Lite tomt.

4.9.2010 12:24

Det har varit lite tomt på inlägg från min sida. Tror Haiti har varit lite överväldigande för min del. Men nu har vi farit därifrån och det känns naturligtvis märkligt. Och samtidigt skönt. Min kulturchock kom fram emot slutet. Jag var bara enormt irriterad över gropiga vägar, galen trafik, dammet, smutsen, frånvaron av elektricitet och rent vatten, de ofärdiga husen, att folk inte kan städa upp landet, människorna som inte lämnade en ifred, tiggarna…


Men jag såg också en väldigt vacker nation med ett modigt och stolt folk. Även om haitianerna har get upp på sin regering och sitt land på många sätt är de samtidigt starka nationalister. Och ingen ska komma och berätta för dem hur saker ska göras! Våra flickor undrade efter att vi varit på en bönetur runt Port-au-Prince vad som egentligen skulle ändras i de flickornas liv som säljer sina kroppar för 10 gourdes (€0,20) utanför presidentens palats och som vi fick be med. Ja, vad är Haitis hopp? Men jag tänker på Finland och hur min pappa växte upp utan någonting och hur jag växte upp med tillgång till allting. På bara en generation kan mycket förändras.


Och kanske det är just de faderlösa som ska förändra Haiti, för de hålls inte tillbaka av föräldrar med dålig attityd och dåliga värderingar. Be för dem och de som arbetar med föräldralösa.

Taggar: haiti

Jordbävningen.

23.8.2010 12:21

Jag undrar över det här landet. Och jag undrar över Guds domslut.


Under den gångna veckan har vi kört igenom huvudstaden Port-au-Prince några gånger. Det är inte ett ställe man vill stanna länge i. Genom bussfönstren kommer lukter jag aldrig känt förr och som jag inte över huvudtaget kan identifiera ens. Obehagliga. En del av dem måste vara lukten av död. Folk bor i stora tältområden mitt i stan och husen är fortfarande förstörda. Inte alla dock. Alla regeringsbyggnader kollapsade – till exempel totalförstördes justitiedepartementet och med det alla ledande domare och åklagare och advokater. Bara damm kvar. Men mitt bland de fallna regeringsbyggnaderna finns en liten grön oas: det är Haitis största bibeldistributör. Huset har inte en skråma.


Den centrala platsen för jordbävningen är en plats som heter Leogane – den förstördes till 95% och inte helt överraskande var det voodoo centrum på Haiti. Men i ruinerna av kyrkor ser man kors – upprätta och oskadda. Och det sägs att inte ett kors i alla kyrkor som drabbades har tagit skada utan står där och talar sitt tysta vittnesbörd.


Några fakta som ju nog får en att fundera lite.

Taggar: haiti

Land av olycka.

21.8.2010 12:20

Så många barnhem. Vi har besökt en miljon barnhem över hela landet, känns det som. Vad är det med det här landet? Vad är det med de här människorna? Vad är det som gör att en mamma lämnar sina barn? Fler än en gång har det hänt att jag har tittat på en liten bebis i sin mammas famn, lett och sagt ”Elle est très jolie!” och mamman har tecknat åt mig att jag mer än gärna får ta hennes baby. En dag ute i en by satt en från vårt team med en baby i famnen och Mackendy översatte för mamman:


- ”Pappan kommer att vara här strax, då kan ni komma överens.”


Och alla dessa vackra barn i barnhemmen. Varför vill ingen ha dem? Varför vill ingen hjälpa dem? Jag förstår dem som har förlorat sina familjer i jordbävningen – som om inte det skulle vara hårt nog. Men alla de som är övergivna? Missonär Jan i Gonaïves förklarar:


- ”Det finns inga känsla för relationer på Haiti. Troligtvis vill mammorna ge bort barnen för att de ska få det bättre, men de har inte heller emotionella band till sina barn. Det kan också vara att de erbjuder dig sitt barn för att kunna få igen något av dig.


- ”En vän till oss som är läkare träffade en kvinna vars barn var sjukt. Hon ville att han skulle hela hennes barn, men barnet dog. Så hon frågade om han kunde köra henne till Port-au-Prince för att hon skulle få begrava barnet där. Han gick med på det, men när de kom fram anklagade hon honom för att ha dödat hennes barn, så hon kunde få pengar av honom.


Det är inte utan att jag själv börjar känna mig alldeles värdelös, omöjlig att älska och tycka om, inte värdig att höra hemma någonstans. Och jag tvivlar på relationer. Finns det något beständigt? Även om det är verkliga tankar i mig, vet jag att det är del av krigföringen och att jag snappar upp ett hjärtskärande rop efter kärlek omvårdnad och föräldrar.

Taggar: haiti

Fängelset.

