Tandkräm mot flygbiljett.

23.7.2012 16:55
Medan jag har varit hemma har jag helt hakat upp mig på hur mycket pengar det finns här. Och så har jag (nästan) råkat i några dispyter med folk som försöker intyga att det visst finns fattiga i Norden också. Och klart jag inser att det inte är lätt att vara ensamförsörjare i Helsingfors eller att det finns dem som växer upp med två alkoholiserade föräldrar och därmed inte har exakt samma förutsättningar som jag själv. Men det finns olika perspektiv. Och jag tänkte på det igen då en nigeriansk vän hade uppdaterat sin status på facebook med: "Att ha mat och dricka är inte överflöd. Att ha mat och dricka och något att spara är överflöd." Jag undrar om det finns något hushåll som faktiskt inte har något i matväg över efter en dag eller som inte kan laga sin mat därför att det inte finns elektricitet. Eller som inte har en enda lyxartikel, t.ex. elvisp, mikro, bil, tvättmaskin, dammsugare. Och som en nära och god vän i Sydafrika sa till mig: "I väst är man fattig om man inte har råd att köpa en flygbiljett. Här är man fattig om man inte har råd att köpa tandkräm."
Min poäng är att jag blir så trött på klagandet och när man inte kan se på vad man har istället för att stirra sig blind på det man inte har. Livet är gott!

My arems is te kort!

9.5.2012 22:55
Idag när jag gick från gymmet över den första stora gröna plätten såg jag en tjock liten kvinna med väldigt grått hår i knut försöka flyga en väldigt lila drake. Det gick inte så jättebra, men hon var ett stort leende då jag närmade mig.
- "My arems is te kort! (Mina armar är för korta!)" utbrast hon då jag gick förbi.
Det var det sötaste jag såg idag. Och hon försökte i alla fall.

Chock för en västerlänning.

5.5.2012 18:46
"Jag slår dig om du inte kommer hit!" sa den afrikanska mamman till sin 1-åriga dotter i tvättstugan medan jag stoppade i tvättmaskinen.
"Jag ska slå den där flickan!" sa hon lite senare till väninnan.
Chock för en västerlänning.
Det har hänt ganska ofta på sistone att jag fått smak på afrikansk barnuppfostran. Fast kanske det är universellt. Bara mer rakt i ansiktet när man lever i kommunitet.

Kött kött kött.

9.4.2012 17:13
Igår serverades det pap till lunch. Det vill säga den majsgröt (?) som kallas zadza i Zimbabwe, ugali i Östafrika och nånting annat i Västafrika. Fast det pågår förstås ständiga stridigheter om vem som gör den bästa. Pap kan dessutom se väldigt olika ut och ätas till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Jag satt vid samma bord som Fröken Pretoria och hennes man Herr Zimbabwe, nyss hemkomna efter tre månader i die Schweiz. Det var inte första gången de åt pap sedan de kom tillbaka till Sydafrika.
- "Nej, vi åt pap hemma i Pretoria på vägen till Worcester. Och kött!"
- "Men kött hade de väl i Schweiz," tyckte jag. Fröken Pretoria såg tveksam ut. Jag har ju hört att de äter mycket ost i Schweiz, men lite kött hade de väl fått.
- "Joo... Men du vet hur vi sydafrikaner förhåller oss till kött. Det ska vara mycket. Och där kallar de dessutom allting för kött. Om min mamma säger på tswana att vi ska laga kött, då är det kött. Inte kyckling och inte fisk. Det är antingen biff eller lamm."
Och här på basen ska väl det behovet tillgodoses. Anledningen till att jag börjat äta på basen igen. Måste få protein. Och det är billigt.

Jmein.

7.4.2012 10:22
Ser ni den lilla killen på fotot? Han dök upp på basen någon gång under förra terminen. Tydligen kom han med några som arbetar ute i Avian Park, ett av slumområdena här i Worcester. Han går omkring som en gangster som om han äger stället, uppträder som en vuxen, ser ut som en femåring men är i själva verket 13 år. Och han är alltid här. Tydligen bryr hans mamma sig inte så mycket om ifall han kommer hem till natten. Brorsan är en verklig gangster, det vill säga medlem i ett av Worcesters gäng (jo, sådant är verklighet här), och själv sägs han ha arbetat vid ett av taxistånden som "inkastare". Inte undra på den vuxna attityden.
Innan Stephen for på outreach följde lillen honom runt som en skugga. Stephen gillar inte barn (enligt egen utsago) och tog ingen nämnvärd notis om lillen, som heter något som uttalas "djamejn". En sen kväll satt jag och pratade med Stephen i matsalen när lillen satte sig ner med oss och helt resonika tog över samtalet - på de färgades afrikaans. Han var trött, så han tryckte sig mot Stephen för att sedan lägga huvudet på Stephens lår och somna.
I veckan kom han in på receptionen för att köpa internettid för fem rand. Jag hade svårt att hitta hans konto på datorn så jag frågade hur han stavar till "djamejn" - är det Jermaine t.ex. Till sist hittade jag honom under "Jmein." Jmein. Också ett sätt att stava på.
En enda stor familj.

