Asiphe är en skatt. En av de bästa människorna jag känner. Han är från Khayelitsha - det stora slumområdet i Kapstaden. Så han har växt upp i ett skjul. Inte för att det spelar så stor roll, men av någon anledning känner jag mig hedrad av att kallas hans vän. Han jobbar med samma DTS som jag. I helgen for han hem och i lördags blev han knivhuggen några kvarter från sitt hem. Han berättade för mig idag hur hans kompisar plötsligen hade försvunnit efter ett besök till bensinmacken, när plötsligen ett gäng på sju killar i 16-17-årsåldern anföll honom med knivar. Armen han försökte värja sig med fick sex hugg samt höger bröst. Polisen tog honom till sjukhus, men först på söndag eftermiddag fick han se en läkare, som slitsade upp honom för att lägga en tub som skulle ta bort blodet från de inre blödningarna. På tisdagen fick han komma hem och igår kom han tillbaka hit. Jag insinuerade att det var ett trauma. Hur blir man mentalt ok efter en dylik incident?

- "Jag har redan förlåtit de där killarna. Man måste om man vill gå vidare. Och det är inte som att jag är den enda som blivit knivhuggen. Mina vänner i rummet på sjukhuset hade alla blivit knivhuggna. Två av sina flickvänner." Mmm. Det går vilt till i Khayelitsha.

Det finaste är ändå hur både Asiphe och Sanda (som jag nämnt tidigare) älskar Khayelitsha, trots sitt dåliga rykte. För dem finns det ingen bättre plats på jorden. Där vill de leva och där vill de dö. Asiphe säger att många därifrån skaffar sig utbildning på universitet, bra jobb och bil. Men de vill ändå bo i Khayelitsha.

- "Jag känner alla i mitt område. Folk vill bo med dem de känner. De vill kunna ha fester med folk i grannskapet och de vill kunna säga hej till grannen på morgonen." Och Sanda och Asiphe brinner för att livet ska bli bättre i Khayelitsha, med riktiga hus istället för skjul. De vill inte flytta bort bara för att det är "farligt". Det är inspirerande.

Okej, så mina kompisar John och Melissa från Förenta Staterna har båda varsin Blackberry. I några veckors tid har det inte gått att ringa till dem eftersom båda telefonernas batteri bestämde sig för att lägga av ungefär vid samma tidpunkt. Nu har de försökt hitta nya batterier till sina amerikanska Blackberries. Igår gick de runt och frågade de olika telefonoperatörerna i köpcentret. Cell-C hade inga batterier. Vodacom hade inte heller några batterier, men sa att de kunde beställa. MTN hade inga batterier, men sa att de skulle kolla i butiken mittemot Cell-C. Så de gick till butiken i fråga – som har en starkt blinkande skylt som säger “telefonreparationer”, en annan skylt som säger “kreditkort mottages ej”, samt en tredje skylt som säger “inga kvitton”.

Mina vänner frågar efter batteriet i fråga och indiern bakom disken stoppar kvickt ner handen i en låda och fiskar upp exakt rätt batteri. Medan John väntar i butiken och Melissa går för att ta ut pengar (eftersom kreditkort inte mottages) kommer en kvinna in i butiken med en jättestor kasse, vars innehåll hon häller ut på disken – en mängd mobiltelefonladdare – tvättade och försedda med gummiband. Hon förtäljer att hon fått dem från “barn”. Mmm. Indiern säger dock att de är för gamla och att han inte kommer att ha användning för dem. Synd.

På tal om butiker i Worcester så finns det en nere på Durban Street som passande säljer mobiltelefoner, skinnjackor, vattenpipor och brandyflaskor som har en inbyggd klocka. Allt man kan tänkas behöva i en butik!

Var det bara för att jag inte var tillräckligt länge i Finland? Eller varför kände jag mig mest så obekväm? Jag vet faktiskt inte. men jag tänker på hur det är i Worcester – hur ett snabbt besök till den kristna bokhandeln blir till 45 minuter intressant diskussion och resultatet är en ny vän, en radiointervju och medverkan i ett hip hop band. eller hur mannen i fotobutiken kommer ihåg hela mitt namn trots att jag inte varit där på ett år. Eller hur ägarinnan till mitt favoritcafé alltid hälsar mig som en kär gammal bekant och frågar vad för projekt jag har på gång nu. Eller hur gympersonalen hälsar så glatt när man möter dem på gatan. Eller då servitrisen på sushirestaurangen börjar fråga om våra olika kurser på basen. Eller då föreståndaren på Spar glatt undrar vem jag är och hur länge jag har bott i Worcester. Det får mig alltid att skratta lite. Högst oprofessionellt, skulle väl omdömet vara här hemma. (Nu ska vi hålla isär arbets- och privatliv för annars kan det ju bli för jobbigt!) Och själv vet jag inte riktigt hur jag ska handskas med att stå bakom någon i kön på Vasa flygplats som jag kanske borde hälsa på … eller? Vi känner ju inte egentligen varandra, men vi har studerat vid samma fakultet … och vart ska jag vända blicken nu? Och vad skulle jag säga om jag hälsade? Vad kommer efter det? Nej, det är nog bäst att låtsas som att jag inte har en aning om vem personen är. Varför kan jag inte ta med lite Sydafrika till Norden? Varför känner jag trycket att inte sticka ut? Men jag vill väl inte utsätta mig för kritiken över att vara för mycket eller för lite. Bäst att inte synas så blir man inte synad. (Fast på bekostnad av ett leende, en ny vän, ett levande bultande hjärta.)

När jag steg på planet i Kapstaden hördes även några svenska röster.

“Aaaaa, om man börjar fundeeera….”

Insåg att det är ett uttryck jag bara hör i Finland-Sverige. Så jag log lite och tänkte på vilket symptomatiskt  och fånigt uttryck det är – om man börjar fundera på det. För vad är det som vi hela tiden måste fundera på? Som att livet inte är tillräckligt att bara levas. (Säger funderaren och analytikern Nanna.) Den stora segern för mig var att märka när jag fick frågan efter ett år i Sydafrika “Vad har du lärt dig, vad kan du dra för slutsatser?” och jag blev helt stum. Först efteråt insåg jag att jag slutat fundera i de termerna – så jag kunde inte svara på frågan – men vad jag i själva verket lärt mig var att bara leva, vara och inte fundera så mycket.