För två år sedan runt den här tiden var jag ute och körde i min bil på Yttermarksslätten. Det var en av de där kvällarna när de sagt på radion att man inte skulle gå ut på grund av snöovädret. Men jag ville hem till mitt mysiga hus med kakelugnarna. Det var mörkt. Det var ett tungt snöfall. Det blåste. Väldigt mycket. Och Yttermarksslätten var lika platt och stor som vanligt. Vilket betyder att vägen var helt översnöad och jag såg ungefär en centimeter in i mörkret och snöfallet.
Då talade Gud till mig.
- “Nanna, så här är det i livet ibland. Du kommer inte alltid att se vägen. Men du vet vart den går. Och du måste fortsätta, fortsätt sakta sakta ut i mörkret. Vrid upp värmen i bilen och njut av musiken på stereon och fortsätt sakta köra.”
Och idag påminde han mig om vad han sa då, för det är nu som jag behövde höra det.
Det är så lätt att börja göra upp sina egna planer när vi är i det där mörkret. Så lätt (särskilt som kvinnor) att börja kontrollera och domdera. Men Gud säger: tyst och stilla förtröstan. Släpp taget om kontrollen och ditt sätt att göra saker på. Låt mig föra dig. Tänd inga lampor, det leder bara till förvirring. Vänta tills jag tänder ljuset. Var stilla och vet att jag är Gud. Jag ska bli upphöjd bland folken. Fortsätt gå. Mina löften står fast. Vad jag har talat förr står fast. Jag har dig i min hand.