna upp och översätta i mitt huvud och det var kanske fem ord på en sida vars betydelse jag inte hade en aning om. Men där sitter jag med ens och berörs i min själ så till den milda grad att jag måste lägga ifrån mig bladet tre gånger för att gråta....iloiset kasvot eivät aina kerro totuutta. (De glada ansiktena berättar inte alltid sanningen.)...mutta silloin elämä jää elämätta. (...men då förblir livet olevt.)Ehkä meidän tulisi hyväksyä se, että elämä on mysteeri, salaisuus, joka avautuu vain sille, jo...

Uppnåelsen.

"Och bara 30!" sa syster om sin begåvade utländska läkarinna.Det känns rätt märkligt att de som är födda på 1990-talet är vuxna. Eller att de som är yngre än en själv, men ändå rätt gamla - som 30 år, har kommit "längre" i livet än man själv.Fast egentligen känner jag att jag kommit förbi en gräns där jag inte alls behöver jämföra mig med olika åldrar och vad man uppnått. Nu handlar det om det liv jag valde. Och man kan välja många slags liv.Jag kommer ständigt tillbaka till berättelsens makt, som jag tycker bevisas så bra i filmen Big Fish. Ett vanligt liv kan vara alldeles ordinärt eller särdeles sagolikt - beroende på hur vi ser på det. Eller hur vi väljer att berätta och beskriva det.Vad som är värt att uppnå kan bara den enskilde själv bestämma och välja att vara nöjd med. Det är ju det sista som är det svåra, i synnerhet om man lever i en omgivning där saker och ting bör vara på ett visst sätt och där det inte finns vare sig nyfikenhet eller uppskattning för det som är annorlunda.Jag önskar att folk vore så trygga i sina val att man kunde uppskatta och beundra andras livsväg, utan att försöka trycka ner eller jämföra.

Den grekiska vänligheten.

Idag fick jag en huvudvärkstablett och ett glas vatten i den lokala kvartersbutiken. Och hela personalen stod givakt när jag gick ut. Jag förstod ju inte att jag hade kommit in efter stängning, och ingen upplyste mig heller om saken, utan alla undrade hur de kunde hjälpa mig.Tja, jag hade med nöd och näppe tagit mig från jobbet och hemåt. Migrän kallas det och det händer inte så ofta, men nu tvingade den mig att gå tidigare från jobbet. Jag var faktiskt lite borta, men ville bara ha något salt. Och så fick jag en huvudvärkstablett.Den grekiska vänligheten.

De grekiska männen. I diktform.

Jag måste göra ett linjeval.Fast jag vet inte om jag är redo.De grekiska männen.Jag måste nog få observera mer. Förvånas lite till. Förtvivla ännu en stund.Fördömelse, förfäran, satir, sarkasm - humor?Ska man gå med i spelet och upphöja dem till skyarna, medan man egentligen undrar vilken grotta de just kravlat ut ifrån?Se, där är det redan. Mitt linjeval.Men jag ville ju aldrig se ner på en annan människa!Men det är ju de som ser ner på mig!"Det är klart att du inte är bra i köket med de där kläderna.""Du borde ha större örhängen för att vara riktigt vacker.""Jag känner en kvinna som jag ska ta dig till för en extreme makeover.""Man har alltid tid att laga mat."Jag tror att jag har råkat ut för en smärre kulturkrock.Och det är sårande, så jag passar på att vara fördömande:Vem går omkring med ett litet fotoalbum i fickan med bilder av sig själv på diverse platser runtom i världen. Samt med ett vykort av Rhodos. För alla pratar ju om de grekiska öarna, det blir snabbt klart. Och jag tänker: "Honey, give me something new."Att se på bilder av en självupptagen man - ska det fylla mig med beundran?Att höra saker om mig själv i en nedlåtande ton - ska det få mig att falla handlöst?"Du är benig.""Jag ska ta dig till gymmet.""Har du klippt håret nu igen?"Om du inte tycker om hur jag ser ut kan du väl gå och flörta med någon annan? - "En sån där kommentar är avstötande." No shit, Sherlock.

Εξάρχεια. Det fängslande Exarchia.