Absolut sanning.

31.3.2012 11:56
- "Haha, du skulle ha sett hur folk tittade och vände sig om efter dig och Nanna!" hörde jag Nkululeko säga till Stephen igårkväll när vi gick in i köpcentret i Somerset West, efter en tur till Khayelitsha och grillköttet vid stånd nummer 17. Stephen och jag gick lite före de andra i gruppen. Kanske de tittade för att vi är så otroligt snygga, men mera troligt är det förstås att det stack i ögonen att se en färgad kille och en vit tjej tillsammans. Eller kanske det var tilldragande. Jag är själv inte så medveten om folks blickar, men en sydafrikansk zulu-kille som Nkululeko är det i allra högsta grad.
Efter att vi spelat lite biljard och annat gick Sanda och jag på tur för att processa lite.
- "Nanna, det stör mig så mycket att det alltid är afrikanerna som ska anpassa sig. Västerlänningarna kan säga att vi alla ska acceptera varandra, men när det kommer till kritan är det vi som ska lära oss från dem, bli mer organiserade och bli lärjungatränade på västerländskt vis."
När vi var på läger med lärjungaträningsskolan förra veckoslutet frågade 53-åriga Monika från Schweiz mig:
- "Hur gör du det? Hur klarar du dig med att få så lite information, utan att få veta planerna, utan någon synlig organisering? Fast jag märker att du ställer mycket frågor."
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara Monika. Med Sanda visste jag att han generellt sett har rätt. Men hur förklarar man för en västerlänning att högpresterande, effektivitet, organisation och hårdkontroll inte är en absolut sanning? Intet ont om Monika och hennes man - hatten av för att de går lärjungaträningsskolan i den här omgivningen och inte har haft ett nervöst sammanbrott!
Sanda är ständigt på jakt efter en definition av racism. Någon sa här i veckan att racism är när man baserat på etnisk härkomst har förutbestämda åsikter om någon. Jag gillar min pappas definition: racism är när man ser etnisk härkomst istället för människa. Oavsett om tanken är god eller inte. Så jag gör min egen lilla krigföring för att folks föreställningar ska skakas om lite och går helt gärna lite närmare Stephen så folk ska tro att vi på riktigt är ett par.
Braai i Khayelitsha.

Asiphe.

8.3.2012 11:47

Asiphe är en skatt. En av de bästa människorna jag känner. Han är från Khayelitsha - det stora slumområdet i Kapstaden. Så han har växt upp i ett skjul. Inte för att det spelar så stor roll, men av någon anledning känner jag mig hedrad av att kallas hans vän. Han jobbar med samma DTS som jag. I helgen for han hem och i lördags blev han knivhuggen några kvarter från sitt hem. Han berättade för mig idag hur hans kompisar plötsligen hade försvunnit efter ett besök till bensinmacken, när plötsligen ett gäng på sju killar i 16-17-årsåldern anföll honom med knivar. Armen han försökte värja sig med fick sex hugg samt höger bröst. Polisen tog honom till sjukhus, men först på söndag eftermiddag fick han se en läkare, som slitsade upp honom för att lägga en tub som skulle ta bort blodet från de inre blödningarna. På tisdagen fick han komma hem och igår kom han tillbaka hit. Jag insinuerade att det var ett trauma. Hur blir man mentalt ok efter en dylik incident?


- "Jag har redan förlåtit de där killarna. Man måste om man vill gå vidare. Och det är inte som att jag är den enda som blivit knivhuggen. Mina vänner i rummet på sjukhuset hade alla blivit knivhuggna. Två av sina flickvänner." Mmm. Det går vilt till i Khayelitsha.


Det finaste är ändå hur både Asiphe och Sanda (som jag nämnt tidigare) älskar Khayelitsha, trots sitt dåliga rykte. För dem finns det ingen bättre plats på jorden. Där vill de leva och där vill de dö. Asiphe säger att många därifrån skaffar sig utbildning på universitet, bra jobb och bil. Men de vill ändå bo i Khayelitsha.


- "Jag känner alla i mitt område. Folk vill bo med dem de känner. De vill kunna ha fester med folk i grannskapet och de vill kunna säga hej till grannen på morgonen." Och Sanda och Asiphe brinner för att livet ska bli bättre i Khayelitsha, med riktiga hus istället för skjul. De vill inte flytta bort bara för att det är "farligt". Det är inspirerande.

Indier bakom disken.

2.2.2012 11:54

Okej, så mina kompisar John och Melissa från Förenta Staterna har båda varsin Blackberry. I några veckors tid har det inte gått att ringa till dem eftersom båda telefonernas batteri bestämde sig för att lägga av ungefär vid samma tidpunkt. Nu har de försökt hitta nya batterier till sina amerikanska Blackberries. Igår gick de runt och frågade de olika telefonoperatörerna i köpcentret. Cell-C hade inga batterier. Vodacom hade inte heller några batterier, men sa att de kunde beställa. MTN hade inga batterier, men sa att de skulle kolla i butiken mittemot Cell-C. Så de gick till butiken i fråga – som har en starkt blinkande skylt som säger “telefonreparationer”, en annan skylt som säger “kreditkort mottages ej”, samt en tredje skylt som säger “inga kvitton”.