11.8.2010 12:19

Det roligaste hittills har nog varit att besöka fängelset. Med tillstånd och stämpel och allt! Fängelset i Saint-Marc är målat i en stark blå färg och vitt, polisens färger. Det är byggt i en fyrkant med en innergård. Runt innergården finns en cell för kvinnor, nio för män, en för sjuka och en för ungdomar. I varje cell bor kanske 20 personer. De flockas kring gallerdörrarna när vi samlas på gården. Här kommer de inte ut ur cellerna om de inte står på tur att tömma toalettbyttan i cellen. En gång om dagen får fångarna mat, men det förblir oklart för mig vem som kommer med maten eller vem som betalar.


Vi inleder med lite glada afrikanska sånger och en efter en delar vi av vad Gud har lagt på våra hjärtan. I cellen närmast oss sitter männen med öppna biblar och ropar ”amen!” och andra bifall. Det är ett av mitt livs höjdtillfällen att predika frälsning! Redan när vi går in i fängelset känner jag en sådan glädje! Ett av de Ord som vi fick på basen i Worcester innan vi for i väg var att vi skulle går ut med glädje och bli ledda i frid.


När vi haft vårt program i den gassande solen delar vi in oss i tre grupper (eftersom vi har tre tolkar) och går från cell till cell för att prata med fångarna, be med dem och skaka deras händer. Pastor Jude, som jag går med, tar emot lappar där fångarna skrivit ner olika behov de har. Tvål och Biblar. Och sångböcker. I en av cellerna frågar vi om alla är frälsta och en av fångarna säger med en blinkning:


- ”Nej, inte alla. Ännu. Men de kommer en efter en!”


När Mackendy far till Port-au-Prince i ett ärende sänder vi pengar med honom så han kan köpa biblar på kreol. Så att vi kan ta med dem när vi far till fängelset nästa gång.


Många av fångarna borde egentligen vara frisläppta, men eftersom de inte kan betala lösensumman sitter de fortfarande inne. Det som är ännu sorgligare är att lösensummorna som vi hör är 40 amerikanska dollar och de större är på 200 eller 300 dollar. I ungdomscellen sitter ett gäng pojkar. en av dem har förlorat hela sin familj i jordbävningen. Han har ingen som kan tala för honom i domstol. Alla han kände är borta. En annan får inte besök av någon från sin familj. De vill inte veta av honom.


”Jag var i fängelse, och ni besökte mig.”

Taggar: haiti

Att hyra film i Saint-Marc.

10.8.2010 12:18

I fredags ville vi göra lite vanliga saker. Som att se på en film, äta popcorn och dricka Coca-Cola. Glada i hågen for vi med Mackendy ut på stan, men det skulle visa sig att det var mission impossible som vi gett oss in på.


På DVD-butiken


DVD-butiken är samma ställe som vi brukar gå till för Internet. (När det fungerar.) Väggarna är tapetserade med DVD-omslag. Tjejerna hade sett ut någon film som de vill se.


- ”Hej!” inleder jag välartikulerat. Vi skulle vilja hyra en film. Mannen som äger stället tittar oförstående på mig, så jag pekar på väggarna och försöker på nytt.


- ”Vi skulle vilja. Hyra. En film.” Med en huvudskakning svarar han:


- ”Nej.”


- ”Nej?” Hur kan han säga nej bara så där? Kanske det är något fel på min franska. Jag försöker något annat.


- ”Finns det något annat ställe som hyr ut filmer?”


- ”Nej,” lyder svaret igen, men denna gång med en generös gest mot datorerna. Varsågod och använd datorerna.


- ”Nej, nej, vi är inte här för Internet. Vi skulle vilja…” I den stunden träder Mackendy in i butiken med några coola gangsterrörelser och något ”Yo, what’s up”-liknande uttryck. Han talar en stund på kreol och visar sedan åt oss att följa efter in i butikens bakre rum. Där får vi en 30 cm x 40 cm extremt dammig låda full av DVD-omslag framkastade åt oss. Ägaren öppnar några av dem och visar på DVD-skivor som är helt tomma. Så vi går igenom dem alla och tar med oss några som verkar vara komedier.


Popcornen


Popcornen hade inte varit något större problem om det varit så att vi 1) hade haft en microvågsugn (och seriöst, vem i hela Haiti har en microvågsugn? En vild gissning säger att det är de som arbetar för FN och som kör omkring i sina fina vita bilar eller går omkring i sina militäruniformer med löjligt mycket accessoarer.) eller 2) om vi hade haft elektricitet.