Nu vet jag varför kravallpolisen står givakt i mitt gathörn. Tvärsöver gården har socialistpartiet tydligen kontor. I det anarkistiska Exarchia berättigar det till en buss med skottsäkra fönster och 20 poliser - här där den annars så synliga polisen inte syns till. Här kör lokalbefolkningen ut den albanska maffian och knarkarna själva.Och även om det i och för sig inte är cigarettrök det doftar då man går över plateian, så lär polisen bara vara alltför glad åt att bevara Exarhias rykte som knarkcentrum - och att hålla knarket här. Då kan det kontrolleras. Men det känns mera som 1970-talet med socialistflaggan i topp, än 1980-talets Miami Vice. Och en supermarket är stört omöjligt att hitta. Barer och autentiska grekiska restauranger, som turisterna inte hör talas om, finns det gott om. Mindre lätt är det dock att hitta en café-bar (ett fantastiskt koncept, förresten - en riktig signatur här, där de är som en förlängning på folks vardagsrum och där man ofta hittar Nanna, drickandes ένα πράσινο τσαι, en grön te) där man inte känner sig som världens största hädare, då man plockar upp en iPad istället för en tidning, och man skulle behöva sitta med en stor fet cigarr i mungipan, á la Che Guevara.Det känns hemtrevligt att höra musiken från våningarna ovanför och ljudet från området på kvällarna. Inte så ensamt. Och jag läste att det höga ljudet är medvetet från den lokala befolkningen, som är mycket grekisk, för att hålla uteliggarna borta.

Kvinnligt?

Jag har en ny besatthet. Nu är typ det enda jag kan tänka på var jag sitter och var jag står: hur klär man sig kvinnligt? Vad är kvinnligt? Idag, alltså. I den värld jag rör mig i.Nu kan det tyckas i den heta hen-debatten (som jag knappt fattat faktiskt är på riktigt, i min frånvaro från Norden de senaste åren) att detta är en helt ovidkommande fråga och så avfärdar man den med att man ska klä sig som man vill. Men det är ju sällan så enkelt. Vi sänder ju ut budskap med våra kläder och jag är osäker på om jag sänder ut det budskap jag vill.Det började med att jag från några (manliga) håll i Grekland fick höra att min klädstil inte är tillräckligt intressant för män och att jag borde ändra på den. (Otroligt oförskämt kunde man tycka i nordiskt perspektiv, men jag ger dem så mycket försprång som att de är från en machokultur. Och jag insåg ju det i Sydafrika, där män vågar säga vad de vill, att män inte gillar märkligheter på kvinnor, typ höga midjor och Carrie Bradshaw-inspirerade utstyrslar.) Det bör tilläggas att det inte är som att hela mitt självförtroende farit med den här kritiken, utan jag vill ärligt veta vad de menar!Så jag kollar och kollar på kvinnor - är det där månne kvinnligt? Men det finns ju ingen som klär sig kvinnligt norr om Grekland! Och kvinnligt i Grekland är bara tråkigt eller billigt för mig.Billigt. Ja, det blev inte bättre i mina funderingar efter att jag såg den där franska kortfilmen som cirkulerar på facebook om en man som helt gått in i den stereotypa kvinnorollen och t.o.m. blir antastad/våldtagen av ett gäng tjejer. Jag blev chockad av min egen reaktion. Jag såg ner på honom! Jag tyckte han var svag! Jag var äcklad - av offret.Är det så jag innerst inne ser på kvinnor, och med mig en halv värld? Vad är det med mig då jag ser en normal klänning i en Dolce&Gabbanareklam och tycker att det ser utmanande och billigt ut? Varifrån kommer dessa föreställningar hos mig?Så. Vad betyder egentligen hela frågan om vad som är kvinnligt? Betyder de...

Julbetyget.

- "Nannaaaaa? Vill du äktenskap?"- "Mmm..."- "Men du har bara inte hittat din idealman?"- "Ja, så är det väl. Fast mest vill jag ha en god vänskap. Men du kan ju be till Gud att han ska sända en sån man."- "Okej! Och du kan be att jag snabbt får komma till Tyskland."Julannandag hemma hos mig med två tonårsflickor och brödbakning. Och på vägen till metron gick vi i armkrok och sjuttonåringen fortsatte:- "Nannaaaaaaa. Jag är så glad att ha dig. Efter att vi lärt känna dig känner jag mig inte så ensam längre. Jag blir glad när vi är tillsammans."Och med det känns det som att jag fick vitsord 10 på julbetyget. Och det känns värt det att fortsätta.

Gröna drinkar.

Gröna drinkar.