Mina vänner frågar efter batteriet i fråga och indiern bakom disken stoppar kvickt ner handen i en låda och fiskar upp exakt rätt batteri. Medan John väntar i butiken och Melissa går för att ta ut pengar (eftersom kreditkort inte mottages) kommer en kvinna in i butiken med en jättestor kasse, vars innehåll hon häller ut på disken – en mängd mobiltelefonladdare – tvättade och försedda med gummiband. Hon förtäljer att hon fått dem från “barn”. Mmm. Indiern säger dock att de är för gamla och att han inte kommer att ha användning för dem. Synd.


På tal om butiker i Worcester så finns det en nere på Durban Street som passande säljer mobiltelefoner, skinnjackor, vattenpipor och brandyflaskor som har en inbyggd klocka. Allt man kan tänkas behöva i en butik!

Mera funderingar.

1.1.2012 11:56

Var det bara för att jag inte var tillräckligt länge i Finland? Eller varför kände jag mig mest så obekväm? Jag vet faktiskt inte. men jag tänker på hur det är i Worcester – hur ett snabbt besök till den kristna bokhandeln blir till 45 minuter intressant diskussion och resultatet är en ny vän, en radiointervju och medverkan i ett hip hop band. eller hur mannen i fotobutiken kommer ihåg hela mitt namn trots att jag inte varit där på ett år. Eller hur ägarinnan till mitt favoritcafé alltid hälsar mig som en kär gammal bekant och frågar vad för projekt jag har på gång nu. Eller hur gympersonalen hälsar så glatt när man möter dem på gatan. Eller då servitrisen på sushirestaurangen börjar fråga om våra olika kurser på basen. Eller då föreståndaren på Spar glatt undrar vem jag är och hur länge jag har bott i Worcester. Det får mig alltid att skratta lite. Högst oprofessionellt, skulle väl omdömet vara här hemma. (Nu ska vi hålla isär arbets- och privatliv för annars kan det ju bli för jobbigt!) Och själv vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med att stå bakom någon i kön på Vasa flygplats som jag kanske borde hälsa på … eller? Vi känner ju inte egentligen varandra, men vi har studerat vid samma fakultet … och vart ska jag vända blicken nu? Och vad skulle jag säga om jag hälsade? Vad kommer efter det? Nej, det är nog bäst att låtsas som att jag inte har en aning om vem personen är. Varför kan jag inte ta med lite Sydafrika till Norden? Varför känner jag trycket att inte sticka ut? Men jag vill väl inte utsätta mig för kritiken över att vara för mycket eller för lite. Bäst att inte synas så blir man inte synad. (Fast på bekostnad av ett leende, en ny vän, ett levande bultande hjärta.)

När man börjar fundera.

31.12.2011 11:57

När jag steg på planet i Kapstaden hördes även några svenska röster.


“Aaaaa, om man börjar fundeeera….”


Insåg att det är ett uttryck jag bara hör i Finland-Sverige. Så jag log lite och tänkte på vilket symptomatiskt  och fånigt uttryck det är – om man börjar fundera på det. För vad är det som vi hela tiden måste fundera på? Som att livet inte är tillräckligt att bara levas. (Säger funderaren och analytikern Nanna.) Den stora segern för mig var att märka när jag fick frågan efter ett år i Sydafrika “Vad har du lärt dig, vad kan du dra för slutsatser?” och jag blev helt stum. Först efteråt insåg jag att jag slutat fundera i de termerna – så jag kunde inte svara på frågan – men vad jag i själva verket lärt mig var att bara leva, vara och inte fundera så mycket.



FöregåendeNästa

Dr. Nanna Rosengård

. stolt finlandssvensk . missionär tidigare stationerad i Sydafrika, nu i Aten . älskar att möta människor hjärta-mot-hjärta . fascinerad av språk, kultur och identitet . intresserad av en hälsosam livsstil . gräver gärna i rabatter om tillfälle ges . extrem-exalterad över att Jesus har befriat oss för att leva i frihet (t.ex. från fördömelse, förväntningar och synd) . ogillar att stå inför stora grupper men sjunger ändå emellanåt (mindre nu än förr) . doktor i teologi/judaistik . känner skaparglädje tillsammans med min Canon 7D .

Jag lever för att andra ska få känna mer liv. Jag önskar vara mer medveten om Jesus närvaro överallt och i alla och hjälpa andra att erfara Hans befriande närvaro och nåd.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik Magnic Oy

Om du vill stöda

Jag arbetar på volontärbasis. Om du vill ge regelbundet bidrag till min stödring går det bra via Rådet för mission IBAN FI29 2422 1800 0087 51 med referens 550. Allt mottages med tacksamhet :)

Logga in