Coca-Colan


Som bekant brukar det inte vara svårt att få tag på Coca-Cola, oberoende av var man befinner sig på denna jord. Inte heller på Haiti, men det är något krångligt. Den säljs i halvliters glasflaskor, och just därför måste man stjälpa i sig innehållet på ort och ställe. De kostar 3 haitiska dollar (€0,30). En dag skulle tre av oss köpa och vi lämnade fram en 100 gourdes sedel. Alltså skulle vi ha 55 gourdes tillbaka. Men nej, kvinnan skulle behålla alla pengar tills vi kom tillbaka med flaskorna. Det ville inte vi, så Mackendy måste ge sitt körkort som pant istället.


- ”Men det gör inget, för jag har två!”


Denna kväll letade jag någon lite större flaska. Det fanns det på lyxiga Deli-Mart. Två liter för 33 dollar. Så det blev Pepsi istället.


När vi körde hem genom den mörka staden sa Mackendy:


- ”Väldigt mycket folk ute!”


- ”Är du aldrig rädd att köra på Haiti,” frågade jag. Mackendy skrattade.


- ”Jag är haitisk chaufför. Allt jag behöver är lite utrymme för att tränga mig igenom.” Ingen mission impossible där inte.

Taggar: haiti

Ensamheten och missionen.

8.8.2010 12:17

Under några dagar har ensamheten satt in hos mig. Fast vi är ju ett team, så på det viset är vi inte direkt ensamma här, men det får mig att tänka på de missionärer som på riktigt är ensamma någonstans långt ute – utan tillgång till en gemenskap. Utan att höra från dem hemma…  Utan att känna att det finns någon som står bakom dem.


Varenda gång någon skriver till mig och delar sitt liv känner jag mig hedrad och mindre ensam. Inte så utkastad i tomma intet. Men som Ida sa till mig häromdagen: kallar Gud så måste man nog gå även om man måste gå ensam. Trofast är Han som kallar.

Taggar: haiti

Missionärer på oväntat besök.

6.8.2010 12:16

Idag hade vi besök av kvinnan som Mackendy kallar ”mamma”. Olikheten var slående. Jane är en ytterst vacker liten kvinna med skimrande långt grått hår. Amerikanska. Hon har bott på Haiti i fyra år efter att hon gjorde sin lärjungaträningsskola med UMU och outreach på Haiti. Hon berättar att hon alltid velat bli missionär, men att det inte var förrän hon och hennes man höll på att adoptera tre syskon hemma i Kansas och mannen plötsligt la in om skilsmässa som saker började hända. Fast inte så hastigt trots allt. Tillsammans med barnen bad hon i åtta år tills Gud sedan förlöste dem ut på missionsfältet. Alla barnen var med då hon gjorde sin lärjungaträningsskola med UMU och var på outreach till Haiti. Alla i familjen upplevde att det var hit de var kallade. Nu är barnen 17, 18 och 19 år och den äldsta gör sig redo att göra sin lärjungaträningsskola i Orlando.


- ”Fast jag är lite orolig över att vara i USA under fem månader,” säger Amanda.


De håller som bäst på att starta en församling, en skola, ett barnhem och en klinik uppe i bergen. Jane säger:


- ”Jag tror inte att någon smärta som livet tar oss igenom är förgäves. Byn där vi bor är full av ensamstående mammor. Jag är en ensamstående mamma som får betjäna andra ensamstående mammor, mina barn är faderlösa och nu betjänar de faderlösa på Haiti.”


Förra veckan då vi arbetade med amerikanska läkare ute i byarna träffade vi på en pensionerade pastor från Florida. Han var ansvarig för evangeliseringen.


    ”Min och min frus dröm har alltid varit att få åka på missionsresor, men vi hade ju inte tid när vi arbetade. Då kunde vi bara fara på en resa om året. Nu är vi äntligen pensionerade så vi har tid att göra flera missionsresor per år. Vi brukar vara några månader som volontärer vid Trädgårdsgraven i Jerusalem, några resor till Västafrika och så Haiti.”
    Taggar: haiti

    Kliniken.

    2.8.2010 12:16

    Vad mycket vi har hunnit med under bara en vecka! Vi har besökt flyktingläger, predikat i kyrkor, haft gatumöten (vem hade trott att jag skulle tycka om det – men det är så lätt här!), vi har besökt fängelset, vi har hjälpt till att bygga ett barnhem och nu senast har vi arbetat med ett gäng amerikanska läkare. De har varit här i en vecka och satt upp tillfälliga kliniker ute i byarna. Det är gratis sjukvård – och första och kanske enda gången dessa människor har fått träffa en läkare. De kommer uppklädda i sina bästa kläder och står och väntar i den gassande solen (40 grader och extremt fuktigt) i långa köer. Bara en bråkdel av dem (150 stycken) kommer att få komma in till läkaren per dag. gång på gång utbryter bråk. För att distrahera dem ställer vi upp oss och börjar sjunga afrikasånger med dem! Tur att vi alla är sångare. Så utan elektricitet och utan instrument klappar vi i händerna och sjunger med höga röster:


    - ”Bambelela, bambelela – Jesu bambelela….” (Håll fast i Jesus.)