Det började i våras. Min kropp var så nedgången, mitt ansikte fullt av röda prickar (vuxenacne kallade dermatologen det) och min mage behöll allting. Jag var desperat. Jag hade ju redan slutat med vete och nu eliminerade jag typ allt från min diet. Levde på riskakor och bananer och kaffe. Och sushi. Inget hände på tre månader. Jag googlade och googlade och på den vägen kom jag i kontakt med råkoströrelsen och matens betydelse för kroppen och sinnet. Jag lärde mig att mina humörsvängningar och stundtals djupa dalar definitivt hade att göra med vad jag åt: 90% av lyckohormonet serotonin produceras i tarmarna och 70% av immunförsvaret finns i tarmarna.Min "vuxenacne" gick minsann inte bort av nåt vaccin, som dermatologen gärna skulle ha tvingat på mig, utan med hjälp av gröna drinkar. Jag hade inte hållit på länge förrän min kropp började tycka om att göra sig av med resterna, jag blev piggare och min hy föryngrades. Som en mirakelmedicin! Men det allra största undret var att Nanna som kämpat med ätstörningar sedan nio-årsåldern för första gången så där riktigt på riktigt trivdes i sin kropp utan att sluta äta! Nånting hände liksom i min hjärna!Med några månader utan de gröna drinkarna har jag sett tillbakagången. En svullen kropp, en trött kropp, en kropp som inte vill göra sig av med gifter (utan de vill tränga ut genom hyn och ger utslag och finnar). Så det kändes som en prioritet att köpa en mixer, även om detta nu var en kompromiss. Allra helst hade jag velat ha en ordentligt blender, men jag försökte vara förnuftig och gick efter det mer mångsidiga alternativet, även om den inte gör så bra smoothies.

Mer eller mindre gott. Mer eller mindre ont.

Mer eller mindre gott. Mer eller mindre ont.

Idag blev jag så otroligt ledsen. Där stod jag på metron med fyra huvudduksbeklädda tjejer som borde ha varit fem. Egentligen var de ju sex, men en har lämnat oss. Bara för Tyskland, men ändå. Jag stod där och kämpade lite med tårarna vid tanken på att jag aldrig skulle få se Norieh igen. På samma gång undrade jag om de skulle bli stoppade och hur det var med deras papper. Det är sånt jag inte frågar. Men när vi kom hem till mig fick de ett samtal. Norieh hade inte lyckats. Bitterljuvt för mig. Önskar dem inget hellre än ett bättre liv, men jag fäster mig ju vid dem!Jag är så tacksam att få ha detta jobb. Världens bästa jobb. När jag gick till metron för att åka och möta flickorna i centrum funderade jag på varför jag gör det här. Och jag kan bara tänka att hemma i Norden är livet alltid gott. Mer eller mindre. I Afrika, i Grekland och bland flyktingarna har jag märkt att livet har sidor som aldrig visar sig i Norden. Och i en värld som är ond, mer eller mindre, vill jag med allt jag är och har ge lite godhet.Tända några ljus.Skapa lite hemtrevnad.Ge tre kindpussar.Krama några tonårsflickor utan familjer extra hårt.Göra lite väldoftande julpyssel.Möta folks blick, le och säga chosh amadi.Ringa och fråga om de kom hem ordentligt.Bara för att göra nuet ett snäpp bättre. Och kanske även framtiden. Mer eller mindre.

Kokoskakan.

Förra söndagen skulle jag baka en avskedskaka till Daniel från Korea och Andreas från Finland, som båda lämnade oss på samma dag. Jag hade sett ut ett bra och billigt recept på en kokoskaka som jag och kollegan köpte ingredienserna till vid besöket på Makro där vi köper all mat till centret. Jag tog receptet gånger tio så att det säkert skulle räcka till en liten bit var åt 200 människor. Jag hade hjälp i köket av vår gourmet chef till volontär som tyckte att smeten inte såg ut att vara tillräcklig när den väl skulle på plåtarna.Utan att veta att kakan skulle få ett kokostäcke på sig om en liten stund, gjorde han sin bedömning och i ett svagt ögonblick lät jag honom bestämma. Kanske för att prove a point.  Tro inte att du vet allt och fatta inga beslut när du i själva verket inte har en aning om helhetsbilden. Resultatet blev en bamsekaka med väldigt tjockt kokosskikt. Som bara räckte till dem som kom på gudstjänsten. Det är okej. Inte för att gourmet kocken insåg sitt misstag, men kanske det är lite så här med Gud och mig emellanåt. Lita på att Han vet hur kakan ska se ut i slutändan.

Before and after Christmas.

Tonight it was like it finally dawned on my Greek teacher that there are three women in the class that have been in Greece less than three months - compared to the rest who has been here είκοσι δύο, δεκατέσσερα η πέντε (22, 14 or 5) years. I guess because now we know enough to answer the question "how long have you been here" - which might be the most useful phrase ever, especially when working with refugees and studying Greek with immigrants.Last week we learnt the abbreviations μ.Χ and π.Χ. This was one time that my sweet Greek teacher took to English and she explained how the first one is after Christmas and the other one before Christmas. Yup, in Greece Christmas is that important, clearly.But she also explained that we use little m and p and big X, because Χριστός - Christ - was "the God". And so I wanted to go "preach it, sister!" Some people still have revelation.

The Ugly Duckling.

You know the story. The famous Danish tale. The little duckling who is so ugly and of whom is made fun of by his siblings. Who is grey and clumsy. And one day he grows up. And he sees himself - gracious and beautiful and so much more majestic than he thought. Not at all what he sees around him or what those around him tell him, but his true self....I urge you to live a life worthy of the calling you have received ... become mature ... attaining to the whole measure of the fulness of Christ ... to become in every respect the mature body of him ... (Eph. 4:1, 13, 15)Mature in Christ means knowing who we are in him, that the fulness of him dwells within us. No more an ugly duckling, but a majestic swan, sailing the seas and soaring on high.

Ödmjukande.

Jag måste säga att det är en ganska avskräckande och ödmjukande (i verklig brist på ett passande ord) att stå inför en grupp tonårsflickor punkt. Att de dessutom bär huvudduk av det striktare slaget och någons storebror sitter på behörigt avstånd för att se till att allt går korrekt till, gör det inte desto mindre skrämmande. Eller att vi befinner oss på ett missionscenter. På sju elever måste jag undervisa fyra olika nivåer. Lillasyster drog åter parallellen till Dagsmark skola, då en grupp hade handarbete och den andra matte i samma klassrum. Allt går. Man måste bara vara väl förberedd och väldigt på alerten. Det är jag inte alltid, men det känns otroligt bra när någon avfyrar ett brett leende mot mig och jag inbillar mig att jag är på väg att vinna deras gunst. Idag berättade jag att käraste konstnären Anna är på väg från Finland och kommer hålla en konstworkshop nästa vecka. Det verkade de gilla extra mycket. Och ja, jag vet att Anna är sjuksköterska, men jag måste ju höja förväntningarna lite. Känner att vi är på väg nånstans och att arbetet utvecklas. Det är så spännande att jag knappt kan sova.

Och så var det grekiskan.

Det är tydligt att undervisningsmetoderna i Grekland inte har ändrats nämnvärt sedan de gamla grekerna. Samt att finskundervisningen i det finländska gymnasiet bygger på dessa samma uråldriga principer. Så då lär man sig uttalsregler (utan att veta vad ett enda ord betyder), man lär sig verbändelser i alla personer (utan att kunna använda dem i en vettig mening), alla artiklar (och de är många på grekiska), samt alla siffror upp till hundra (som inte följer nån regelrätt ordning á la svenska) - allt på en och samma fredag.Flashback nummer 2 till gymnasiefinskan ("Det ringer alldeles för många klockor," sa lillasyster) är att alla i min klass redan har bott här i 14 eller tolv år, så de kan redan prata flytande - typ som att ha finska med de tvåspråkiga som sitter och säger "så här pratar man inte i verkligheten". Om läraren svarar att man måste kunna det riktiga högspråket vet jag inte, för jag fattar ingenting. Men jag har ju lärt mig siffrorna så jag vet ungefär vilken sida i boken vi är på.Flashback nummer 3 är att om man inte svarar tillräckligt snabbt fyller läraren i och så är det alltid Valentina och Fotini från Ukraina respektive Ryssland som får läsa de otroligt meningsfulla dialogerna. "Hej. Varifrån kommer du?" "Jag kommer från Schweiz. Var bor du?" "Jag bor i Pagrati. Jag är singel."Det känns tryggt att Jesus blickar ner med sina blå ögon från ikonen som hänger över svarta tavlan i det annars totalt tomma klassrummet. Och så finns ju Karolina från Moldavien som ser ut som ett skrämt rådjur. Hon kan inte heller nåt, så det tar jag som inbjudan till att lära känna henne. Vi brukar ju stå och vänta på spårvagnen tillsammans.Jag knöt även an lite till en egyptisk kvinna genom att visa min Jesus-den-gode-herden-bild jag har i min plånbok. Det var när jag såg att hon hade en helgonbild som bakgrund på sin telefon. Så nu tittar hon alltid extra på mig och hälsar. En gång var det en kassörska som såg den bilden och sa att hon gillar personer med såna bilder för...