    Sedan spelar vi upp ett drama och folkhopen är så med och skrattar och när vi sedan delar budskapet ropar en del ”Amen!”


    Inne i den tillfälliga kliniken är lakan upphängda för att avgränsa rummet i mindre sektioner. I en del sitter människor som väntar på att få komma till läkaren. Dem ska vi ta hand om, för man får nämligen inte träffa läkaren om man inte fått evangeliet förklarat för sig! Många känner redan Jesus, men får ändå höra evangeliet, vi ber med några stycken att ge sina liv till Jesus, medan andra har diverse ursäkter för att inte göra det. Till exempel en kvinna säger att hennes man är häxdoktor, så det skulle förstöra hennes mans business om hon hon blev troende. Förutom att folk väljer att ge sina liv till Jesus när vi pratar med dem är det mest spännande som händer att i princip alla blir helade som vi ber för! Och det sker så enkelt att vi blir riktigt förvånade! Våra elever ber och förväntar sig att saker ska hända. De frågar av dem de ber för:


    - ”Känner du någonting när vi ber?”


    - ”Nej, jag känner ingenting.”


    - ”Men hade du värk innan vi började be?”


    - ”Ja, men nu känner jag ingenting.”


    Att tro är inte svårt för dem, problemet är mer vem de ska välja att söka helande hos: Jesus eller häxdoktorn. Kanske det är lika svårt för oss i väst. Frågan är väl mer vem vi ska sätta vår otro till.

    Taggar: haiti

    Jag är vid liv.

    1.8.2010 12:15

    Jag sitter ute på balkongen med en kopp Starbucks kaffe. Jag känner mig som en människa för första gången sedan vi kom hit för en och halv vecka sedan! Det har nog något att göra med att vi ska ha en ledig dag och att vi idag får gå till ett Internet café. Kontakt med omvärlden! Vi känner oss alla rätt utmanade: duschen har slutat fungera, så det är dusch med skopa som gäller nu! Det är dammigt som bara vad och vi reser mycket i en luftfuktighet på 80% (minst). Jag har aldrig varit så svettig som nu – förutom i bastun! Men det tar ju bara 15 minuter och sedan är man ute… Oftast har vi ingen elektricitet heller, vilket betyder att fläkten som finns i ett av sovrummen inte alltid snurrar… Och att vi lagar mat i mörker när vi kommer tillbaka efter en dags arbete. Aldrig har jag varit så oändligt tacksam för elektricitet! Eller att få bli ren! Men vi är fortfarande vid gott mod, så glada över alla möjligheter vi har att tala om Jesus och göra en insats i ett av världens fattigaste länder. Fast jag har inte tänkt så mycket på att det är fattigt, för alla har det likadant ställt. Klyftor har jag inte sett några av. Men det gör också att vårt team inte har några ”andningshål” – vilket gör det svårt för en del. Vi har ingenstans att gå för att uppleva lite av det som är vår egen vardag. Och i vårt hus har vi en liten snyltgäst: en råtta på cirka 20 cm plus svans som bor under vår gasspis. Jag tror att Gud måste ha frälst mig från min råttfobi, för jag bryr mig inte märkbart.

    Taggar: haiti

    Barnen på barnhemmet.

    30.7.2010 12:13

    Barnen här är annorlunda än de barn vi sist arbetade med i Johannesburg. De här barnen är tillbakadragna och ger liten respons. Det krävs tålamod och konst att få dem att leka och när vi säger att de ska rita sin favoritsak hämtar de modeller av en stjärna, en anka och en fjäril som de flesta ritar av. När man rör vid dem är de stela som pinnar. (Fast det är ju så hett också, så man undviker ju gärna kroppskontakt…)


    När vi plockar fram papper och kritor (som vi tagit med oss från Sydafrika) tänker jag att de säkert får rita i skolan. Nu har de lov. Men Mackendy berättar att de inte går i skolan, utan pastorn kommer till barnhemmet och undervisar dem. Och eftersom de inte har pengar till mat antar jag att de inte har pengar till papper och kritor heller.


    Vi har fått ord om att Haiti ska vara ett ljus för folken: att det finns mycket kreativitet här som väntar på att bli upptäckt. Utmaningen för oss är just nu att inte låta oss bli skrämda av vad vi ser, utan lita på de ord som Gud gett oss och arbeta i enlighet med dem.

    Taggar: haiti


    FöregåendeNästa

    Dr. Nanna Rosengård

    . stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

    Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

    Sök


    Skriv sökordet i rutan
    Teknik Magnic Oy

    Om du vill stöda

    Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

    Logga in