On perfection.

I love it. Yesterday in our service the pastor was preaching on the holy communion. This is always the time I'm afraid that I'll be encouraged to remember my sin, but not so with this awesome man, whom I get to call my co-worker. No, this man always brings us back to in Jesus. And so he reads from Hebrews 10.For by a single offering He has forever completely cleansed and perfected those who are consecrated and made holy. (Verse 14.)Hah. There is not much arguing with "forever completely". Pretty strong words. And so he asks us, "Do you know how glorious you are?" And I see how uncomfortable it is to some, but I know this is the truth that sets people free to live a better, worthier kind of life. I know this is the truth that sets people free from the desire to visit our neighbors (the brothels). I know this is the truth that will help the people without a home upgrade their lives. I know this is the truth that will make people treat each other better - like kings and queens.Not what we have thought of ourselves, but our true identity. I am perfect and glorious.

Polisen.

Man ser mycket poliser runt kring Aten. Vilket ger väldigt olika vibbar för olika människor. En amerikansk kollega från Sydafrika som hälsar på tycker att man känner sig så trygg! Mustafa å andra sidan fick sina framtänder utslagna vid ett tillfälle - för att polisen ville märka honom.- "Varenda gång jag kommer från Omonia stoppar polisen mig och frågar efter mina papper. I söndags svarade jag på grekiska att jag är amerikan och att jag är på väg till kyrkan. Och så sa jag 'Let's go together!' Och då lämnade de mig i fred."Min stilla undran är om det ens är lagligt för polisen att bara stoppa någon på gatan och fråga efter deras papper. Och sen vet jag att amerikaner har otroligt svårt att få visum till Grekland. Bättre går det för kanadensare.

Ingivelser.

Jag har beslutat att slå vakt om mina lediga dagar. Eller kalla det "tid att vara spontan". Det är ändå det som jag är bäst på. Två gånger de sista två dagarna har märkliga möten skett för att jag har följt en ingivelse. I torsdags när jag tog spårvagnen till min grekiskalektion for vi förbi Starbucks i Nea Smirni. Eftersom mitt kaffe var på upphällningen tänkte jag att jag ska stanna till där på vägen tillbaka. Så det gjorde jag, trots att det var lite sent och jag var trött. Där blev jag sedan i två timmar, eftersom jag bjöds på te av en grek bosatt i Puerto Rico. Mycket amerikansk trots sin starka accent. Thanos handlar med smycken, men där satt vi och delade livet.I lördags var jag på upptäckarfärd genom Atens Montmartre, kallad Plaka. Förtjusande små gränder, gamla hus, inbjudande caféer och restauranger, små kyrkor, butiker som säljer prästskrudar och rätt folktomt den här tiden på året. Egentligen skulle jag leta rätt på Paulusgården där Svenska Kyrkan träffas - ifall jag någon gång skulle ha tillfälle att gå dit och äta en kanelbulle. I något skede visade min GPS att jag skulle ta till vänster, men jag tyckte höger såg bättre ut. Ett fönster fullt av guld lockade mitt intresse något kvarter senare. Det visade sig att tre hantverkare jobbar med 22 karats guld och gör replikor av gamla grekiska smycken för hand. Det fick jag veta efter att en äldre herreman tilltalat mig på franska. (När jag frågade varför han pratar med mig på franska sa han att mitt hår ser franskt ut, och det tog jag som en komplimang.) Under 45 minuter fick jag det bevisat för mig att jag måste tillbaka till universitetet. Kostas är en musiker som sadlat om och som vet mer om Finlands historia än jag och som dessutom kunde påminna mig om en hel del av ortodox teologi. Själv kunde jag bara lyssna i förundran."Jag ber och jag går till bekännelsen, men jag har många tvivel. Vad jag kan tro på är dock att Gud är kärlek," avslutade han vår konversation och jag kände det som att jag hittat en s...